Det råa och oamständiga skrän , hvartull d bekanta framropningarne vid spektaklerna Koogl. Theatern på den sednare tiden gifvi anledning, har ändtligen, såsom vi finne af da. gens båda morgonmblad, tvungit theater-direktionen till det steget att, jemte en erinran on de författningar som stadga ansvar och arres för allt obebörigt buller vid spektaklerna, och bruten borgfred då Kongl. familjen är der till städes, annonsera , att det må bero af direktio. nen och de spelande att efterkomma framrop ningar eller icke; att när sådant icke sker kommer rampen att sänkas och kronan att hissas upp i vinden, samt hvar och en som efte det ett sådant tecken inträffat , fortfar att rop: och bullra, kommer att utledas och ställas til ansvar. Man kan ej annat än gilla detta Directionen steg såsom af nödvändigheten påxalladt, hels om man varit vittne till de förfärliga båtsmans. rop, blandade med skrik, flatskratt och ett slag tjutande, som i Söndags från fjerde och femt raderna utgjorde efterspelet till Hr Vimercati intressanta konsert, sedan nästan alla de öfrig åskådarne lemnat sina platser. Det låt verkli gen som om några personer hade ropat namne Vimercati genom förstämda lurar, så gåfvo d af alla krafter hals med sina grofva och rosslig: stämmor. Sådant kan väl vara passande, och äfven nödvändigt, då man ropar på pramkar len vid Löddeköpinge eller spostrolerar et! Domkyrka? — för att nyttja det berömda Riks originalets uttryck; men icke i en censertsal Vi föreställe ess, att Herr Vimercati icke lå rer faltat de bästa tankar om den svenska thea erpublikens seder, då den så kunnat uppför: sig; och hans fru Jlarer tagit sig så illa af der åa välmeningen, i tanka att det pöbelaktiga up förandet var ett uttryck af missnöje, att hon va juk hela Måndagen deraf. Det obehagligaste är utt icke blott drängar och arbetare, utan äfver nandelsbetjenter och sådane, som anse sig tillöra den bättre klassen, ofta deltagit i desse Xcesser.