gen gjort? Han har lagt sin hals under aristo-
kratiens ok och drager, allt inull denna dag,
såsom en arbetshäst på dess vagn. Han kunde
hafva gjort någet bättre för sig och staten : han
kunde hafva förenat sig med folket i att befria
parlamentet ur aristokratiens klor; och då skul-
le han verkligen hafva varit undergifven ingen
ting annat än det allmännas väl, hvilket han
skulle hafva funnit vara sitt eget.)
Allt sedau Stuartarnes fördrifvande hvad har
då Engelske konungens belägenhet varit i ari-
stokratiens händer — hans, likasom folkets be-
herskares? Läs blott de auteontika dokumen-
terna i Coxes biografiska arbeten, ifrån Marl-
borough till och med Pelham. Hvad var Eng-
lands styrelse under William, Anna, Georg I
och Georg II, om icke en vämjelig kamp mel-
lan aristokraterna, om hvem som skulle ega
magten att plundra folket, utan att en enda i-
bland dem ansåg nödigt ens att låta ett sken
af omvårdnad om allmänt bästa gå in uti sina
motiver? På intet annat ställe kan upptäckas
en sådan tafla af immoralitet, af fallxomligt för-
akt för gruudsatser, af förhärdad, skaralös rof-
lystnad, som hos den tidens aristokrati. En
ministers sträfvande var att, genom intriger, ge-
nom personliga och slägtinteressen, vinna en
pluralitet af dessa röfvare till sitt stöd i parla-
mentet. Den man, som lyckats få detta, var
konungen tvungen att göra till minister; och)
Georg II sade med stor förbittring åt Kamnsle-
rer Hardwicke, att den, som var minister, var
kung här i landet, men icke den siffra, som !
bar namnet deraf.
Det säkra är, att då en konaung är rädd för!
sitt folk och tror sig trygg endast genom att
kufva det, har han tvingande anledningar att
styra det illa, och det på alla vis: att afhålla
sitt folk från kunskaper, att hindra det att yt-
tra sig, att plundra det till det yttersta, för att:
kunna fullproppa dem, hvilkas nedriga bistånd
han behöfver, och att på det grymmaste häm-
nas hvarje skymt af lust att sätta sig mot hans
vilja. Men då en konung är öfvertygad, att
hans thron hvilar på hans folks innerliga öfver-
tygelse, att den är dem nyttig, då har han in-
gen farhåga att trygga sig emot, inga skurkar:
att besolda, hvarken till att förvilla folkets ;
I
stånd eller utgjuta dess blod. Han har ingen
större anledning att fröjda sig än den lycka,
hvaröfver hans folk fröjdar sig: öfverflöd på lif-
vets goda, med tillräcklig hildning till dess än-
damålsenliga åtnjutande. Och om det är sant,
att en konungs interesse icke är oförenligt med
hans folks interesse, så ar det ännu icke bevi-
sadt, att hans kall är onödigt eller icke åtfoljdt:
af fördelar, som på intet annat sätt kunna full-
komligt ernås.
Pn högste embetsman är nödvändig; det är!
en sats, hvarom man är ense. Behofret af en-.
het i styrelse, nyttam af en koncentrerad ansva-
righet och många andra konsiderationer Synas
afgöra företrädet af första emhetsmannens indi-
vidualitet. Det bör vara en, ej två eller flera.
Men i sådant fall återstår den enda frågan,
om han bör vara ärfilig eller väljas.
Det första, man anförer för valets företräde,
är säkerheten om duglighet. Hos en ärfiig
förste embetsman är dugligheten en lyckträff;
hos den yalde är stor duglighet tämligen. sä-
ker,
Åntaga vi nu, att detta är förhållanhet, haf-
va vi ännu en fråga att besvara: är vissheten
om talenter hos den högste embetsmannen af
synnerhg vigt. Alldeles gifvet är, att han må-
ste i sin styrelse rätta sig elter parlamentet;
och då parlamentet snart kommer att väljas af
folket och vara ansvarig inför folket, så påstå
vi, att saken ej är af stor vigt här i landet.
5
Det är i sig sjelft gifvet och af erfarenheten
fullt bekräftadt, att då högste embetsmannen
försöker att handla såsom sin egen minister,
uträttar han ingenting godt, blott ondt; och om
hen tll ministrar väljer, såsom han måste, mäön
efter parlamentets sinne, kan han icke synner-
ligen misstaga sig; de måste alltid vara, om ic-
) Striden emellan Stuartarna och Engelska fol-
ket är verkligen af Förf. sedd ur en falsk
dager. Engelska folket var deras sanna fi-
ende; och detta folk leddes icke af aristokra-
tien, utan af presterna. Hvarje tid har sin
idge om frihet och menniskorätt; den tidens
var religionen. Ått en smidig aristokrati be-