ket eftersökt och betalas väl. Man ser tiusen-
tals af dessa fattga Irländare på fälten och å-
krarne i England; de vänja sig der vid regel-
messig förtjenst; och häri ligger eu hufvudorsak
till den förbätirrng, som småningom utvecklar sig
i Irlands tillstånd. — Irländarens karakter och
behof äro ögonskenligen äneu ej riktigt kända
i England, och oviljan mot papismen, som till
och med upplysta Engelsmän icke kunna göra
sg fria ifrån, grundar sig på den oöfvervinner-
liga fruktar för påfvens ioflytande och kathol-
ska kyrkans åsyftade preponderans. Man måste
beständigt ihogkomma derna fördom, med hvil-
kem Engelsmannen uppruxit, för att kunna fatta
huru en så upplyst, tänkande nation kan,
kan låta leda sig till sådant blindt hat, till ett
sådant onaturligt misshandlande af deras för-
tryckte medborgare; och om OConnell icke ha-
de någon annan förijenst, så måste man dock
medgifva honom den, att det lyckats hansstånd-
aktighet att till större delen besegra fördomen
mot hans betryckta fädernesland, och att för
detsamma hafva väckt en sympathi hos engel-
ska folket, som, sedan den en gång slagit röt-
ter, icke mera så lätt kan utrotas, och, i för-
enieg med känsla för rättvisa och mensklighet,
förr eller sednare måste leda till det sköna re-
sultatet af en innerlig förbrödring mellan de bå-
da folken. — Lika litat som man kan påstå sig
känna England, när man blott varit i Lon-
don, lika litet finner man en rigtig mått-
stock för bedömandet af Irland genom ett
besök i Dublis. Nästan alla hutvudsiäder fram-
visa motsatser af rikedom och fattigdom, aflaster
och dygder. I dalarne, på bergen, i kojorme
måste mar vandra; endast der finner man fol-
ket, endast der ser man hvad det har , hvad
det saknar. Söder om Dublin ligga ruinerne af
Irlands fordna hufvudstad, långt fråm vägen
i en djup dal, och lemninmgarne af 7 kyrker
beteckpa det ställe, der den gamla kungasta-
den stått. Den som reser till VWexford, längs
stranden, öfver det intagande Wicklow, den så
oändligt sköna Avocadalen mot Arklow, der
insurgenthärea blef tillintetgjord mot slutet af
förra århundradet, den kan blett af spridda,
usla kojer och dåliga byar ana hvilket elände,
som bor längre in i landet. — Irland är nästan
öfverallt bergigt. V) genomströfvade grefskapet
Wicklow, som är så bekant för sin mnaturskön-
het, och sedan vi passerat klipp-passet Scalp,
kommo vi till den 21:årige Lord Powerscourts
slott, hvilken unge ädling redan befinner sig
bland antalet af de förnäme TIrländare, kallade
Absenteges (frånvarande), som vid Seinens strän-
der och Neapels vik förslösa det guld, deras arren-
datorer utpressat af de fattige Irländarne, och hvil-
kas fosterlandskärlek på sin höjd dritver dem un-
der vinternöjena till St James, utan att det fal-
ler dem in, att det ringaste bekymra sig om el-
ler efterse tillståndet på deras gods. Brist på
komfort, och väl också fruktan , håller dem åra-
tal aflägsnade från hemmet , tilldess denna frånva-
ro blifvit vana. Blott genom landsvägen skild
från denne Toryistiske affallings park, står den sto-
re Currau Grattans anspråkslösa boning, det för-
ra århundradets OConnell, och hvars son förfäk-
tar hass landsmäns rättigheter i parlamentet. På
sådana motsatser stöter man vid hvarje steg i
detta af faktioner sönderslitna Jand , utan att
den personliga friheten nånsin i ringaste grad
lider af olikhet i åsigter (2) Der, i de vilda
dalarne, i de djupa klyftorne vid sjöarne i Lug-
galla, var revolutionens härd i slutet af förra
seklet, och dessa otillgängliga dalar blefvo först
efter revolutionens qväfvande af regeringen före-
nade med hvarandra genom en militärväg , och
tryggade genom vakthus.
Ungefär en mil från denna väg stöter man
på de första spåren af det 1400 år gamla Glen-
dalough eller de sju kyrkorna, hvilket ställe
var så bekant i Christendomens första tider, och
dit nu sällan en resandes fot tränger. Omgif-
na af Wicklows vilda berg, djupt i den roman-
tiska dalen, erbjuda lemningarne af de 7 kyr-
korne en pittoresk anblick. Vi vandrade länge
omkring bland de med murgrön och mosså öf-
vervuxna, ännu temligen fasta ruinerne, då en
gammal man i en svart utnött, söndrig drägt,
med möglig hatt, nedhängande svarta strumpor
och trasiga skor, skyndade förbi oss, och för-
svann i en af de gamla kyrkornas gångar.
Denna hemlighetsfulla syn rigtade vår uppmärk-
samhet ifrån de döda ruinerna till de lefvande,
och vi följde detta antika orginal öfver de
klippstycken, som blifvit lagda i floden för att
8 faan AR ARh adda Ann an vinlin cam ectark
