ke de aldra bäste; åtminstone bland de bäste som kunna fås.) Under dessa förhållanden finnas ganska betydliga fördelar på ärftlighets-priucipens sida Valet af högsta embetsmannen, om han skal väljas, måste öfverlemnas antingen åt parlamen tet eller åt folket. Skadligheten af att åt der lagstiftande organen ölverlemna valet af der högsta administrativa organen, är så gilven, at vi tro, att det aldrig på allvar varit påtäakt Det skulle vara det verksammaste af alla påhitt att uppfylla den korpsen med partier, att upp tända förderfliga passiorer och att upptaga ledamöternas simnen med allt annat saarare än lan: dets bästa, hvars bestyrande, äfven i de minsta detatjer, är deras stora och högvigiga pligt. Val genom folket är kanske mindre uppfylldt a farur. Men den agitation, hvilken måste upp: stå genom ett så vigtigt val, som det af statens öfverhufvud, äfven för några få år, och hvilken griper in i hela massan af nationen och är åtföljd af allt det lycksockerifjesk, alla de intriger, alla de vanställende rykten, alla de smädelser och all dena split, som det åstadkommer, har en ganska ofördelaktig verkan på allt ädel i folkets sinnen; hvaribland lugn och harmoni, under känslan af att borgen för god styrelse ligger tryggad i dess egna händer, i högsta grad befordra all sorts lycka — i förmögenhet, i bildning, i sedlighet och i alla lifvets behag. Om Konungea af Egland någonsin blifver klarsynt nog för att se, att han i högsta måtto missförstått sitt bästa, då han stödt sig på er förderfvad aristokrati, och en förderfvad kyrka, såsom de båda kryckor, utan hvilka han icke kunde siå, och att han kan med trygehe bygga på de fasta grunderna för folkets väl hvilka ligga i hans kall; då skall han intags en vida upphöjdare ställning i samhällsbyggnaden, än han hittills gjort. Han skall känna, att han regerar i sitt folks förnuft och omdöme; hvilket är ett pilitligare stöd än att regera i dess hjertan, hvarom han hittills hört så mycket snack, och det så meningsiöst. P. R. (Red. anm.) Detta sladder om att regera i undersåtarnes hjertan har gjort mera ondt, än en mänvgd andra landsplågor tillsammantagna kunnat åstadkomma. Hela föregifvandet är antingen ett smicker, eller ock innehåller det blett uppgif om en blind känsla; ty icke kan man vilja inbilla oss, att hvarje gumma, som bor i rikets aflägsnaste vrå, och aldrig sett en Konung, kan hysa en på verkiig känsla, ännu mindre på öfvertygelse grundad kärlek? Antingen är således denna en fullkomligt blind kärlek, en sorts vidskeplig dyrkan — ochi det fallet år det föge smickrande att vara dess föremål — eller eck är den blott diktad af dem, som vilja ställa sig in. Det löjligaste är, att dessa försäkringar om regering i folkets bjertan utdelas äfven åt andra än fursten sjelf, det vill oftast säga sådana om hvilkas tillvaro den stora hopen har inger kunskap, om ej genum almanackan och — debetssedeln. ) Huru detta allt kan förenas med den mening — hvari Förf. anförer anekdoten om Georg I! och Hardwicke, wmå han sjelf tillse. Georg: bitterhet öfver ministerväsendet kom ickt deraf, att det var ett aristokratiskt parlament som kontrollerade minister tillsättningen, elle