icke derföre tro, att de upplyste inom nationen glädjas åt, om en eller annan fantast börjar göra en så ömtålig sak till föremål för sekteriska predikningar; man kan snarare vara öfvertygad, att de lika litet erkänna författaren till oftanämnde artikel för en tolk af sina tänkesätt i detta fall, som Svenska folket i allmänhet skulle erkänna sådant om Sveaska Minerva. Man bör alltid noga skilja emellan saken och sättet. Sålunda lärer det t. ex. väl aldrig kunna sättas i fråga, att icke Norrmännen hafva rätt då de yttra, det vår nu regerande Kouung icke är den fjortonde utan den tredje i ordningen Norge, eller att det är en sak, som på nigot sätt rör föreningen med Sverge, om de helt enkelt och moderat uttrycka en önskan derom att Konungen må kalla sig med den sistnämnda ordningsnummera i Norska handungar, om också hvar och och en finner, att Norge hka litet lider af motsatsen, som Sverige hade ondt dercaf, att Carl Knutson här kallades den åttonde i stället för den andre, som han rätteligen bordt heta. Men endast för fienderna till det goda förståndet brödrafolken emellan och for dem, som finna föreningen vara att gråta åt, kurna sådan2 uttryck vara välkomna, som att Konungens nuvarande benämning ar något förnärmande för Norrmännens sjelfständighet, eller att det icke kan tålas, sedan; de förut utan anmärkning antagit Carl den XIII såsom den första Uaions-Konungens benämning. Men lika öfverspändt, som det utan tvifvel förexommer äfven större delea af de bildade Norrmännen, om en eiler annan enthusiast fäster en utomordentlig vigt vid denna omständighet, lika litet skulle någon förnuftig Svensk kunna finna något förnärmande för oss deruti, om Konungen i titulaturen å Norska embetshandlingar toge sig en annan ordningsnummer. Ja! om äfven alla punkterna i unionsbetänkandet biföllos, så skulle Svenska nationen tvifvelsutan icke finna sitt auseende deraf lida det ringaste. — Det är derföre svårt att säga, å hvilkendera sidan största felet ligger, antingen hos dem, som här genom ett envist bestridande gifva en skenbar anledning, dertill,j att vi skulle fästa en vigt vid att undanhålla Norrmännen, hvad vi sjelfve karakterisera såsom småsaker, eller hos de Norrmän som afhandla frågan så, som rörde den Norges välfärd. Följden kan emellertid blifva, att saken förvandlas ifrån hvad den i sjelfva verket år, en ; obetydlighet, som med största lätthet kuude i godo afgoras, till ett slags rangstrid, hvilken möjligen kan störa det goda förståndet emellan de båds folken.