ta klandrade åtgärd, och min åtgärd, kan jag e fatta, af skäl: flan handlade år 1821, således före tillkom sten af 1824 och 1833 års förordningar. Jag handlade 1836, således sedan dessa förordningar förbinda till efterlefnad. Han hade att göra med ett subject, som do: en långsam tynande död af inre orsak. Jag hade att göra med ett, hvars dödssät var hastigt och af yttre orsak. Han ölef ålagd af domstolen förrätta obduktion. Jag påkallade detta åläggande, i händelse a behof. — Han äfventyrade att undersökning kunde bl omöjlig genom likets förruttnelse. Jag äfventyrade intet, ty ännu voro icke fyratio timmar förflutne mellan dödsstunden oct den då jag gaf attest. Han ställde sig opinionen till nödvärn. Jag ställer mig under lagens, pligtens, vettet: beskydd. Fårängt skulle anmärkaren söka en jury, blot den består af hederligt folk, med någorlunds omdöme, som vid ifrågavarande tall ofver mig uttalar skyldig — vore än hela Nämnden onc på de stackars småstadsläkarne. Mitt lif, — makligt eller verksamt, tillhör de samhälle, inom hvilket jag mer än 21 år oafbrutit vistats döme detta gamhälle derom! Denna dom torde vara tiliförhtligare än anmärkarens, hvars bekantskap jag hoppas vara e fullt så gammal. — Huru jag uppfyllt mia tjenstemannapligt, derom döme mina förmän, å hvilkas bifall jag hittills fått glädja mig. — Huru jag som kamrat uppfört mig, villne de män, som med mig framgått, eller ännu framgå på den föga afundsvärda praktiska: banan, hvilka alla med sid vänskap och sitt förtroende, utan afbroit, .Kedrat mig, och ännu hedrs mig; och det gör mig ett nöje, att bland dessa serskildt nämna Provincialmedikus Herr Å sessoren och Riddaren Westman. — Han förtjenar det loford anmärkarem ger honom. — Anmärkaren sjelf skulle icke fiana sig illa vid hans undervisning. Anledningen till denma tvist är tydligen sökt — sökt på de ställen, der jag aldrig träffats, der afund och skadebegar hafva sit näste. — Vare detta mitt afsked till en anmärkare, som icke forsmått, att under anonymens skygd, lika ovist som orättvist, söka kränka hvad medborgaren har äyrbarast : silt goda rykle. Jag ärnar med honom ej vidare strida. — Vi nyttja för olika vapen. Linköping den 12 Okt. 1836. J. Aug. Shman.