öde gjorde en sällsam kontrast mot den förskräckelse det nyss väckt i grannskapet. Om aftonen då dess rytande hörts, hade alla vandrare skyndat, att återväcda till staden: Hyänor och schaksaler i trakten, hvilkas tjut är den vanliga aftonmusiken omkring Oran, upphörde vördsamt för tvexne dagar, och allt var, emot vanligheten, tyst som grafven. Följande dagen råkade jag den Spanska presten. Ursäkta mig, sade han, att jag icke helsade på er i går; men jag måste öfvervara en schakals död.? Verkligen, min Pater? Nå, jag vill hoppas att Ni funnit Er rovad?? Hvad, road? Jag bar till honom vår heliga religions sorgliga tröst. Verkligen ! Ja visst, och jag kan försäkra Er, att han dog som en ångerfull kristen, i trots af sitt oordentliga lefnadssätt. För knäfveln, Ni roar Er att skämta, mio padre; men schakalerna äro ju schakaler, och Ni kan icke begära af dem, att de skola underkasta sina passioner ett förnuftigt kreaturs lefnadsreglor. Den här var begifven på dryckenskap, och när han såg, att en annan schakal hade penningar, slog han ihjel honom, för att taga hans mynt och köpa bränvin. Hvad är det för historiå Ni berättar för mig om schakaler, som har penningar, som köpa bränvin, och dö som gode kristne ! Här började min Spanior att skratta: Hvad, vet Ni då inte, att alla soldater af lätta infanteriet hafva fått öknamnet schakaler? I anlednireg häraf bör jag omtala, att jag köpt en schakal, men en på fyra fötter, och icke en på två, hvilken sistnämnde förmodligen fått sitt tillnamn af Infanteriets gula revärer och epåletter, hvilkas färg något liknar schakalens. En Arab sålde åt mig detta djur. Det är helt ungt; dess vackra gula hud, dess blå ögon och dess svans, som var i beständig rörelse, intogo mig till dess fördel, men ännu mer dess tunga, hvilken slickade mina häcder, likasom för att anropa mitt beskydd. Det finnes ingen Enka i de tre förenade Konungarikena, som kan älska sin knähund ömmare, än jag älskar min lilla schakal.