Det råa och oamständiga skrän , hvartull d
bekanta framropningarne vid spektaklerna
Koogl. Theatern på den sednare tiden gifvi
anledning, har ändtligen, såsom vi finne af da.
gens båda morgonmblad, tvungit theater-direk-
tionen till det steget att, jemte en erinran on
de författningar som stadga ansvar och arres
för allt obebörigt buller vid spektaklerna, och
bruten borgfred då Kongl. familjen är der till
städes, annonsera , att det må bero af direktio.
nen och de spelande att efterkomma framrop
ningar eller icke; att när sådant icke sker
kommer rampen att sänkas och kronan att his-
sas upp i vinden, samt hvar och en som efte
det ett sådant tecken inträffat , fortfar att rop:
och bullra, kommer att utledas och ställas til
ansvar.
Man kan ej annat än gilla detta Directionen
steg såsom af nödvändigheten påxalladt, hels
om man varit vittne till de förfärliga båtsmans.
rop, blandade med skrik, flatskratt och ett slag
tjutande, som i Söndags från fjerde och femt
raderna utgjorde efterspelet till Hr Vimercati
intressanta konsert, sedan nästan alla de öfrig
åskådarne lemnat sina platser. Det låt verkli
gen som om några personer hade ropat namne
Vimercati genom förstämda lurar, så gåfvo d
af alla krafter hals med sina grofva och rosslig:
stämmor. Sådant kan väl vara passande, och
äfven nödvändigt, då man ropar på pramkar
len vid Löddeköpinge eller spostrolerar et!
Domkyrka? — för att nyttja det berömda Riks
originalets uttryck; men icke i en censertsal
Vi föreställe ess, att Herr Vimercati icke lå
rer faltat de bästa tankar om den svenska thea
erpublikens seder, då den så kunnat uppför:
sig; och hans fru Jlarer tagit sig så illa af der
åa välmeningen, i tanka att det pöbelaktiga up
förandet var ett uttryck af missnöje, att hon va
juk hela Måndagen deraf. Det obehagligaste är
utt icke blott drängar och arbetare, utan äfver
nandelsbetjenter och sådane, som anse sig till-
öra den bättre klassen, ofta deltagit i desse
Xcesser.