tulet; samt slutligen, i den Norska frågan, att vi, under försvar för konstitutions-kommitteens betänkande, anmärkt angående ett par andra skrifter i Norge att hvarje god sak kan bortskämmas genom öfverdrift af exalterade och fantastiska hufvuden, men att sådant derföre icke kunde förändra sakens natur, betraktad med lugn padfning. . Vi läre icke behöfva erinra någon med sund tanka och slutförmåga försedd läsare, att hela denna diatrib icke skulle bevisa något annat, än att Minerva sjelf icke begriper hvad konseqvens vill säga, så framt man icke kände, att alitsammans endast är en taktik, som ingalunda är grundad på hennes öfvertygelse; att hon tvertom ganska väl inser, att Aftonbladet vet hvartut det vill; att det just är denna öfvertygelse, som väcker hennes största betänkligheter, och att det skulle intressera henne och hennes primcipaler i hög grad, om hon kunde göra en annan föreställning hos någon del bland sllmänheten plausibel. , Sällan har man likväl sett ett mera lönlöst ech otacksamt företag. Utom det att vi aldrig på sätt Minerva yttrar, upptändt några rökoffer? våt Ludvig Eilip, äfven den tiden då han bar den gråa hatten, hafva vi, alltifrån den vändpunkt i det nyare Fransyska systemet, då Casimir Periers minister vidtog, alltid i afseende på den såkallade justemilieupolitiken yttrat oss i strängaste öfverensstämmelse med våra grundsaiser. Det hade tvertom varit en brist på konseqvens, om vi handlat annorlunda, och berömt det retograda i det nuvarande Fransyska systemet. Hvad de Spanska sakerma beteäffar, har det ganska säkert icke undfallit Minerva, ehuru hon icke låtsat förstå det, att vi. uttryckligen angifvet vår åsigt, att de serskilda Spanska Ministererna hvardera utgjerde endast naturliga öfvergångslänkar ifrån ett absolut till ett mera demokratiskt regerinossätt, och detta af enahanda skäl som Whigs i England måste ännu länge utgöra en öfvergångslänk mellan Torys och de radikala, och som, i händelse reformernas tid någongång skulle komma i Sverige, det ligger i sakens natur att en öfvergång från en så absolut konservatif och för en verklig parlasnentarisk styrelse och en verkligt ministeriel ansvarighet skuggrädd Rådgifvarepersonal, som den närvarande, till radikala och demokratiska grundsatser , icke i förening med sakernas lugna gång eller usder vanhga förhållanden låter tänka sig utan några mellanlänkar. Att vi, likmätigt våra grundsatser, att ett samhälles styrelse bör vara ett uttryck af folkets behof och önskningar, tillhöra den riktning af tidsandan, som anser nationerna böra ega en verklig, icke blott en skenbar eller låtsad, del i de offentliga ärenderna, hvad lagstiftning, kontroller och Styrelsens ansvarighet beträffar; och att vi derföre funnit hvarje steg som händelserna i Spanien gjort närmare till detta mål, önskvärdt, deri ligger just ett bevis för den konseqvens, som det kostar på Minerva att erkänna. Allrasämst har dock Minerva kommit ut med sitt artiga försök att framställa våra anmärkningar angående Norrmannen Henrik Viergeland såsom härledda af fruktan för opinionen härstädes, ty man behöfver blott erinra sig att det var Minervas bemödande att framställa det språk, Vergeland för i sina flygskrifter, såsom ett uttryck af det Norska folkets tänkesätt i allmanhet, som föranledde oss att lemna en uppJysning, hvilken visserligen var öfverflödig för dem som käuna Kandidaten Vergelands position i Norge. Ått vi genom detta inpass forekommo Minervas stratagem, finna vi väl måtte hafva varit henne lika okärt, som att vi i de Spanska sakerna någonsin togo parti af Drottningen och det Kongl. statutet emot Ferdinands despotism och Minervas älskhng Dun Carlos, men hvad vi ej förstå, det är huru hon sjelf kunnat inbilla sig att någon skulle blifva dupe af så föga sammanhängande slutsatser och påståenden som dem, med hvilka hon framkommit. Låtom oss nu, eftersom vi kommit på ka: pitlet konseqvens, se efter huru det står till med Minervas egen konseqvens: vi mena icke hennes konseqvens att nitälska för absolutismens och DIon QCarloss återkomst i Spanien, eller för Torypartiet i England och vår östra grannes politik m. m:, ty i detta fall kan väl ingen förebrå henne några afsteg från legitimitetens läror utan huruvida hon i de serskilda utgreningarna af samhällsläran och statskunskapen vidhåller eller verkligen vet, hvad som till