ORAN OCH DESS OMGIFNINGAR. (Slut. från gårdagsbl.) Örnen är ieke det enda majestät, som besöker Orans grannskap; de fyrfotade djurens konung låter afven stundom se sig der. Jag har väl icke sett honom lefvande, men jsg har hört honom ryta. Det var en vacker afton; jag spatserade ett litet stycke från staden, då jag hörde dess mäktiga stämma. Man kan ieke misstaga sig derom. Detta stolta rytande svarade fullkomhgt mot landskapets vilda storhet och sjöns praktfulla panorama, som förlorade sig vid horizonten. Också erfor jag dervid en känsla af nöje, blandad med någon fåfänga. Huru många romanhjeltar tänkte jag, skulle 1cke afundas min lycka, att höra ett Libyen lejon ryta i sin naturliga feihet! Jag kunde icke urskilja från hvad håll ljudet kom; men jag förstod att djuret var på betydligt afstånd, så att jag ett par minuter lika så lugnt fullföljde min sublima tanka, som om jag, hemma på min iammare och insvept i min nattrock, varit sysselsatt att läsa Longinus. Men ehuru förtjust jag var, återkom likväl snart min försigtighet i fyrsprång. Jag erinrar mig, att hans lejonska majestat reste fort, och att bästa medlet att icke falla i hans höga klor, vore att återvända till staden. Det gjorde jag också. Jag träffade snart tvenne Franska soldatar, som suto bredvid vägen, med sina gevär vid sidan. Hafva Herrarne bört lejonets rytande? frågade jag. — Ja visst, svarade de, och tillade, likasom de läst min tanka i mina ögon: hör bara! för tusan, det är helt nära oss. Det är inte godt för Er att gå ensam till staden. Vi sko!a väl gå till Blockhuset,? (Detta var osanning, ty de båda unga skälmarne vore tydligen på vägen till staden så väl som jag.) men vi vilja ändå följa Er till porten, för att se Er i säkerhet. Fåfängt försäkrade jag dem, att jag icke var rädd, utan tackade dem för deras goda vilja. Det hjelpte icke. Åh, Herr Ecgelsman, tala inte om det, vi gå väl med Er.? Så goda jägare, ville de icke släppa af det villebråd de en gång uppdnifvit, och jag ville ieke eller uadandraga dem de drickspenninger, hvarpå de gjort räkning. De laddade sina gevär, eller lossade åtminstone ladda dem, och svuro att, till sista blodsdroppan, försvara den, som åtagit sig att fukta deras strupe. Jag kunde icke hindra mig att i tysthet skratta åt den munsbit hans lejonska majeståt skulle kunna göra både af eskorten och den eskorterade. Snart voro vi vid statsporten och midtemot ett lockande värdshus. Här växlade mina följeslagare med hvarann ett par betydelsefulla blickar. Jag tog fram ur min ficka ett frankstycke och sade: Mina Herrar, jag skalle väl vilja gifva Er ett litet bevis på min erkänsla för Ert tappra försvar af min person; men jag fruktar att det i stället kunde bli en otjenst, ty penningen kunde snart förvandla sig i brännvin och det kunde ådraga Er en feber. Här fingo mina båda fransmän hvad man kallar en alns ling min. Meny tillade jag, om Ni viljen dricka vin, så står franken till Er tjenst.? — Får gå för vinet! vin, kypare! ropade de. Värden serverade oss med fem buteljer rödt vin för en franc, en saft, prässad af landets drufvor, och temmeligen drickbart. Mina båda krigare hade ännu icke sett bottnen af sista buteljen, och skulle känt sig modiga nog att trotsa hela, lejonslägtet, då jag tog afsked af dem. Det rytande vi hört af de Lybiska öknarnes monark, föranleddes af den förföljelse, några infödingar anställt emot honom. Han dödades samma afton några mil från Oran, och jag kunde lätteligen ha fått den äran, att tjena honom till middagsmål. Han hade om morgonen slagtat en kamel till sin frukost, och djurets egare hade samlat alla skyttar i trakten, för att på honom utöfva vedergällningsrätten. Dagen derpå såg jag den döda konungens kropp hos General Trezel, som köpt den med huden för 40 francs. Jag skulle derför gerna velat gifva 100. Kroppen var 7 fot lång utom svansen. Alla natur-historici voro ense om, att den höge aflidne icke var mer än 3 år gammal. Han var också något spensiig, och hade ieke längre mahn än en hona. Tungan serverades på Generalens bord, och man försäkrade mig, att hon smakade likt :oxtunga. Man må kalla det en dåraktig ömkan hos ee a . ; 0 Cm MN . nn . R