ke framlägga några facta; men vi kuona resonnera öfver de redan bekania och göra slutsatser deraf; logikan behöfver ingen liggetid, för att få framtagas till dagens bruk. : Om man t. ex. framställer några alternativer, så ligger försvaret för och vederläggningen af dem inoml den allmänna tankelärans område och behöfver icke rita ut på anekdoternas och skandalens fålt. Då man gick in på de, som mau nu vill låta påskina, allt för liberala institutionerna, så måste meningen hafva varit att antingen efterlefva dem, eller ock att göra ingrepp i dem, då orständigheterne eller infall sådant fordrade; ett tredje ges icke. I förra fallet, eller om man verkligen menade, hvad man medgaf, så var föresatsen att antingen göra det uppriktigt, af själ och hjerta, i ordets fulla och liberala betydelse, utan baktankar och mentalreservation, eller ock att blott göra det jemnt så långt, som bokstafven, den råa, dödande bokstafven, tvang en att gå, men med sura miner och under ett ständigt ådagaläggande af, huru ogerna det skedde, huru mycket man ångrade sig, och huIru gerna man önskade att kringgå och taga sina ord tillbaka, så snart tillfälle ville yppa sig. Obilligt hade väl varit att fordra, det Norrmännen i allmänhet, afträdda i köp, såsom en jordlapp med inventarier, skulle genast at själ och hjerta tro på det första alternativet, heldst Tdå de hade att göra med en nation, som de från far till son lärt sig att betrakta som fiende, (ty ett gammalt nationalagg råder alltid mellan grannar, som tidt och ofta krigat: med hvarandra). Någonting sådant som ftimee Danaos et dona ferentes skulle såiedes röra sig i deras innersta, då de sågo de granna koncessionerna. Ur denna ganska naturliga, misstänksamma fördom hade det väl icke varit omöjligt, att småningom taga dem ; men jag fruktar, att man valde just det minst tjenliga sättet. — Snart visade sig fenomener, hvilka åtminstone kunde tydas så, som om man ångrade sig och småningom wille undergräfva det verk, man hade uppfört. Ett par år voro knappast förlidna, innan det såg ut, som man velat känna sig för, om det icke skulle lyckas att få bort vissa af de grundpelare, hvarpå norska statsbyggnaden hvilade; och utan hvilka den skulle vara något helt annat, än hvad den är ämnad till, t. ex. adelskapets uteslutande. Ihärdigt, men utan beräkning af framgångens sannolikhet — en oförsigtighet , som ohjelpligen leker bort förtroendet utan valuta — fortfor denna önskans ständiga förnyande nästan intill närvarande tid. I Noirige finnas ganska få qvalificerade adelsmannaämnen ; och således kan ingen förtänka Norrmännen, om de i förslaget sågo en afsigt att insmyga svensk adel i landet — en tanke så mycket naturligare, som de viste, att Sverige var öfversvämmadt af en hel falang fattiga, tjensthungriga adelsmän, hvilka icke kunde önska någon ting högre än ett nytt fält att skörIda. Norrmännen skulle hafva varit mågon ting mera än vanliga menniskor — och det äro de icke, — em de icke sammanbundit dessa ständigt förnyade adelsprojekter med amalgamationsprojekter, dem de af många andra tecken föranleddes att anse å färde vara. Att de i-Ihärdigt afböjde detta och dylika förslag, skall väl vara ett af bevisen på otacksamhet? De hade väl bordt kyssa på hand och tacka alla dem, som gerna velat meddela dem af detta välsignade frat (för att nyttja ett godt Statstidningsord), som äter upp Sveriges merg och must, och stänger den högre bildningen från samhällets höjder ? Om medgörlighet från Norrmännens sida att afstå från en och annan punkt i sin konstitution skall utgöra tacksamhet , då vill det säga, att den, som begär koncessionerna, skall hafva fördel af dem, d. v. s. skada af de pnnkter, som skulle ändras, af frioch rättigheter, som skulle bortskänkas. Huru svenska folket skulle hafva något interesse af eftergiften i norska konstitutionen, kan jag icke inse, om jag icke skulle antaga, att man ville, det Norrmännen bletve oss skattskyldige och hjelpte oss att föda vår hungriga aristokrati eller betala våra statsI brister. Men mera härom längre fram. Jag åItergår till betraktelsen om den öppenhet och beredvillighet, hvarmnd den beviljade norska konstitutionen blifvit uppfylld å deras sida, som fordra tacksamhet för det, att den blifvit bevilljad, och koncessioner såsom tecken till denna — I ss