VV
RO Pn
sig ena liberal mine af en tidens man och ger
sig hin i våld, att man skall kullkasta och upp-
bygga, med eit ord reformera. Sålunda ger
man sig ut på det hala och experimenterar med
närimgsfrihet, som genast hånligen tillbakadrifves
af skråna, med correctionsinrättningar, som cor- I
rumpera i stället för att corrigera, och — med
nya stafaingsläror, dem man icke kan i allo föl-
ja, utan måste öfverträda, om man icke vill
blifva alldeles befängd.
Af dessa liberala experimenter kunna tivagge-
handa fördelar vinnas: man får namn, heder cch
3
j
värdighet af en libersl ;eformvän, eller ock,
oin man skulle misslyckas och få skämmas för
hela upptåget, har man den rena vinsten att
kunna säga — eller låta såga —: se, så står
det till med de der omskrikna nyheterna och
reformerna; de duga ju till ingenting! — man
begynner i bakändau och fortgår utan förstånd
om saken, utan allmän öfversigt och — fram-
för allt — utan sant och lefvande mit; man
gör sitt så kallade liberala arbete såsom ett dags-
verke, hvilket man, då aftonen kommer, tackar
Gud att hafva undanstökat.
Någon egeniligen annan liberalitet ligger väl
icke 1 Akademiens stafningslära, än just fö-
resatsen att med all gevalt göra något nytt —
förändra — reformera. En annan liberalitet är
blott skenbar: den ait tillåta imförsel och mna-
turalisation af utländska ord i allmänhet. Det är
licke så menadt, som det låter; det är blott
Franska ord, som man velat skänka borgare-
rätten, ehuru författningen lyder om alla. Icke
ett enda Engelskt, Tyskt eller Danskt ord har
man visat lust att erkänna; tvärtom hånade man
högst föraktligt de försök, som en och annan,
isynnerhet de så kallade fosforisterna, gjorde att
rikta språket ur dess slägtinge Tyskan.
Imedlertid vilja vi för vår del visst icke ne-
ka, att lån af ord kan vara tillbörhgt äfven ur
språk af en annan stam, eller, om man så fär
säga, ur vill främmande språk. Sjelfva Tyskar-
ne, som annars åaro stränga purister, hafva nå-
gon gang tillåtit sig sådane lån. Men de tyck-
kas hafva tänkt så här: skola vi nödvändigt lå-
na ur förråd, som icke äro slägt med våra eg-
na, så låtom oss då häldre taga ur ett gammalt
utdödt, allmänt kändt, en gång för alltid be-
stämdt och för vetenskapsmän i långliga tider
gemensamt språk, än ur något lefvande, som
dagligen varierar. Sålunda har Tyskan, som
för mera än et halft sekel tillbaka äfven höll!
I på att öfversvämmas af franska ord, numera
då lån oundgängligen behöfts, våndt sig till latinet
och grekiskan. Det franska genie tt. ex. bar I
blifvit återlemnadt och detlatinska genius blifvit :
upptaget. Man må icke kalla detta en barns-
lighet! det har verkligen en ganska god grund:
Det lefvande spraket förändras, och således
skola vi, med våra lånta ord, antingen olösligt ;
isläpas hit och dit, såsom de siamesiska tvillin-
garne, och tvingas att oupphörligt för vårt språk!
taga ordres utifrån, eller ock slutligen blifva öf-
verhopade med frauska ord, som ega en annan!
betydelse än i Frankrike. - Verba valent ut!
nummi, säger ett ordspråk ganska sant; och
vår belägenhet blifver således fullkomligt ena-
handa med Finnarnas,iså länge en stor del af
deras rörel!sekapital bestod af den ännu ebe-)
stämda svenska bankens sedlar: deras förn ö-
genhet och alla penningeförhållanden reglerades af
ett frammande tolk, utan att de sjelfve hade j,
något ord med i besluten derom; de släpades
omedvetet i spåren af vår handel, var beskatt-
ning, vår klokhet eller oklokhet, våra fiuanci-!
ella hugskott. Icke annorlunda miste ett språk,
som ur ett annat iI:fvande språk lånat en sior
del af sitt ordförrad, Jagligen löpa som en be-
tjent bakom dess vagu och göra alla krokvägar,
som dess nycker föreskriiva; eller ock måste
det hafva fickorna fula af ett Omisskänneligen
I fämmande mynt, tom längesedan är aflyst i det
I land, der det prägli.vs och åtminstone icke
sanera har der samma . v, som det hade då
lånet gjordes.
Dessa olsgenheter finnas : e, om lånen ske
antingen ur ett utdödt och saledes för slla ti-
der bestämdi språk, eller ock ur ett slägtspråk.
Ett lån ur ett dylikt an agcr SPArt fulik omiig
I nationalitet och liknar så v-a ev nföding, al
alla förändringar i det sprok. varur lånet sked-
de, blifva oskadliga; den nye medborgaren har
snart sammarsmältat med älven den stora ho-
o o . -
pens språk, der nägra hans nära blodsförvand-
form Åunac Af gammalt