SIR DU ann ScanNarc ars handelser visat, al jag icke alldeles rigtigt bedömt den Norska op t positionen, så lärer dock ingen förnuftig Norr man kunna missbilliga den ton och det språk Jsom råda i nyss anförde stråf. Au jag äfvenväl i de artiklar om Norge. hvilka s:dermera i tidningen Granskaren influtit, iaktagit den hofsamhet i fr. mställningssättet som jag ansett för en oeftergiflig pligt, då fråga varit om en nation den jag i dess eget land haft tillfälle på nära håll betrakta, hvars historiska minnen och redbara karakter jag lärt värdera och högakta, hvars vigtigaste iwtresssen ändtligen jag önskar att anse oskiljaktiga ifrån mitt fåderneslands, är min fullkomliga öfvertygelse. Det har således varit mig högst oväntadt, att uti Aftonbladet för d. 17 dennes få läsa följande stråf.) Ofverflödigt hade ock besväret varit, om han bechagat erinra sig de plumpa och råa hotelser, hvarmed aflidne Granskaren och Stockholms tidning trakterade Norrmännen vid samma tid, då den stora demonstrationen gjordes i anledning af den 17 Majs firande i Norge.? Ehuru säker jag tror mig vara, att icke hafva förtjent denna betänkliga förebråelse, nekarjag dock ej, att ju ett lapsus calami kunnat, hos mig som hos andra, föranleda till ett förhastande i uttryck , hvilket kan klandras, och hvarföre jag bör ansvara, eller i slikt fall vill jag likväl blifva med facta och icke med Iösa angifvrelser öfverbevist. Hos tit. får jag således anhålla, att uti något af de snart utkommande Åftonblad bestämdt och ordagrant måtte citeras de :stråfer ur Granskaren, emet Norge, som kunna kallas råa cch plumpa; då det sedermera på publiken ankommer att bedömma , huruvida det är jag eller tit. som i detta afseende missbrukat yttranderätten. Det är min rättighet att fordra denna upplysning af tit. och jag hoppas, atttit. ej nekar mig den, såvida ieke tlt. vill anses såsom den der u:an skäl och genom en grundlös angifvelse velat skada mig inför opinionen. Denna explikation å tit. sida är i dennoa stund så mycket nödvändigare, som det spända förhål landet emellan Sverge och Norge, hvilket for närvararde, ty värr, eger rum, gör det högst angeläget för hvar och en som haft eller har befattning med något redaktionsbestyr, att från sig hvälfva misstankan och förebråelsen, att genom obetänksamma eller stötande tidningsartiklar i någon mån hafva varit vållande till detta menliga förhållande. Stockholm den 24 Oktober 1836. Utgifvaren af förra tidningen Granskaren. Det lärer icke undfalla Läsaren, att om vi, för att efterkomma hvars och ens önskniuagar, som behagar fordra att vi skola hafva till hands ett register på allt det otyg, som stått att läsa i Granskaren och dess Consorter, skulle företaga oss att gräfva igenom alla de numera rara årgångarna af detta blad, om vi ock ägde dem, så skulle föga tid för andra ämnen återstå. Vi kunde således, med vissheien derom, att Granskarens karakter och ton varit så kända af hela allmänheten, att minnet deraf icke behöfde uppfriskas genom citationer, gerna nöja oss med anmärkningen, att frågan i Aftonbladet icke var om Granskarens yttranden angående Stor-Tinget, uian om firaudet af den 17:de Maj, och att det således föga förändrar saken, om Granskaren framdragit några vid ett tillfälle yttrade granna fraser åt Storthinget, när hela riktningen af dess polemik i allmänhet var ställd emot Norrmännen. I allt fall tro vi oss kunna lofva, att icke blifva skyldige evismingen för hvad vi yttrat angående den ministeriella pressens och servilismens ton emot Norrmannen vid åtskilliga wllfällen, då frågan rört deras sympathier såsom ett fritt och sjeltständigt folk. Ait minnet härutinnan icke hedrsger oss, det kunna många af våra läsare vitsorda. Detta hindrar oss likväl icke att erkänna, det Gransksren icke på sin tid gick så långt i nonsens och oanstämdighet, som Minerva, Görheborgs Dagblad, Samilaren ech Informatorn i Skånska Korrespondenten nu för tidea, och han fiener häruti vår villighet ait göra honom all rättvisa. ) Här var fråga om en insändare i Stockh. Dagbl. som påstär , att de Svenska tidningarna icke förnärmat Norrmännen: en lucka, den Aftonhladet påstått att insändaren nu 2 ee -. 1 1 ee on . a ar ch