Seraphina. Men då Hugo nu bland de andra
igenkänner äfven Sidonia, drager han ursinnig
sitt svärd och hotar att falla till marken den
första, som vågar vidare med ett finger vidröra
den sköna fröken. Ifan är förfarlig i sin vre-
de, och den ena efter den andra iar ett steg
tillbaka för hans vilda blick, Endast munken
förlorar icke modet; ban förklarar högtidligt
fursten förfallen uader kyrkans bann, om han
ieke låter rätt hafva sin gång , och utropar til
den utanför församlade menigheten , att. deres
hertig gifver trollpackan fri! Ett mummel
låter förnimma sig, liksom af elaka och
missbelåtna undersåter. Gregorius fattar- till och
med slutligen Sidonia vid handen, för att släpa
henne fram till katafalken, då, — under öfver
alla under, och hvad som skulle vara ännu ua-
derligare, om man icke på forhand visste, att
man icke hade för sig en tragedi, utan ett skå-
despel, — den döda lyfter sakta sitt hufvud,
öppnar småningom sina ögon, kastar doket från
ansigtet, tittar sg omkring . . .
Hon är åter uppvaknpad från de döda, hon
har blott varit skendöd.
Den gamla hederliga Aldobrandini störtar
fram för sin furstes fötter . . . hau har i stäl-
let för gift blandat till endast en sömndryck, i
förlitande på att i sinom tid på ett eller annat
sätt kunna draga försorg för den arma hertigin-
nans vidare räddning.
Hugo böjer knä vid sin nu mer än någonsin
dyrkade gemåls kista; den qväfvande sorgen bar
med ens fallit från hans hjerta, den första kär-
lekens heliga känsla har intagit dess rum. Han
utnämner Aldobrandini till den förste i sitt
nke.
Gregorius står vid detta uppträde skäligen
tafatt, och blir det äcnu mer, då man inkom-
mer ock förkunnar honom, att han bhfvit stämd
för erkebiskopeas domstol, ... Vi beklaga ho-
nom.
Att den sköna Sidonia och hennes trogne
Cynthio falla i hvarandras armar, för att icke
mera skiljas, är en gifven sak. — —
Detta skådespel äger mycken intrig och flera
scener af högsta effekt. Dialogen och karak-
tererna hafva derjemte, åtminstone partiellt, en
icke vanlig förtjenst; och om också i många fall
åtskilligt kan vara att anmärka, synes oss der-
före pjesen i allmänhet icke illa skrifven. Af
tonen i det hela skulle man lätt taga den för
en produkt af den Franska romantiska skolan.
Den förskrifver sig likväl, om vi icke misstaga
oss, från början af detta århundrade, och eger
till förfastare en Tysk dramaturg, von Soden,
af hvars flera arbeten Diurgårdstheatern för
många år sedan afven ägt ett anvat på sin re-
pertoir: Aurora eller underjerdens dotter,
såsom salig Leopold, i egenskap af censor, af
denna för honom så karakteristiska känsla för
det skickliga, ändrade titeln: i stället för öf-
versättarens afgrundens douer. På uppsätt-
ningen af pjesen har mycken omsorg och kost-
nad blifvit nedlagd. Flera kostymer äro verk-
ligen magnifika. Den hemliga domstolens ses-
sion tyckes oss likväl något för knapphändig
och färglös. Det förefaller oss, som man af
detta ämne skulle lätt nog kunna åstadkomma
någonting vida pittoreskare.
Hr Torsslow spelar Hugo. Om han också
på några ställen i denna rätt stormiga roll
skulle tyckas generad af svärigheten att röra sig
som fordom, är han i andra momanger, der
han har att uttrycka ett innerligt själshdande,
den dystra sinnessvagheten, alldeles utomordentlig,
och påminner mer än en gång om Hamlet, der
han i sin svarta skrud och håret uppstruket
från den höga pannan går och grubblar och
yrar. Hr Malmström, såsom munken, otäckt
ypperligt maskerad, utför sin roll alltigenom
med mycken talang, och den svåra scenen mel-
lan honom och Sidonia, der han yppar sin
passion och med honungsljuf tunga sofisticerar
och framställer åtskilnaden mellan snunken och
menniskan, spelas så val af honom som Fru
Deland på ett sätt, som lemnar föga öfrigt att
önska. Man har i denna pjes haft tillfälle att
lära känna en ny skådespelerska, Mamsell Betty
Deland, ett litet alltför näpet och täckt barn,
som här några ögonblick visar sig såsom Azo,