att hafva 1 tidningslitteraturen infört en ny genre,
af stor förträflighet. Hvad man än emot den-
samma skulle kunna invända, aldrig skall man
åtminstone säga, att den på något sätt stöter
på le genre ennuyeux, den tråkiga genren,
denna den olycksaligaste af alla. Tvertom. De
i dessa Frågor förekommande små obetydliga
utflykter ins blaug hinaus, den större frihet
till resonnemanger om vissa ting och några
andra, hvartill gerren medgifver tillfalle genom
sin utkestliga egenskap, alltid i förening med
frågornas ogsmena vigt samt nyhet och förut
odzbatterade skick, bilda nödvändigt ea öfver-
måttan underhållande och lärorik lektyr. Då
vi icke kunnat blunda för den vördighet och
öfverlägsenhet, Statstidningsn sålunda genom si-
na Frågor vunnit i alla upplystas ögon, har
Läseksbinettets Redaktion begrundat, om icke
den äfven skulle kunna göra något i oftanämn-
de Samhällsfrågorne, sin publik till uppbyggelse
och gamman, sig sjelf till mycken uppkomst i
respekt och myndighet. Det är ett försök i
denna våg, vi härmedelst rekommendera våra
läsare, öfverlemnande alt afgöras af det större
eller mindre bifall, hvarmed detsamma emotta-
ges, buruvidå vi skola våga ett eller annat steg
ytterligare inpå denna slippriga bana.
Det ämne, vi enligt öfverskriftens Jydelse fö-
retagit oss till undersökning, är, — ingen lärer
neka det, — af ganska hufvudsaklig betyden-
het, och synes i närvarande epok, då, skägget
börjat hos oss spela en större roll än förut, icke
vara ovärdigt äfven en högre, intresserad upp-
märksamhet, utan böra framför annat upptagas
för diskussionen, i ändamål att alla skefva åsig-
ter om delsamma må undanrödjas, och att en
gång för alla måtte stadfästas den enda, sanna,
den man fåfingt skall bjuda till att bortadvocera
för oss. Man talar och skxrifver så mycket om
Rättvisan och dess svärd, såsom en af gruader-
na för allt samhälles bestånd. Hvarför icke äf-
ven ett ord om Barberaren och hans rakknif?
De båda ega sins emellan mera gemensamt, än
man vid första påseendet skulle tro. Den förra
näpser och tilltvålar, den sednare intvålar ; don-
nes stora konst består 1 en viss behändighet i
handen, domarens, som förtalet svwnadom på-
stått, till stor del likaså. Rättvisans svärd ty-
star munnen på folk, barberarns kmi gör det-
samma, åtminstone för ett ögonblick, och biå-
da hafva de med halsen att beställa. Ju-
stilisn föreställes med en vågskål, skäggskäraren
nyttjar tvättskål; och om inga barberare mera
finge finnas, så vore ingen rättvisa till. Också
ser man att i alla tider barberare och skäzg be-
handlats såsom ingenting mindre än bagateller
Barberarne äro alltifrån de äldsta dar, ja redan
der historien annu är endast ett sagodunkel, an-
förda såsom konungars och furstars geheimeråd
och högra hand, Så hade den phrygiske ko-
nungen Midas, såsom man känner af mytholo-
gien, en barberare till förtrogen af sina fatala-
ste hemligheter, och hvem har icke last Victor
Hugos beskrifning i Notre Dame på deone
Maitre Olivier le Diable , Hans Mej:s Ludvig
den elftes af Frankrike bårdskärare och gunst-
ling? Ännu i dag är i de spanska städerna bar-
beraren hela verldens factotum, såsom Figaro i
komedien, och hans verkstad, med rakfatet ding-
lande som skylt i portgången, hvarje förmiddag
en samlingsplats för allt språksamt och godt
folk i staden, och en fabrik för alla hviskningar,
gissningar, förtal, bonmets och kalamhurer, som
sedan göra ssin rund från hus till hus under den
återstående delen af dagen.
Enligt hvad kung Midas? historia gifeer vid
handen, stiga rakknifvarnes anor ner till der
dunklaste hedenhös. Deras välde har likväl in-
galunda sedan den tiden framgått i en oafbru-
ten, och som man skulle förmoda, allt jemt sti-
gande progression. Tidtals en vogue och i
verksamhet både i palats och koja, hafva de å-
ter andra tider sett sig förvisade långt från all
ära och redlighet. Så hafva äfven de genom
sina öden besannat, att ingenting 1 denna verl-
den eger en oforänderlig stad. Vi finna i he-
la veridshistorien spåren af en stor, alla sekler
och folk genomgående strid mellan de bara och
de skäggiga hakorna, deri än de förra, än de sed-
nare för en tid hait öfverhaaden. Sannt är
också, at såväl å ena sidan som å den andra
finnas tillräckligt många och viäsendtliga förde-
lar och partier, för att gifva nödvändig anled-
ning till en sådan strid, och att i det längsta
uppehålla dess oåterkalleliga afgörande. På skäg-
sens sida har man sålunda anfört : att dettyc-