Herr Ryttmästaren dertill blifvit af ena vittnet, lr
Herr Borgmästaren G. L. Ålund, uppmanad.
Då, i fall Herr Ryttmästaren Westfeldt varderir
förvunnen, att hafva med Herr Grefve Löwen lf
i samma vilja och gerning varit, Hevr Ryttmä-å
staren, efter gällande lagprinciper, icke lärerin
undgå att stånda samma ansvar, som Herz Gref-s
ven, så torde det vara i sin ordning att tillse,
om ej förhållandet verkligen är så beskaffadt. le
För att vinna fullkomhg öfvertygelse derom,
att Herr Ryttmästaren måste anses om ej i vä-
sendtlig mohn mer, åtminstone fulltut så brotts-;j
lig, som Herr Grefve Löwen, behöfver man i
blott kasta en blick tillbaka, först och främst!1
på Herr Ryttmästarens egenskap af Löjtnanten
Grefve Löwens närmaste förman, dernäst på f
Herr Ryttmästarens erkända tillstyrkan af vål- is
dets utöfvande i stället for afbönen — derefter
på den skyldiga uppmärksamhet Herr Grefve s
Löwen egnat åt förmannens signal : till ut-
brott af våldet: vidare på Herr Ryttmästarens
underlåtenhet, att, ehuru dertill uppmanad, hej-t
6
1
1
I
I
r
da den till ytterlighet betsade våldsverkaren,
och såmedelst åtminstone återställa ordningen —
en underlåtenhet, som uppenbart ådagalagger
Herr Ryttmästarens delaktighet i våldet — samt
ändtligen på den. besannade, långt före tilldra- ij
gelsen träffade öfverenskommelsen Herr RBytt-l:
I mästaren och Herr Grefven emellan, det jag.
gjort mig förtjent af stryk, såsom det enda.
medlet att förmå mig till respekt äfven för Herr:
Ryttmästaren sjelf; och jag gör mig försäkrad
att ingen, nej! icke engång Herr Ryttmästaren,
skall kunna motsäga, att ju Herr Ryttmästaren,
så i vilja som gerning, med Herr Grefven varit
ense — att Herr Ryttmästaren Westfeldt icke!
med egen hand deltagit i våldet, bhfver här
alldeles likgiltigt — han var närvarande och
tillstyrkte det — han sökte ej att förekomma
ens ytterligheten deraf — han hade icke eller
behof af att biträda den i styrka och ledighet
mig vida öfverlägsne medbrottslingen, och en-
I dast denna tillfällighet har påtagligen återhållit
)Herr Ryttmästarens knutna hand att deltaga i
utöfvandet af det utaf honom påkallade och af
Herr Grefven i verket satta våldet.
) Då man nu, utom allt detta, nödgas förut-
sätta att Hr Ryttmästaren Westfeldt, under den
längre tid han tjentgjort, jemte Hr Grefve Lö-
wen, lärt i grunden känna det obändiga och i:
synnerhet uppbrusande lynnet , hvaraf den sed-
nare beklagligtvis helt och hållet regeras, så
måste ock Ilr Ryttmättarens förfarande att upp
Ihetsa det förvildade ynglingasirnet till ett brott!
Jaf den äfventyrliga art som det åtalade, i dub-
Ibelt hänseende läggas honom till last, då han,
både i lefnads- och tjensteår äldre än Hr Gref-
ven, kunnat på sätt som skedt förglömma både
sin värdighet och sin pligt. — Och om man
blott besinnar att vår allmänna lag i 33 Cap.
2 f. missgernings-balken stadgar, alt den som
hetsar hund å folk, att dermed skada göra, skall
straffas som han det med egen hand gjordt ha-
de äfven i såraraål, huru mångdubbelt me-
ra har då icke Hr Ryttmästaren gjort sig til
samma ansvar skyldig, då han heisat menni-
ska mot menniska för tillfredsställandet af egen
hämnd, och då man väl måste antaga, att det
fordras mera dfverläggning, förslagenhet, illvil-
ja och möda, att hetsa en adelig hke, än ett
oskäligt kreatur å folk, för att skada åstad-
e
f komma.
t) Då jag med anledning af hvad emot Herr
;j Ryttmästaren Westfeldt i målet förekommit, hos
elKongl. Hofrätten förnyar mitt påstående det Hr
Ryttmästaren, såsom den der i samma vilja och
ilgerning med Hr Grefve Löwen varit, måtte
rt såsom edsörebrytare anses och fällas, så följer
ör ock deraf, att jag måste anhålla om upphäfvan-
-)de af Rådhusrättens beslut 1 afseende på Herr
å) Ryttmästaren äfven i fråga om målets förvisning
a I till Krigs- Hofrätt. Jag har ännu icke, men kom-
mer måhända tids nog, att emot båda de till-
talade göra sådana påståenden gäilande, hvil-
kas upptagande tillkommer Krigsrätt, men då
sådant ännu icke skett, och de tilltalades slute-
liga dom hos civila domaremagten mer än
möjligt kommer att öfverflödigt göra de tilltala-
des dragande inför militär-domstol, så förmo-
dar jag, det Kongl. Hofrätten skall täckas fin-
na, att Rådhusrättens heslut i denna del, lika
som i fråga om rättens behörighet att döma i
hufvudsaken, tillkommit opåkalladt , eller utan
att anledning till fråga i förevarande fall varit å
bane , mindre något påstående från min sida