icke derföre tro, att de upplyste inom nationen
glädjas åt, om en eller annan fantast börjar gö-
ra en så ömtålig sak till föremål för sekteriska
predikningar; man kan snarare vara öfvertygad,
att de lika litet erkänna författaren till ofta-
nämnde artikel för en tolk af sina tänkesätt i
detta fall, som Svenska folket i allmänhet skul-
le erkänna sådant om Sveaska Minerva. Man
bör alltid noga skilja emellan saken och sättet.
Sålunda lärer det t. ex. väl aldrig kunna sättas
i fråga, att icke Norrmännen hafva rätt då de
yttra, det vår nu regerande Kouung icke är den
fjortonde utan den tredje i ordningen Norge,
eller att det är en sak, som på nigot sätt rör
föreningen med Sverge, om de helt enkelt och
moderat uttrycka en önskan derom att Konungen
må kalla sig med den sistnämnda ordningsnum-
mera i Norska handungar, om också hvar och
och en finner, att Norge hka litet lider af mot-
satsen, som Sverige hade ondt dercaf, att Carl
Knutson här kallades den åttonde i stället för
den andre, som han rätteligen bordt heta.
Men endast för fienderna till det goda förstån-
det brödrafolken emellan och for dem, som fin-
na föreningen vara att gråta åt, kurna så-
dan2 uttryck vara välkomna, som att Konun-
gens nuvarande benämning ar något förnär-
mande för Norrmännens sjelfständighet, eller
att det icke kan tålas, sedan; de förut utan
anmärkning antagit Carl den XIII såsom den
första Uaions-Konungens benämning.
Men lika öfverspändt, som det utan tvifvel
förexommer äfven större delea af de bildade
Norrmännen, om en eiler annan enthusiast fä-
ster en utomordentlig vigt vid denna omstän-
dighet, lika litet skulle någon förnuftig Svensk
kunna finna något förnärmande för oss deruti,
om Konungen i titulaturen å Norska embets-
handlingar toge sig en annan ordningsnummer.
Ja! om äfven alla punkterna i unionsbetän-
kandet biföllos, så skulle Svenska nationen
tvifvelsutan icke finna sitt auseende deraf lida
det ringaste. — Det är derföre svårt att säga, å
hvilkendera sidan största felet ligger, antingen
hos dem, som här genom ett envist bestridan-
de gifva en skenbar anledning, dertill,j att vi
skulle fästa en vigt vid att undanhålla Norrmän-
nen, hvad vi sjelfve karakterisera såsom små-
saker, eller hos de Norrmän som afhandla frå-
gan så, som rörde den Norges välfärd. Följ-
den kan emellertid blifva, att saken förvandlas
ifrån hvad den i sjelfva verket år, en ; obetyd-
lighet, som med största lätthet kuude i godo
afgoras, till ett slags rangstrid, hvilken möjligen
kan störa det goda förståndet emellan de båds
folken.
