Seraphina. Men då Hugo nu bland de andra igenkänner äfven Sidonia, drager han ursinnig sitt svärd och hotar att falla till marken den första, som vågar vidare med ett finger vidröra den sköna fröken. Ifan är förfarlig i sin vrede, och den ena efter den andra iar ett steg tillbaka för hans vilda blick, Endast munken förlorar icke modet; ban förklarar högtidligt fursten förfallen uader kyrkans bann, om han ieke låter rätt hafva sin gång , och utropar til den utanför församlade menigheten , att. deres hertig gifver trollpackan fri! Ett mummel låter förnimma sig, liksom af elaka och missbelåtna undersåter. Gregorius fattartill och med slutligen Sidonia vid handen, för att släpa henne fram till katafalken, då, — under öfver alla under, och hvad som skulle vara ännu uaderligare, om man icke på forhand visste, att man icke hade för sig en tragedi, utan ett skådespel, — den döda lyfter sakta sitt hufvud, öppnar småningom sina ögon, kastar doket från ansigtet, tittar sg omkring . . . Hon är åter uppvaknpad från de döda, hon har blott varit skendöd. Den gamla hederliga Aldobrandini störtar fram för sin furstes fötter . . . hau har i stället för gift blandat till endast en sömndryck, i förlitande på att i sinom tid på ett eller annat sätt kunna draga försorg för den arma hertiginnans vidare räddning. Hugo böjer knä vid sin nu mer än någonsin dyrkade gemåls kista; den qväfvande sorgen bar med ens fallit från hans hjerta, den första kärlekens heliga känsla har intagit dess rum. Han utnämner Aldobrandini till den förste i sitt nke. Gregorius står vid detta uppträde skäligen tafatt, och blir det äcnu mer, då man inkommer ock förkunnar honom, att han bhfvit stämd för erkebiskopeas domstol, ... Vi beklaga honom. Att den sköna Sidonia och hennes trogne Cynthio falla i hvarandras armar, för att icke mera skiljas, är en gifven sak. — — Detta skådespel äger mycken intrig och flera scener af högsta effekt. Dialogen och karaktererna hafva derjemte, åtminstone partiellt, en icke vanlig förtjenst; och om också i många fall åtskilligt kan vara att anmärka, synes oss derföre pjesen i allmänhet icke illa skrifven. Af tonen i det hela skulle man lätt taga den för en produkt af den Franska romantiska skolan. Den förskrifver sig likväl, om vi icke misstaga oss, från början af detta århundrade, och eger till förfastare en Tysk dramaturg, von Soden, af hvars flera arbeten Diurgårdstheatern för många år sedan afven ägt ett anvat på sin repertoir: Aurora eller underjerdens dotter, såsom salig Leopold, i egenskap af censor, af denna för honom så karakteristiska känsla för det skickliga, ändrade titeln: i stället för öfversättarens afgrundens douer. På uppsättningen af pjesen har mycken omsorg och kostnad blifvit nedlagd. Flera kostymer äro verkligen magnifika. Den hemliga domstolens session tyckes oss likväl något för knapphändig och färglös. Det förefaller oss, som man af detta ämne skulle lätt nog kunna åstadkomma någonting vida pittoreskare. Hr Torsslow spelar Hugo. Om han också på några ställen i denna rätt stormiga roll skulle tyckas generad af svärigheten att röra sig som fordom, är han i andra momanger, der han har att uttrycka ett innerligt själshdande, den dystra sinnessvagheten, alldeles utomordentlig, och påminner mer än en gång om Hamlet, der han i sin svarta skrud och håret uppstruket från den höga pannan går och grubblar och yrar. Hr Malmström, såsom munken, otäckt ypperligt maskerad, utför sin roll alltigenom med mycken talang, och den svåra scenen mellan honom och Sidonia, der han yppar sin passion och med honungsljuf tunga sofisticerar och framställer åtskilnaden mellan snunken och menniskan, spelas så val af honom som Fru Deland på ett sätt, som lemnar föga öfrigt att önska. Man har i denna pjes haft tillfälle att lära känna en ny skådespelerska, Mamsell Betty Deland, ett litet alltför näpet och täckt barn, som här några ögonblick visar sig såsom Azo,