Mången var nyfiken att erfara, hvad intryck, Biks-Rättens i Norge dom emot Statsministern Lövenskiold skulle göra hos byråkratien och botvet härstädes , så mycket mera, som Svenska Minerva på förhand hade yttrat sin förmodan om hvad som troligen skulle hända, på ett sätt, som icke otydligt förrådde den föreställniogen , att Riks-Rätten skulle låta hänföra sig att döma Statsministern förlustig hans embete. — Ått döma af den ton, som nu råder i Minervas yttrande efter domen , ser det nästan ut, som om hennes patroner häldre hade önskat denna strängare utgång. Statsministern hade då, icke blott i ultrakoteriernas, utan äfven i de förskräcktes ögon, erhållit ett slags martyrglans, hvilken de 1000 speciernas böter icke äro tillräckliga att framkalla. Man måste nu i stället vända sig på en annam bog. Till följd häraf heter det i Minervas sista N:r, att det är slut med illusionerna , att rättegången 1 sjelfva verket varit anställd, mindre mot Statsministern , än emot Konungen , och att RiksRBätten är en domstol, som icke anser sig bunden af Rikets lagar eller af allmänna rattsprinciper. Apostrofen till Konungen är nemligen, menar Minerva, alldeles enahanda, om ansvaret blifvit bestämdt till en ends speciedaler eller till 1000, eller ock till afsättning eller Zifvets förlust! Att RiksRätten ansett sig kunna våga emot en sådan man tillämpa något ansvar, se der hvad som går Minerys till sinnes. Misstyckom icke denna lilla klagan af der gamla öfver den Norska domstolens handling. Det är första gången, som ansvarighetslagen ännu blifvit tillämpad för underlåtna råd. Om Jet än tydligen synes, att hennes yttrande derom, att rättegången varit anställd mot Konungen, endast är ställdt på att viana blöta hjertans deltagande, bland dem som icke förmå att göra sig reda för casus quocestionis, Så bör man ej undra derofver. RiksRättens dom är i allt fall ett prejudikat; den politiska luften är nu för tiden epidemisk, och prejudikater kunns möjligen, likaväl som koleran, göra sig väg till och med öfver fjällen.