sor eller svan icke svanor i pluralen, tyckes
Akademien visst vets., men vågar ändock icke
falla förkastelsedomen öfver felet, utan tror
verkligen att det kan få passera, emedan mån-
ga deliazgit deri. beta är Karakteren af hela
Akademiens språkvishet. ER
Då vi nu slutat meddela denna något långa,
men som vi hoppas af de fleste läsare icke
utan intresse inbemtade artikel, anse vi oss der-
vid böra foga en liten reservation i afseende på
vissa delar. Artikeln är nemligen författad af
en bland våra vanner, som bekänner sig till en
efter vår tanka nog sträng puritanism i detta
ämne. Instämmande helt och hållet uti anmärk-
ningarna emot! det obestämda och regel-
lösa sätt, på hvilket de svenska ordens böjnin-
gar äro af Akademien behandlade, kunna vi
icke fullkomhgt hylla det prohibitivsystem, hvar-
till han bekänner sig i afseende på främmande
ords införlifvande med Svenskan. Nya begrepp
fordra nya ord. Om nu man följer hvilket språk
som helst i dess utvekling, skall man ailtid fin-
na, att de nya ord, hvarmed skriftspråket blif-
vit riktadt, derif-ån kommit att hemtas ur teal-
språket. Om nu en mängd fransyska ord först
börjat blifva gängse uti de högre klasserna, och
derifrån kommit i ett mera allmänt bruk, så
har det utan tvifvel skett derföre, ait de på ett
kortare eller bättre sätt uttryckt och nyanserat
det motsvarande begreppet. Ingenting är då na-
turligare, än att det inbemska skrifispråket
jemväl slutligen tillegnat sig samma ord, stafva-
de såsom de uitalas, På detia sätt hafva t. ex.
orden comptoir, calcu!, bouteille, detail, bu-
reau, surtout, capitaine, lieutenant med oräk-
neliga flere, i början blifvit behandlade såsom
främlingar, d. v. s. skrifaa med det fransyska
stafningssättet; men månne icke man nu mera
skulle anse det allt för pedantiskt och månne det icke
i sjelfva verket vore det, att fördöma, att desam-
ma, sedan de genom ett ständigt och, dagligt bruk
biilvit införlifvade med svenska språket, stafvas
kontor, kalkyl, butelj, detalj, byrå, syrtut,
kapten, löjtnant, m. m. då derigenom vinnes
att sammansmälta dem med modersmålet, göra
dem mera lättlästa, och ingen regel dermed för-
närmas. Det finnes ingen bonde i Svea land, som
icke lika väl vet betydelsen af ordet butelj, som
om jag säger: entredjedelskannsflaska; ja mån-
ga veta tyvärr allt för mycket, hvad buteljen vill
säpa. Månne de icke då snarare med skäl kun-
na fråga, hvarföre vi nödvändigt skola plug-
ga i dem det Fransyska stafningssättet och Dbi-
behålla en gränsskillnad, som i sjelfva verket
bortfalliv? — Eller hvarföre klandra icke våra
grammankaliske puritaner lika mycket ait man
stafvar Fändrick i stället för Fälndrich, som
Löjtnant i sillet för Licutenant?
Orsaken hvarföre långt flere: fransyska ord,
än tyska eller engelska, vunnit burskap i vår
diktionär, hvilket utgör ena annan af vår väns
a.märkningsiuskter, är deis att det fransysk:
språket v.rit mera gängse i konservationen, del:
att man ej mirker de tyska och engelska deri-
vationerna, derföre alt stammerne äro närmare
beslägtade med vårt eget språk, och eger en
mängd ord alideles lika, såsom fuder, moder,
broder, syster, man, fruntimmer, natur,
konst, med oräkneliga flere, ja en sior del af
språket. Hvem kan nu veta, hvilkenders som
lånat allt detta af den andra, anlivgen vi a
Tyskar och Engelsmän, eller tvertoia, eller
vär det skeu; och hvad betyder väl äfven detta
i det hela? Ja, man lärer icke kunna neka, ait
om sådant blefve möjligt, vore det en vinst om
alla folk kunde rikta sig med hvarandras språk,
och dessa sluiligen-sammansmälte , hvilket likväl
är ett Utopien, dit vi ganska väl veta att man
lika litet någonsin hinner, som till det tusen-
åriga riket.
—-
ÖFVERSIGT AF SPANIEN2 KONSTITUTIO-