rande sånger jag någonsin hört. Irländarre söngo dertill, och en egen sinnesstämning bemäktigade sig oss midt ibland detta olyckliga folkets lidanden, på ruinerne af deras fordom så lysande hufvudstad. Och den gamle förde oss nu in i dessa hyddor eller snarare hålor, der den förfärligaste fattigdom bodde, och der uselbeten -öfverträffade allt hvad jag sett till och med i Polen och Ryssland. En Irländsk bondkoja består af på hvarandra lagda stenar, betäckta med halm eller rör. Den har intet fönster och ingen skorsten, och i stäMet för dörr, blott ett hål, hvarigenom man kryper in. I detta rum finnes intet husgeråd, icke det ringaste; hvarken stoi; säng, bord eller fat. Innevånarne sitta på marken kring en-usel torfbrasa, från hvilken röken blett med möda tränger sig ut genom dörrhålet, sedan den väl utbredt sig innantill. Det enda husgeråd dessa stackars menniskor ega, är en gryta, deras enda föda potates, dem de plantera kring kojan, och nedgrätva i jorden såsom förvaringsställe ofrer vintern. — I samma koja bor svinet, de Irländske barnens trognaste lekkamrat, och fadrens enda rikedom. Men dessa kojor äro åtminstone täckta och skyddade ofvautill, och palatser i jemförelse med dessa eländets boningar i Cork och Tipperary, der man sällan träffar en koja med tak, der blåst och regn, efter behag, spela ut och in, och der menniskor bo , i jemförelse med hvilka den uslaste Tyske bonde är en Sybarit. Och allt detta sker i ett med England förenadt land, hvars jord är lika god, måhända bättre än Englands egen, vid hvars hamnar årligen utföres spannsmål för millioner, och hvars ixvånare äro lika beskattade som de rike Engelsmänren, och måsts lemna allt, hvad de med svett och möda förvärfra, i tribut åt sisa tvångsherrar. (Slutet följer.)