runda år, så godt som ensam, men utan a! tröttna, för opinionens räkning drog till publici tetens torg, för att der afcördas, det svåra lasse af vederbörandes påpackningar, hvartill se dermera icke mindre än fyra, till fem dra gare knappt förslagit så myeket som han ensan Sjelfva denna Granskare, som utan någrs synliga materiella fördelar — eller uppmuntran från allmänhetens sida, endast pour VP honneur visade en lika sällsynt som berömdvärd ihärdighet för en otacksam sak och på sin tid aldrig svek uti att hålla färgen, har nu funnit sig högligen sårad deraf, att vi vid ett tillfälle härom dagen kommit att vid en påminnelse om den ministeriella pressens fordna utfall mot Norrmännen sätta honom i bredd med Stockholms tidning, (på sin tid Camarillans egentliga organ) medelst en erinran om de råa och plumpa utfallen emot Norrmännen i dessa båda tidningar i anledning af frågan om firandet af den 17 Maj. Att till och med en person, som i så många år klädt blodig skjorta för Vederbörande, nu finner det angeläget, att om möjligt, diskulpera sig från misstankan att instämma i eoljudet emot det Norrskal Storthinget, måste till en viss grad vittna huru föraktadt detta skrik äf af alla, som inse dess rätta natur, äfvensom att mängden ganska väl irser, det hela sorlet verkligen icke är annat än en hurrabas-tillställning, då baserre ännu icke förmått framdraga ett enda faktum, hvarigenom Norrmännen gått Svenska folkets intressen eller nationalitet för nära, lika litet som sådant skett å Svenska nationens sida mot Norrmännen. Det är högligen berömvärdt af Granskaren att försöka redeem his caracter, som Engelsmännen säga ; om sådant är mäjligt, och så vidt publicerandet af hans artikel dertill kan bidraga, vilja vi e neka vårt biträde dertill , ehuru vi ty värr e kunna undgå att bifoga ett par anmärkningar, som förtaga effekten af det hela. Artikeln lyder så: Till Utgifvaren af Aftonbladet! Urder de många år, undertecknad var redaktör af en egen tidning, hände det mig, såsem de andra, att då och då vidröra ämnen angående Norge, dess äldre och nyare förhållanden. Jag har till och med i det fullet ett försteg framför alla andra Svenska tidningsskrifvare, alt jag, år 1824, egnade icke mindre än yratio-två numror af mitt bled åt en skäligen toggrann och fullständig historik af Storthingets vigtiga förbandlirgar ) det året, ifrån Thingets början till dess upplösning. Läsaren torde erinra sig, att det var nämnde år, som de många och vigtiga grundlagsförändringsfrågorna passerade Storthinget ; och att ur Norska tidningar öfversätta och sammandrega en fullföljd re-dovisning af detta Storthings märkvärdiga arbeten, var visst ingen lätt sak, serdeles för den, som åt så många andra ärender och angelägenheter måste vända sin håg, som jag. Alt jag, ehuru till en del anmodad om detta bestyr, likväl utan någon begärd, erbjuden eller emottagen erkänsla utförde det mödosamma arbetet, nämner jeg nu, icke för mitt eget rosande, utan blott till efterrätteise för de politiska motståndare, hvilka så gerna till andras handlingar vilja uppsöka dåliga och egennyttiga bevekelsegrunder. Att jag uti denna långa berättelse troget följde sanningen uti händelsernas lopp, utan att med några obilliga politiska reflexioner uppspädda eller förlängda berättelsen, erkändes då allmänt; och blott vid slatet af redogörelsen (infördt i N:o 151 af Granskaren den 30 December. 1824) tillade jag några korta anmärkningar. Den siste af dessa må jag, efter som den ej är serdeles lång, här aftrycka: den slutar hela den långa redogörelsen, och lyder sålunda: Den bestämda opposition emot Konungens Pföreslagna grundlags-förändringar, som utmärkt ?detta årets Storthing, bar gifvit tänkaren nya mål för allvarsamma betraktelser. En Folkrepresentation, som, med innerlig och osviklig kärlek till sin Regent, och med lefvande, vid alla tillfällen uttalad öfvertygelse om hans stora egenskaper och ädla afsigter, likväl, hellre än att (sem hon tror) förtdigt börja att laga en byggnad, som ännu icke hunnit sätta sig, har mod att öppet emotsäga Hans önskmnsar har i och med detsamma. som vi tro,