ORAN OCH DESS OMGIFNINGAR.
(Slut. från gårdagsbl.)
Örnen är ieke det enda majestät, som besö-
ker Orans grannskap; de fyrfotade djurens ko-
nung låter afven stundom se sig der. Jag har
väl icke sett honom lefvande, men jsg har hört
honom ryta. Det var en vacker afton; jag
spatserade ett litet stycke från staden, då jag
hörde dess mäktiga stämma. Man kan ieke
misstaga sig derom. Detta stolta rytande svara-
de fullkomhgt mot landskapets vilda storhet och
sjöns praktfulla panorama, som förlorade sig
vid horizonten. Också erfor jag dervid en
känsla af nöje, blandad med någon fåfänga.
Huru många romanhjeltar tänkte jag, skulle 1c-
ke afundas min lycka, att höra ett Libyen le-
jon ryta i sin naturliga feihet! Jag kunde icke
urskilja från hvad håll ljudet kom; men jag
förstod att djuret var på betydligt afstånd, så
att jag ett par minuter lika så lugnt fullföljde
min sublima tanka, som om jag, hemma på
min iammare och insvept i min nattrock, va-
rit sysselsatt att läsa Longinus. Men ehuru
förtjust jag var, återkom likväl snart min för-
sigtighet i fyrsprång. Jag erinrar mig, att hans
lejonska majestat reste fort, och att bästa med-
let att icke falla i hans höga klor, vore att å-
tervända till staden. Det gjorde jag också.
Jag träffade snart tvenne Franska soldatar, som
suto bredvid vägen, med sina gevär vid sidan.
Hafva Herrarne bört lejonets rytande? frågade
jag. — Ja visst, svarade de, och tillade, li-
kasom de läst min tanka i mina ögon: hör
bara! för tusan, det är helt nära oss. Det är
inte godt för Er att gå ensam till staden. Vi
sko!a väl gå till Blockhuset,? (Detta var osan-
ning, ty de båda unga skälmarne vore tydligen
på vägen till staden så väl som jag.) men vi
vilja ändå följa Er till porten, för att se Er
i säkerhet. Fåfängt försäkrade jag dem, att
jag icke var rädd, utan tackade dem för deras
goda vilja. Det hjelpte icke. Åh, Herr Ec-
gelsman, tala inte om det, vi gå väl med Er.?
Så goda jägare, ville de icke släppa af det vil-
lebråd de en gång uppdnifvit, och jag ville ie-
ke eller uadandraga dem de drickspenninger,
hvarpå de gjort räkning. De laddade sina ge-
vär, eller lossade åtminstone ladda dem, och
svuro att, till sista blodsdroppan, försvara den,
som åtagit sig att fukta deras strupe. Jag kun-
de icke hindra mig att i tysthet skratta åt den
munsbit hans lejonska majeståt skulle kunna gö-
ra både af eskorten och den eskorterade. Snart
voro vi vid statsporten och midtemot ett loc-
kande värdshus. Här växlade mina följeslagare
med hvarann ett par betydelsefulla blickar.
Jag tog fram ur min ficka ett frankstycke och
sade: Mina Herrar, jag skalle väl vilja gifva
Er ett litet bevis på min erkänsla för Ert tapp-
ra försvar af min person; men jag fruktar att
det i stället kunde bli en otjenst, ty pennin-
gen kunde snart förvandla sig i brännvin och
det kunde ådraga Er en feber. Här fingo
mina båda fransmän hvad man kallar en alns
ling min. Meny tillade jag, om Ni viljen
dricka vin, så står franken till Er tjenst.? —
Får gå för vinet! vin, kypare! ropade de.
Värden serverade oss med fem buteljer rödt
vin för en franc, en saft, prässad af landets druf-
vor, och temmeligen drickbart. Mina båda kri-
gare hade ännu icke sett bottnen af sista bu-
teljen, och skulle känt sig modiga nog att
trotsa hela, lejonslägtet, då jag tog afsked af
dem.
Det rytande vi hört af de Lybiska öknarnes
monark, föranleddes af den förföljelse, några
infödingar anställt emot honom. Han dödades
samma afton några mil från Oran, och jag
kunde lätteligen ha fått den äran, att tjena ho-
nom till middagsmål. Han hade om morgonen
slagtat en kamel till sin frukost, och djurets
egare hade samlat alla skyttar i trakten, för att
på honom utöfva vedergällningsrätten. Dagen
derpå såg jag den döda konungens kropp hos
General Trezel, som köpt den med huden för
40 francs. Jag skulle derför gerna velat gifva
100. Kroppen var 7 fot lång utom svansen.
Alla natur-historici voro ense om, att den hö-
ge aflidne icke var mer än 3 år gammal. Han
var också något spensiig, och hade ieke längre
mahn än en hona. Tungan serverades på Ge-
neralens bord, och man försäkrade mig, att hon
smakade likt :oxtunga.
Man må kalla det en dåraktig ömkan hos
ee a . ; 0 Cm MN . nn . R