fr Re Un a
kes. Hvar och en tog blott en persedel, och
innan vi hunno ur båten, var allt försvunnet.
Jag tillstår att sådana ögonblick icke höra till
de angenämaste på resor. Ingen polis hvart man
ock vände ögat, ingen menniska, som man kun-
de tala med, blott traser och trasor! Vi gingo
till jernvägen, på hvilkea vi skulle färdas till
Dublin, för att söka hjelp hos dervarande tjen-
stemän, då vi icke litet öfverraskade funno al-
la våra saker ordentligt appställda vid den frä-
sände ångketteln, och nu gerna betalte den bä-
rarelön, som fordrades från så många håll. Dy-
likt träffar man ofta på i Italien; men så fuall-
komligt ärliga, utan att vara under någon upp-
sigt, har jag dock ingenstädes på jordem fun-
nit menniskor i trasor, och denna ärlighet hos
Irländarna har jag sedermera ofta haft tillfälle
anmärka såsom den skönaste sida hos detta fat-
tiga folk. Jernvägen från Kingston till Dublin
är den enda mig bekanta, som går i en krök-
ning, emedan den drager sig längs den rundade
viken. Man hoppas, att svårigheterne af krum-
ma linier framdeles icke skela utgöra något
hinder för jernvägarne. Vi genomflögo den
med vanlig snabbhet som blixten, och nu vero
vi i det herrliga Dubliz, en af de skönaste stä-
der i verlden, med nära 300,000 iavånare. Om
jag också icke kusde upptäcka den ofta påståd-
da likheien emellan Dublins läge och Neapels,
emedan den förra ligger helt flackt, den sedna-
re deremot på höjder, så finner jag deremot så
mycket mera förvandtskap mellan dessa båda
städer i invånarnes lif och sysselsättningar, i
deras förvånands liflighet och 1 bullret, samt i
de frapperande kontrasterne mellan den högsta
lyx och den yttersta grad af menskligt elände.
Det låter sig icke beskrifvas, huru trasig hälften
af befolkningen vandrar omkring och ligger wn-
der öppma himmelen. Det synes mycket väl,
att de fleste trasige kläderne icke blifvit gjorda
för dem, som nu bära dem; och handeln med
aflagda kläder utgör en egen spekulation från
England och Skottland på Irland, så att man
antager att millioner menniskor här måste lefva
hela sitt lif i främmande trasor, utan att nån-
sin hafva haft en ny klädning på kroppen. Hos
Tralienaren frapperade detta mig icke så myc-
ket, emedan en hafaaken kropp i ett varmt kli-
mat icke förefaller så stötande. Men i det nord-
liga Irland gör denna nakenhet ett förfärligt in-
tryck, och det grymma öknamnet IV hiteboys ,
hvarmed Engelsmännen beteckna de stackars
barfota Irländarne, återfaller tungt på des-
sa tyranniska egoister. Alla moisatser berö-
ra hvarandra i detta olyckliga land, och således
hade vi också tillfälle att se Dublins fashionab-
la verld forsamlad i Rotundaträdgården, på hvars
gröna terrasser Irländskor vandrade, taflande i
skönhet och behag med Englands adelsdamer,
under det från det närbelägna hospitalets sön-
derslagna fönsterrutor eländet hånlog åt den
skärande motsatsen. Huru få utlänningar som
komma hit, hade vi tillfälle sluta af den upp-
märksamhet vi väckte på gatorna i Dublin, äf-
vensom sedermera på vår resa i det inre af
landet. Mustascher, ett något ovanligt yttre,
men i synnerhet ett främmande språk, äro till-
räckliga att rigta allas ögon på främlingen.
Kalkborgerligheten i en tysk småstad är storar-
tad i jemförelse med den nyfikenhet, hvarmed
man här förföljer hvarje exotiskt menniskobarn,
och redan i sydliga England hade vi i några
mindre städer föranledt formliga folkskocknin-
ger, hvilket, såsom man lätt kan föreställa sig,
gaf oss mycket ämne till löje. I Rotuadaträd-
gården gick detta nu så långt, att några herrar
som förde damer under armen, utan vidare ce-
remoni, gåfvo sig i tal med oss, och ganska
artigt frågade hvad mation vi tillhörde, hvarpå
vi, liksom om vi blifvit presenterade, från alla
håll bemöttes på det mest förekommande sätt.
Engelsmannen nöjer sig med blotta kontempla-
tionen, Irländaren måste veta hvem han har
för sig. — — — I länder, hvilka såsom Eng-
land stå i gemenskap med hela verlden, måste
en sådan småaktig nyfikenhet förvåna, och tjenar
till bevis buru litet England besökes af främlin-
gar. Men Engelsmännen sjelfva hafva åter en
oöfvervinnerlig motvilja mot Irland, hvilken i
sjelfva verket är grundad på fruktan, och orsa-
ken hvarföre detta land så orätt bedömes och
behandlas af sina beherrskare. Engelsmannen ,
som reser i hland, drömmer blott kaif på
strupen och plundring, hvad under således om
mången främling deraf låter afskracka sig, att
resa ; det inre af detta interessanta land! Och