fr Re Un a kes. Hvar och en tog blott en persedel, och innan vi hunno ur båten, var allt försvunnet. Jag tillstår att sådana ögonblick icke höra till de angenämaste på resor. Ingen polis hvart man ock vände ögat, ingen menniska, som man kunde tala med, blott traser och trasor! Vi gingo till jernvägen, på hvilkea vi skulle färdas till Dublin, för att söka hjelp hos dervarande tjenstemän, då vi icke litet öfverraskade funno alla våra saker ordentligt appställda vid den fräsände ångketteln, och nu gerna betalte den bärarelön, som fordrades från så många håll. Dylikt träffar man ofta på i Italien; men så fuallkomligt ärliga, utan att vara under någon uppsigt, har jag dock ingenstädes på jordem funnit menniskor i trasor, och denna ärlighet hos Irländarna har jag sedermera ofta haft tillfälle anmärka såsom den skönaste sida hos detta fattiga folk. Jernvägen från Kingston till Dublin är den enda mig bekanta, som går i en krökning, emedan den drager sig längs den rundade viken. Man hoppas, att svårigheterne af krumma linier framdeles icke skela utgöra något hinder för jernvägarne. Vi genomflögo den med vanlig snabbhet som blixten, och nu vero vi i det herrliga Dubliz, en af de skönaste städer i verlden, med nära 300,000 iavånare. Om jag också icke kusde upptäcka den ofta påstådda likheien emellan Dublins läge och Neapels, emedan den förra ligger helt flackt, den sednare deremot på höjder, så finner jag deremot så mycket mera förvandtskap mellan dessa båda städer i invånarnes lif och sysselsättningar, i deras förvånands liflighet och 1 bullret, samt i de frapperande kontrasterne mellan den högsta lyx och den yttersta grad af menskligt elände. Det låter sig icke beskrifvas, huru trasig hälften af befolkningen vandrar omkring och ligger wnder öppma himmelen. Det synes mycket väl, att de fleste trasige kläderne icke blifvit gjorda för dem, som nu bära dem; och handeln med aflagda kläder utgör en egen spekulation från England och Skottland på Irland, så att man antager att millioner menniskor här måste lefva hela sitt lif i främmande trasor, utan att nånsin hafva haft en ny klädning på kroppen. Hos Tralienaren frapperade detta mig icke så mycket, emedan en hafaaken kropp i ett varmt klimat icke förefaller så stötande. Men i det nordliga Irland gör denna nakenhet ett förfärligt intryck, och det grymma öknamnet IV hiteboys , hvarmed Engelsmännen beteckna de stackars barfota Irländarne, återfaller tungt på dessa tyranniska egoister. Alla moisatser beröra hvarandra i detta olyckliga land, och således hade vi också tillfälle att se Dublins fashionabla verld forsamlad i Rotundaträdgården, på hvars gröna terrasser Irländskor vandrade, taflande i skönhet och behag med Englands adelsdamer, under det från det närbelägna hospitalets sönderslagna fönsterrutor eländet hånlog åt den skärande motsatsen. Huru få utlänningar som komma hit, hade vi tillfälle sluta af den uppmärksamhet vi väckte på gatorna i Dublin, äfvensom sedermera på vår resa i det inre af landet. Mustascher, ett något ovanligt yttre, men i synnerhet ett främmande språk, äro tillräckliga att rigta allas ögon på främlingen. Kalkborgerligheten i en tysk småstad är storartad i jemförelse med den nyfikenhet, hvarmed man här förföljer hvarje exotiskt menniskobarn, och redan i sydliga England hade vi i några mindre städer föranledt formliga folkskockninger, hvilket, såsom man lätt kan föreställa sig, gaf oss mycket ämne till löje. I Rotuadaträdgården gick detta nu så långt, att några herrar som förde damer under armen, utan vidare ceremoni, gåfvo sig i tal med oss, och ganska artigt frågade hvad mation vi tillhörde, hvarpå vi, liksom om vi blifvit presenterade, från alla håll bemöttes på det mest förekommande sätt. Engelsmannen nöjer sig med blotta kontemplationen, Irländaren måste veta hvem han har för sig. — — — I länder, hvilka såsom England stå i gemenskap med hela verlden, måste en sådan småaktig nyfikenhet förvåna, och tjenar till bevis buru litet England besökes af främlingar. Men Engelsmännen sjelfva hafva åter en oöfvervinnerlig motvilja mot Irland, hvilken i sjelfva verket är grundad på fruktan, och orsaken hvarföre detta land så orätt bedömes och behandlas af sina beherrskare. Engelsmannen , som reser i hland, drömmer blott kaif på strupen och plundring, hvad under således om mången främling deraf låter afskracka sig, att resa ; det inre af detta interessanta land! Och