allmänna meringen. Aila voro angeilägne, att låta folkets röst bekräfta de akter, hvarigenom de beröfvade sig sjelfva en del eller det hela af sin makt. . Konungens myndighet var inskränkt genom nationalförsamlingarne, som egentligen egdeJlagstiftningsrätten. — Dessa församlingar voro icke alla lhka sammansatta, eller sammankallades under lika omständigheter. Några, hvarest presterskapet 1cke hade någon förmånsrätt framför adeln, voro rikets verkliga ständer. Deras attributioner bestodo uti, att med konungens samtycke införa nya statsinrättningar, stifta nya lagar eller modifiera redan bestående, och slatligen, att välja en konung när thronen var ledig. Andra församlingar, som sysselsatte sig med mindre vigtiga ärender, kallades Concilier. Denna titel, den stora mängd andelige som deltogo deri, och de prerogativer som tillerkändes dem, hafva hos åtskilliga historieskrifvare väckt den tankan, att de endast sysselsatte sig med religiösa ärender; men om än dessa först ändå upptogo deras tid, så är det likval onekligt, ; att jemväl statsangelägerheter ingingo i deras öf-! verläggningar. Då vigtiga saker kommo i fråga, behöfdes hela nationens samtycke, för att gifva; dem kraft af lag. Då således det fjerde mötet: i Toledo ljungat ett fruktansvärdt beslut öfver! dem, som gjort sig skyldige till förräderi emot! konungen ochfäderneslandet, upprepades denna dom högtidligt tre gånger, och man begärte, I till bekräftelse derpå, folkets och presterskapets bifall. år 636 valdes Chintilla till konung, efter Sisenandes död. Han skyndade att sammankalla ett Concilium i Toledo. Här beslöto presterskapet och rikets Grander, att ingen skulle kanna upphöjas till kongliga värdigheten, om han icke var ädling af Göthiskt blod, samti blifvit vald lagligen och utan våldsamhet. Vidj ett nytt Corcilium, som hölls 18 månader senare i samma stad, bestämdes det, att konungarne, innan de bekläddes med sin värdighet, skulle svärja, att ej bekänna någon annan religion, än den katolska, och från sina stater ute-; sluta alla andra religioners bekännare, isynner-! het judarne. i I Vid öppnandet af det åttonde Concilium i Toledo, sade konung Recesvinta till församlingen: Jag har hopkallat Er, för att ofverlägga om det ämne, jag skall framställa till Eder, och på det J måtten vidtaga åtgärder, gagneliga för! statens väl, samt för min och edra själars sa-! lighet. Denna församling var i sjelfva verket mera en national-junta än ett concilium. i Då man granskar de handlingar, som tid efter annan utgått från dessa national-församlingar, finner man, att konungen icke hade annat än verkställande makten, och att borgerlig frihet och egande rätt voro bekräftade genom en mängd beslut och öfverenskommelser. Vi hafva sagt, att de andliga och rikets mäktige (Grander), utgjorde de enda stånd, som på dessa möten föreställde nationen. Vi hafva dervid stödt oss på den allmännast antagna meningen. Men man har likväl påstått, att valda folkombud äfven ditkallades, och den kommission, som Cortes i Cadix utnämnde, för att uppsätta konstitutionen, säger uttryckligen i sin berättelse: Det är otvifvelaktigt, att före Saracenernes inbrott, och äfven efier deras förjagande , bestodo mnational-församlingarne af de serskilda stånd, som då utgjorde nationens massa. Då Araberne inkräktat landet, öfverandakastade de likväl icke på alla ställen de Göthiska lagarna och institutionerna, utan läto hvarje stad och hvarje provins inbördes styra sig sjelfva efier sina plägseder. Några små stater bildades till och med i Spanien under sjelfva Muselmännens välde, som beherrskades af kristna furstar. En af dessa, vid namn Theodomir, hade emot den Arabiska generalen Abdalasis tapperi försvarat några provinser i östra Spanien, och lyckats af honom erhålla fred på temligen fördelaktiga vilkor. Traktaten härom gifver ett begrepp om förhållanderna emellan segrarne och de underkufvade folken, och Vi anföra den således : Fredsvilkor, öfverenskomna och besvurna emellan Abdalasis, son till Muza, Nassiers son, och Theodomir, Göthernes furste. I Guds, den allbarmhertiges namn, gör Abdalasis fred på följande vilkor: Theodomir skall e oroas i sitt furstendöme, man skall icke anI