(Insändt.) ETT ALLVARLIGT ORD I DE NORSKA SAKERNA.? Första artikeln. Hvad man hittills yttrat i detta ämne, synes mig gå än omkring än bredvid det. Man har inblandat så mycket, som icke hörer dit, och förbigått en hel hop, som kanske vore det första att öfyerväga. Jag har läsit, hvad som är skrifvet i frågan; men jag minnes icke nu någondera författarens formella ord, och jag orkar icke omläsa hela akten. Så mycket mins jag —och kanske inblandar jag äfven ett och annat, som jag icke läsit, blott hört — att man förebrått Norrmännen otacksamhet mot Sverige och dess Konung; kitslighet och begär att i allo blott förolämpa; småaktig afund; okunnighet i de saker, hvarom de hkval oförtrutet fattat beslut, och Gud vet hvad allt. Man har beklaget, att de icke fått nog stryk; man har frågat, hur långt det skulle gå an att låta dem rusa; man har påstått, att Storthinget icke uttryckte Norska folkets tankar; man har om Storthingsmännen framkastat de förhatligaste insinuationer, bland annat att de förlängde sessionen, för att så mycket längre få uppbära arfvodet o. d. ti Jag känner icke Nerrmännen, åtminstone icke