gen gjort? Han har lagt sin hals under aristokratiens ok och drager, allt inull denna dag, såsom en arbetshäst på dess vagn. Han kunde hafva gjort någet bättre för sig och staten : han kunde hafva förenat sig med folket i att befria parlamentet ur aristokratiens klor; och då skulle han verkligen hafva varit undergifven ingen ting annat än det allmännas väl, hvilket han skulle hafva funnit vara sitt eget.) Allt sedau Stuartarnes fördrifvande hvad har då Engelske konungens belägenhet varit i aristokratiens händer — hans, likasom folkets beherskares? Läs blott de auteontika dokumenterna i Coxes biografiska arbeten, ifrån Marlborough till och med Pelham. Hvad var Englands styrelse under William, Anna, Georg I och Georg II, om icke en vämjelig kamp mellan aristokraterna, om hvem som skulle ega magten att plundra folket, utan att en enda ibland dem ansåg nödigt ens att låta ett sken af omvårdnad om allmänt bästa gå in uti sina motiver? På intet annat ställe kan upptäckas en sådan tafla af immoralitet, af fallxomligt förakt för gruudsatser, af förhärdad, skaralös roflystnad, som hos den tidens aristokrati. En ministers sträfvande var att, genom intriger, genom personliga och slägtinteressen, vinna en pluralitet af dessa röfvare till sitt stöd i parlamentet. Den man, som lyckats få detta, var konungen tvungen att göra till minister; och) Georg II sade med stor förbittring åt Kamnslerer Hardwicke, att den, som var minister, var kung här i landet, men icke den siffra, som ! bar namnet deraf. Det säkra är, att då en konaung är rädd för! sitt folk och tror sig trygg endast genom att kufva det, har han tvingande anledningar att styra det illa, och det på alla vis: att afhålla sitt folk från kunskaper, att hindra det att yttra sig, att plundra det till det yttersta, för att: kunna fullproppa dem, hvilkas nedriga bistånd han behöfver, och att på det grymmaste hämnas hvarje skymt af lust att sätta sig mot hans vilja. Men då en konung är öfvertygad, att hans thron hvilar på hans folks innerliga öfvertygelse, att den är dem nyttig, då har han ingen farhåga att trygga sig emot, inga skurkar: att besolda, hvarken till att förvilla folkets ; I stånd eller utgjuta dess blod. Han har ingen större anledning att fröjda sig än den lycka, hvaröfver hans folk fröjdar sig: öfverflöd på lifvets goda, med tillräcklig hildning till dess ändamålsenliga åtnjutande. Och om det är sant, att en konungs interesse icke är oförenligt med hans folks interesse, så ar det ännu icke bevisadt, att hans kall är onödigt eller icke åtfoljdt: af fördelar, som på intet annat sätt kunna fullkomligt ernås. Pn högste embetsman är nödvändig; det är! en sats, hvarom man är ense. Behofret af en-. het i styrelse, nyttam af en koncentrerad ansvarighet och många andra konsiderationer Synas afgöra företrädet af första emhetsmannens individualitet. Det bör vara en, ej två eller flera. Men i sådant fall återstår den enda frågan, om han bör vara ärfilig eller väljas. Det första, man anförer för valets företräde, är säkerheten om duglighet. Hos en ärfiig förste embetsman är dugligheten en lyckträff; hos den yalde är stor duglighet tämligen. säker, Åntaga vi nu, att detta är förhållanhet, hafva vi ännu en fråga att besvara: är vissheten om talenter hos den högste embetsmannen af synnerhg vigt. Alldeles gifvet är, att han måste i sin styrelse rätta sig elter parlamentet; och då parlamentet snart kommer att väljas af folket och vara ansvarig inför folket, så påstå vi, att saken ej är af stor vigt här i landet. 5 Det är i sig sjelft gifvet och af erfarenheten fullt bekräftadt, att då högste embetsmannen försöker att handla såsom sin egen minister, uträttar han ingenting godt, blott ondt; och om hen tll ministrar väljer, såsom han måste, mäön efter parlamentets sinne, kan han icke synnerligen misstaga sig; de måste alltid vara, om ic) Striden emellan Stuartarna och Engelska folket är verkligen af Förf. sedd ur en falsk dager. Engelska folket var deras sanna fiende; och detta folk leddes icke af aristokratien, utan af presterna. Hvarje tid har sin idge om frihet och menniskorätt; den tidens var religionen. Ått en smidig aristokrati be