rande sånger jag någonsin hört. Irländarre
söngo dertill, och en egen sinnesstämning be-
mäktigade sig oss midt ibland detta olyckliga
folkets lidanden, på ruinerne af deras for-
dom så lysande hufvudstad. Och den gam-
le förde oss nu in i dessa hyddor eller sna-
rare hålor, der den förfärligaste fattigdom bod-
de, och der uselbeten -öfverträffade allt hvad
jag sett till och med i Polen och Ryss-
land. En Irländsk bondkoja består af på
hvarandra lagda stenar, betäckta med halm el-
ler rör. Den har intet fönster och ingen skor-
sten, och i stäMet för dörr, blott ett hål, hvar-
igenom man kryper in. I detta rum - finnes
intet husgeråd, icke det ringaste; hvarken stoi;
säng, bord eller fat. Innevånarne sitta på
marken kring en-usel torfbrasa, från hvilken
röken blett med möda tränger sig ut genom
dörrhålet, sedan den väl utbredt sig innantill.
Det enda husgeråd dessa stackars menniskor
ega, är en gryta, deras enda föda potates,
dem de plantera kring kojan, och nedgrätva i
jorden såsom förvaringsställe ofrer vintern. — I
samma koja bor svinet, de Irländske barnens
trognaste lekkamrat, och fadrens enda rikedom.
Men dessa kojor äro åtminstone täckta och
skyddade ofvautill, och palatser i jemförelse
med dessa eländets boningar i Cork och
Tipperary, der man sällan träffar en koja med
tak, der blåst och regn, efter behag, spela ut
och in, och der menniskor bo , i jemförelse
med hvilka den uslaste Tyske bonde är en Sy-
barit. Och allt detta sker i ett med England
förenadt land, hvars jord är lika god, måhända
bättre än Englands egen, vid hvars hamnar år-
ligen utföres spannsmål för millioner, och hvars
ixvånare äro lika beskattade som de rike En-
gelsmänren, och måsts lemna allt, hvad de med
svett och möda förvärfra, i tribut åt sisa tvångs-
herrar. (Slutet följer.)