Kanner Fransmannen. I hvilketdera lallet Som
heldsi, torde det måhända intressera våra läsare
att se huru Herr Statsministern porträtterar si-
na landsmän.
Aktor börjar sin replik med en framställning
huru han uppfattar de närvarande fenomenerna
inom samhällslifvet 1 Norge.
Det förhåller sig, sager han, visst icke så som de-
fensor antagit, att alla menskliga handlingar röra
sigien cirkel, och att det öde som väntar allt
vårt sträfvande, är att den ena generationen skall
nedrifva hvad den andra uppbyggt. Man kan
erkänna, att af en allvis försyn en oöfverstiglig
gräns blifvit satt för menskhga anlagens verk-
ningskrets, men utan att derföre behöfva öfver-
jexuna sig åt hopplösa och mörka grubblerier,
so n skulle hela vår verksamhet vara ett tomt
gyckel, som icke lemnar efter sig något verk-
ligt gaga för menskligheten, och utan att be-
tvilla att hvarje sant ädel handling förer oss
närmare vår bestämmelse: fullkomligheten, sål:
vid: dödligheten kan tillegna sig densamma.
När deremot defensor utveckiar att utvertes och
materiel:a garantier icke äro tillräckliga för men-
mskans verksamhet, så kunna vi icke neka san-
mngen deraf: af hjertat instämma vi i detta ytt-
rande. Tidens tecken äro icke alltid hos oss
de glädjefullasie. Gerna ställa vi oss vid de-
fenusors sida och dela hans ifver och hans kraft-
ansträngaing, när han framträder till manlig
strid mot de vanartade foster af våra fria och
herrliga institutioner, som röja sig i lättsinnig-
het, oförskämdhet oeh fräckhet — vi känna
id
c
E
I
I
t
t
l
I
l
!
1
1
l
L
!
det alla, de finnas, vi märka dem, och höral
icke så sällan deras hesa röster, och se dem
framställa sin panna af jern i dagen; men vi
glömma ej, och tro oss böra återkalla det i
defensors minne, hvad han sjelf antager och vi
helt och hållet instamma i, att dessa onda an-
dar blott genom invertes och andliga vapen full-
komligen kunna bekämpas, att de endast genom
utbredande af religionens och upplysningens strå-
lar kunna fullkomligen bortmanas; och vi öfver-
gifva bonom derföre helt och hållet, när han
genom statsknep och maktspråk, eller dylika va-
pen, tänker utföra striden, eller utstråcker dessa
enskilta fel till hela nationen. Faran är icke
heller af den beskaffenhet, som defensors upp-
kettåde fantasi förespeglar honom. Taflan lik-
nar icke originalet; de mörka och tjockt anlag-
da färgerne dölja de sanna dragen och utsig-
tens verkliga beskaffenhet. Lemna vi dessa höj-
der, som blott äro byggda på inbillningens rör-
liga skyar. och betrakta ställningen från verk-
lighetens fasta ståndpunkt, får saken ett helt an-
nat utseende; vi fiana då att taflan har så väl
sin ljusa som mörka sida. — Under det landet
mer och mer genom flitiga händer odlas, till
näring för en tilltagande folkmängd, och sko-
garne efterhand vika undan till de höga åsar,
fjordar och på våra vidsträckta kuster, och gif-
ver lif åt alla näringsgrenar — haadel och handt-
verk räcka hvarandia handen, och bidraga öm-
sesidigt till inbördes fördel, allmänt välstånd och
förökande af landets hbjelpmedel. Under det al-
la näringsgrenar på detta sätt trifvas, och man
öfverallt gör ansträngningar för att, såvidt ett
förstandigt afseende på landets särskilta förhål-
landen medgifver det, tillegna sig de uppläck-
ter och förbättringar, som den märkvärdiga tid,
i hvars händelser vi blifvit kallade att deltaga,
så rikligen medfört, sparas ingen ansträngning
för att efter hand ordna landets hela inre verk-
samhet vill ett harmoniskt helt, under lagar,
som giva skydd åt alla. Nitiska och redliga
embetsmän handhafva lag och rätt i hvarje del
för att lemna rum för åker och äng, glider kö-
len fredligt från hamn till hamn i våra djupa
af riket; konster och vetenskaper understödjas
så vidt tillgångarne medgifva, och dess idkare
tilläggas öfverallt förtjent aktning och heder.
Om nu under en sådan ställning enskilta per-
sone., för elka afsigter, söka att störa den all-
männa lyckan — till en del till och med utan
afsigter, och utan ait veta hvarken hvad de vil-
ja eller hvad de göra — andra möjligtvis taga
fel om medlen, som de tro sig böra använda
för uppnående af afsigter, som i sig sjelfva äro
berumvärda, eller några af verklig skadeglädje,
lättsinnighet eller andra oädla passioner lägga
hinder i väger för det allmänna bästa, och gö-
ra de styrande besvär — så är likväl icke sta-
ten derföre stadd i fara eller bragt till afgrun-
dens brädd — ännu mindre kan det gillas, om
-—- - TT