Mången var nyfiken att erfara, hvad intryck,
Biks-Rättens i Norge dom emot Statsministern
Lövenskiold skulle göra hos byråkratien och
botvet härstädes , så mycket mera, som Sven-
ska Minerva på förhand hade yttrat sin för-
modan om hvad som troligen skulle hända,
på ett sätt, som icke otydligt förrådde den före-
ställniogen , att Riks-Rätten skulle låta hänföra
sig att döma Statsministern förlustig hans em-
bete. — Ått döma af den ton, som nu råder
i Minervas yttrande efter domen , ser det nä-
stan ut, som om hennes patroner häldre hade
önskat denna strängare utgång. Statsministern
hade då, icke blott i ultrakoteriernas, utan äf-
ven i de förskräcktes ögon, erhållit ett slags
martyrglans, hvilken de 1000 speciernas böter
icke äro tillräckliga att framkalla. Man måste
nu i stället vända sig på en annam bog. Till
följd häraf heter det i Minervas sista N:r, att
det är slut med illusionerna , att rättegången 1
sjelfva verket varit anställd, mindre mot
Statsministern , än emot Konungen , och
att RiksRBätten är en domstol, som icke anser
sig bunden af Rikets lagar eller af allmänna
rattsprinciper. Apostrofen till Konungen är
nemligen, menar Minerva, alldeles enahan-
da, om ansvaret blifvit bestämdt till en ends
speciedaler eller till 1000, eller ock till afsätt-
ning eller Zifvets förlust! Att RiksRätten an-
sett sig kunna våga emot en sådan man tilläm-
pa något ansvar, se der hvad som går Minerys
till sinnes.
Misstyckom icke denna lilla klagan af der
gamla öfver den Norska domstolens handling.
Det är första gången, som ansvarighetslagen
ännu blifvit tillämpad för underlåtna råd. Om
Jet än tydligen synes, att hennes yttrande derom,
att rättegången varit anställd mot Konungen,
endast är ställdt på att viana blöta hjertans
deltagande, bland dem som icke förmå att gö-
ra sig reda för casus quocestionis, Så bör man
ej undra derofver. RiksRättens dom är i allt
fall ett prejudikat; den politiska luften är nu
för tiden epidemisk, och prejudikater kunns
möjligen, likaväl som koleran, göra sig väg till
och med öfver fjällen.