Den Norske Constitutionelle innehåller, i anledning af det s. k. throntalet till Norska Storthinget, följande ganska fina och träffande reflexioner öfver den omständigheten, som äfven här väckt någon förundran, att Föreningen med Sverge utgjort edet hufvudsakliga och nästan enda themat i Vorska Regeringsmaktens helsning till Norska representationen, oaktadt icke en enda proposition, som rör unionsförhållanderna, blifvit afgifven till Storthinget: Vi hafva hört det Kongl. Talet vid Stortbingets öppnande, och äre intagne af den hjertliga ton, som herrskar deri; men rigtigt begripa detta tal kunna vi icke. Om någonting nyligen hade inträffat, som från Norska sidan kunde antyda en mindre gynmnande sinnesstämning emot föreningen, eller om en närmare reglering af de punkter i densamma, som angå Norges ställning, hörde till de föremål, på hvilka Reg. serskildt sökt leda Stortbingets uppmärksamhet, så hade vi kunnat förstå, att föreningen skolat utgöra hufvudthemat för throntalet; men då dels detta icke är händelsen, dels ingen anledning är att förmoda, att Sorthinget får andra propositioner, än de som röra fäderneslandets are lagstiftning sig förelagda, så kunna vi ej inse hvarföre man vid detta tillfälle utbreder sig så mycket öfver föreningen, helst då betraktelserne deröfver uti den Storthinget meddelta berättelse öfver Rikets tillstånd under de 22 sista åren framstå i en för Norska nationalkänslan mindre behaglig form, genom häntydningen på Eidswoldsbeslutens skadlighet i och för sig och på föreningens absoluta nödvändighet, såsom vilkor för Norges sjelfständighet och lycka. Nationen har, och må väl bibehålla, den tro, att det var dess egen kraft som 1814 räddade Norska namnet från undergång, och Eidswold var det Sinai, der lagens taflor skrefvos. Man erkänner visserligen möjligheten af att Norge, utan föreningen med grannstaten, icke gjort samma framsteg, som nu, äfvensom man erkänner, att dess inre lika så väl som dess yttre lugn måhända hemtat väsendtliga garantier från dess Statsrävtsenliga förhållanden : men möjligheten af motsatsen är lika så obestridlig. Och slutligen undgår det visst ingens uppmärksamhet, att om Norges styrelse, under tiden fråa Kieler-traktaten och intill föreningen, haft att kämpa mot utemordentliga svårigheter, så hade dock dessa en annan och djupare rot, än det på Eidswold fattade beslutet att, utan förening med något annat rike, uppflytta Norge i de sjelfständiga staternes ordning; och så visst dessa svårigheter och olyckor ökades med kriget, så måtte väl skulden härför icke falla dem, som blott ville försvara sina fäders jord, utan angriparne til last. Vi tro på föreningens helsosamma följder för begge rikena; vi önske dess bestånd så mycket varmare, som vi äre dervid fästade genom en innerlig tillgifvenhet för vår gemensamma nya dynasti: men det kunne vi ej fatta,: att Norge, mer än Sverge, saknar elementei att bestå som stat utan någon förening.