nia är en ur klostret Santa Flora förrymåd nunna. Emot sin vilja af hårda föräldrar insatt i klostret, har hon funnit tillfälle att med biträde ef en kort derpå afliden oror fly ur sin dystra fångenskap. Gudsfria verld är ju så sköa! och en flickas hjerta så varmt vid aderton, tjugo års ålder PNå! smilar Gregorius, hvad säger ni, kära syster Seraphina! ett ord af bönhörelse, och menniskan Gregorius ser endast den sköna Si donia; ci afvisar mig, och den stränga ÅAbboien har icke, får icke ha öga för något anvat, än den förrymda nunnan. Sidonia digrar för denna nya pröfoing. Likväl fllmmar ännu upp en gnista af redig besinnivg 1 hennes själ. Hon lemnar munken ett slags hopp, och blir honom ändtligen åtminstone för ett ögonblick qvitt. Qvinnolist går ölver allt. Nu gäller det att begagosa hvarje minut. Hon skyndar att öppna hela sitt hjerta för Cynthio , hona besvär honom att fly med henne , man kommer öfverens att det oåterkalleligen skall ske i natt, man omfamnar hvarandra på för hand, i glädjen att se sig snart räddade, men Gregorius står åter i dörren. Cynmthio får tillfälle att aflägsoa sig, för att bereda flykten för patien. Sidonia stannar ensam med munken. Hon kan icke längre förställa sig, utan förklarar honom öppet sin obegränsade afsky. Han gör henne likväl, full af nåd som han är, en ytterligare och sista gång vissa förslager, men hon är döf. Hon väljer heldre att i värsta fallet lefvamde begrafvas i det Calabresiska klostrets hvalf, än offra sig åt en gubbes onaturliga passion. Gregorius skaffar vakt. Man för bort Sidonia till den hemliga domstolen. Munken anklagar henne här icke blott för att ha rymt ur klostret, utan äfven för trollkonster och att ha förgifvit den unga Hertiginnan Jolanda. Till det förra finner hon icke löna mödan att neka, men att i medvetande af sin fullkomliga oskuld erkänna sig saker till de sednare anklagelserna, är något förmycket. Men kastar nenae, tills vidare undersökning, i ett af hemliga domstolens fängelsetorn. Före detta har likväl Sidonia i sin ordning genom en lycklig tillfällighet funnit en talisman, för att i någon mån imponera på Gregorius. Händelsea är den, att Cynthio någorsiädes kommit att lägga ifrån sig eller tappa ett fruntimmersporträtt i medaljong , som han annars alltid bar på sig om balsen. Sidonia hade då kommit öfver det, och litet svartsjuk, som alla älskarinnor äro, noga undersökt detsamma. Cynthios förklaring att porträttet vore hans mors, hade väl genast tillfredsställt hennes jalusi, men namnet Gregorius, som hon funnit tecknadt på detsamma, desto mer eggat hennes nyfikenhet och henzres gissningar åt ett arnat håll. Hon har nyss förut vid ett tillfälle visat munken detta porträtt, och nåmnt den föreställda damens namn, och han har dervid blifvit synbarligen förvirrad, skiftat färg och slutligen skyndat sin väg från allt sammans. Cynthio, som, för att få se sin älskade Sidonia, företagit sig det vågspelet att i springorna af tornmuren klättra sig upp ända till hennes jerngallerstängda fönster , blir derutaoför vittne till en dylik scen inne i fängelserummet, der Gregorius infunnit sig för att njuta af sitt arma offers elände och för att af henne utforska hvarifrån hon fått porträttet. Denna scen slutas dermed, att Cynthio, som ett, tu, tre smugit sig åter nedför muren och inträngt i den af Gregorius öppen lemnade fängelsegången, plötsligen instörtar, förklarar munken för sin fader, den der obarmhertigt otvergifvit hans olyckliga mor, och besvär honon: att återlemna den stackars Sidonia fri. Gudsmannen blir af detta oväntade möte i början ganska handfallen, men vet dock snart att taga sitt parti; han maskerar sig med kallsinnighet, ban förstår icke egentligen hvad den uvga mannen talar om, han känner hvarken honom eller hans värda fru moder. Cynthio blir af en sådan onaturlighet rättvisligen uppbragt, uppsäger sina phigter såsom son, och skyndar att angifva den brottslige Gregorius. Nu ferst finner denne, att han låtit saken gå nog långt, och att det möjligen deraf bhr allt för allvarsamt. Han irser att i detta spel det gäller att vinna eller