ke framlägga några facta; men vi kuona reson-
nera öfver de redan bekania och göra slutsat-
ser deraf; logikan behöfver ingen liggetid, för
att få framtagas till dagens bruk. : Om man t.
ex. framställer några alternativer, så ligger för-
svaret för och vederläggningen af dem inoml
den allmänna tankelärans område och behöfver
icke rita ut på anekdoternas och skandalens
fålt.
Då man gick in på de, som mau nu vill
låta påskina, allt för liberala institutionerna, så
måste meningen hafva varit att antingen efter-
lefva dem, eller ock att göra ingrepp i dem, då
orständigheterne eller infall sådant fordrade;
ett tredje ges icke. I förra fallet, eller om man
verkligen menade, hvad man medgaf, så var
föresatsen att antingen göra det uppriktigt, af
själ och hjerta, i ordets fulla och liberala be-
tydelse, utan baktankar och mentalreservation,
eller ock att blott göra det jemnt så långt, som
bokstafven, den råa, dödande bokstafven, tvang
en att gå, men med sura miner och under ett
ständigt ådagaläggande af, huru ogerna det
skedde, huru mycket man ångrade sig, och hu-
Iru gerna man önskade att kringgå och taga si-
na ord tillbaka, så snart tillfälle ville yppa sig.
Obilligt hade väl varit att fordra, det Norr-
männen i allmänhet, afträdda i köp, såsom en
jordlapp med inventarier, skulle genast at själ
och hjerta tro på det första alternativet, heldst
Tdå de hade att göra med en nation, som de
från far till son lärt sig att betrakta som fien-
de, (ty ett gammalt nationalagg råder alltid
mellan grannar, som tidt och ofta krigat: med
hvarandra). Någonting sådant som ftimee Da-
naos et dona ferentes skulle såiedes röra sig
i deras innersta, då de sågo de granna kon-
cessionerna.
Ur denna ganska naturliga, misstänksamma
fördom hade det väl icke varit omöjligt, att
småningom taga dem ; men jag fruktar, att man
valde just det minst tjenliga sättet. — Snart vi-
sade sig fenomener, hvilka åtminstone kunde
tydas så, som om man ångrade sig och små-
ningom wille undergräfva det verk, man hade
uppfört. Ett par år voro knappast förlidna,
innan det såg ut, som man velat känna sig för,
om det icke skulle lyckas att få bort vissa af de
grundpelare, hvarpå norska statsbyggnaden hvi-
lade; och utan hvilka den skulle vara något
helt annat, än hvad den är ämnad till, t. ex.
adelskapets uteslutande. Ihärdigt, men utan be-
räkning af framgångens sannolikhet — en oför-
sigtighet , som ohjelpligen leker bort förtroendet
utan valuta — fortfor denna önskans ständiga
förnyande nästan intill närvarande tid. I Noi-
rige finnas ganska få qvalificerade adelsmanna-
ämnen ; och således kan ingen förtänka Norr-
männen, om de i förslaget sågo en afsigt att
insmyga svensk adel i landet — en tanke så
mycket naturligare, som de viste, att Sverige
var öfversvämmadt af en hel falang fattiga,
tjensthungriga adelsmän, hvilka icke kunde ön-
ska någon ting högre än ett nytt fält att skör-
Ida. Norrmännen skulle hafva varit mågon ting
mera än vanliga menniskor — och det äro de
icke, — em de icke sammanbundit dessa stän-
digt förnyade adelsprojekter med amalgama-
tionsprojekter, dem de af många andra tecken
föranleddes att anse å färde vara. Att de i-
-Ihärdigt afböjde detta och dylika förslag, skall
väl vara ett af bevisen på otacksamhet? De
hade väl bordt kyssa på hand och tacka alla
dem, som gerna velat meddela dem af detta
välsignade frat (för att nyttja ett godt Statstid-
ningsord), som äter upp Sveriges merg och
must, och stänger den högre bildningen från
samhällets höjder ?
Om medgörlighet från Norrmännens sida att
afstå från en och annan punkt i sin konstitu-
tion skall utgöra tacksamhet , då vill det säga,
att den, som begär koncessionerna, skall hafva
fördel af dem, d. v. s. skada af de pnnkter,
som skulle ändras, af fri- och rättigheter, som
skulle bortskänkas. Huru svenska folket skul-
le hafva något interesse af eftergiften i norska
konstitutionen, kan jag icke inse, om jag icke
skulle antaga, att man ville, det Norrmännen
bletve oss skattskyldige och hjelpte oss att föda
vår hungriga aristokrati eller betala våra stats-
I brister. Men mera härom längre fram. Jag å-
Itergår till betraktelsen om den öppenhet och
beredvillighet, hvarmnd den beviljade norska
konstitutionen blifvit uppfylld å deras sida, som
fordra tacksamhet för det, att den blifvit bevil-
ljad, och koncessioner såsom tecken till denna
— I ss