sor eller svan icke svanor i pluralen, tyckes Akademien visst vets., men vågar ändock icke falla förkastelsedomen öfver felet, utan tror verkligen att det kan få passera, emedan många deliazgit deri. beta är Karakteren af hela Akademiens språkvishet. ER Då vi nu slutat meddela denna något långa, men som vi hoppas af de fleste läsare icke utan intresse inbemtade artikel, anse vi oss dervid böra foga en liten reservation i afseende på vissa delar. Artikeln är nemligen författad af en bland våra vanner, som bekänner sig till en efter vår tanka nog sträng puritanism i detta ämne. Instämmande helt och hållet uti anmärkningarna emot! det obestämda och regellösa sätt, på hvilket de svenska ordens böjningar äro af Akademien behandlade, kunna vi icke fullkomhgt hylla det prohibitivsystem, hvartill han bekänner sig i afseende på främmande ords införlifvande med Svenskan. Nya begrepp fordra nya ord. Om nu man följer hvilket språk som helst i dess utvekling, skall man ailtid finna, att de nya ord, hvarmed skriftspråket blifvit riktadt, derif-ån kommit att hemtas ur tealspråket. Om nu en mängd fransyska ord först börjat blifva gängse uti de högre klasserna, och derifrån kommit i ett mera allmänt bruk, så har det utan tvifvel skett derföre, ait de på ett kortare eller bättre sätt uttryckt och nyanserat det motsvarande begreppet. Ingenting är då naturligare, än att det inbemska skrifispråket jemväl slutligen tillegnat sig samma ord, stafvade såsom de uitalas, På detia sätt hafva t. ex. orden comptoir, calcu!, bouteille, detail, bureau, surtout, capitaine, lieutenant med oräkneliga flere, i början blifvit behandlade såsom främlingar, d. v. s. skrifaa med det fransyska stafningssättet; men månne icke man nu mera skulle anse det allt för pedantiskt och månne det icke i sjelfva verket vore det, att fördöma, att desamma, sedan de genom ett ständigt och, dagligt bruk biilvit införlifvade med svenska språket, stafvas kontor, kalkyl, butelj, detalj, byrå, syrtut, kapten, löjtnant, m. m. då derigenom vinnes att sammansmälta dem med modersmålet, göra dem mera lättlästa, och ingen regel dermed förnärmas. Det finnes ingen bonde i Svea land, som icke lika väl vet betydelsen af ordet butelj, som om jag säger: entredjedelskannsflaska; ja många veta tyvärr allt för mycket, hvad buteljen vill säpa. Månne de icke då snarare med skäl kunna fråga, hvarföre vi nödvändigt skola plugga i dem det Fransyska stafningssättet och Dbibehålla en gränsskillnad, som i sjelfva verket bortfalliv? — Eller hvarföre klandra icke våra grammankaliske puritaner lika mycket ait man stafvar Fändrick i stället för Fälndrich, som Löjtnant i sillet för Licutenant? Orsaken hvarföre långt flere: fransyska ord, än tyska eller engelska, vunnit burskap i vår diktionär, hvilket utgör ena annan af vår väns a.märkningsiuskter, är deis att det fransysk: språket v.rit mera gängse i konservationen, del: att man ej mirker de tyska och engelska derivationerna, derföre alt stammerne äro närmare beslägtade med vårt eget språk, och eger en mängd ord alideles lika, såsom fuder, moder, broder, syster, man, fruntimmer, natur, konst, med oräkneliga flere, ja en sior del af språket. Hvem kan nu veta, hvilkenders som lånat allt detta af den andra, anlivgen vi a Tyskar och Engelsmän, eller tvertoia, eller vär det skeu; och hvad betyder väl äfven detta i det hela? Ja, man lärer icke kunna neka, ait om sådant blefve möjligt, vore det en vinst om alla folk kunde rikta sig med hvarandras språk, och dessa sluiligen-sammansmälte , hvilket likväl är ett Utopien, dit vi ganska väl veta att man lika litet någonsin hinner, som till det tusenåriga riket. —ÖFVERSIGT AF SPANIEN2 KONSTITUTIO