hvaraf åtskilligt, såsom ofvan nämndes, väckt
undran och missnöje hos många Norrmännens
verkliga vänner; — nå, upprepa vi, hela Sven-
ska allmänheten härigenom tydbgt och bestämdt.
får se och sfvertyga sig, att alla dessa yrkan-
den endast äro klara och oafvisliga följder och
korollarier af Föreningsfördraget, hvilket icke
blott. Sveaska- Regeringen godkänt utan äfven
Svenik,s Folkets egna Ombud och Fullmäktige,
Rikets Ständer, genom Riksakten formligen an-
tagit och underskrifvit, huru skulle då vidare
något missnöje vara möjligt, eiler if.ån det ögon-
blicket kunna uppstå öfver dessa yrkanden? Sven-
ska allmänheten är visst icke så orättvis, att
den med missnöje kan se Norrska Stonthingets
fordringar, då dessa icke gå ut på något an-
nat, än att den separerade, oberoende och jem-
lika ställning, som är Norrige genom under-
handlingarne och fördraget rörande Förenimgen
verkställigheten uppfyl:es.
Derutaf att Svenska vapnet blifvit placeralt
på Norska myntet, ock likaså deraf att Norska
färgerne blifvit igsatta blott uti ett hörn af u-
monsflaggan, har Svenska Folket visst icke fö-
reställt sig ega någon supremaii öfver det Nor-
ska; och då Föremngen eller Unionen, sådan
denna fördragsmessigt är uppgjord, blifvit ba-
serad på en fullkomlig jemnlikhet emellan beg-
ge rikena, så kan också visst ingen tänkande
Svensk förundra sig öfver -att Norska folket och
dess representanter önska se denna jemnlikhet
jakttagen uti de yttre symbolerne af Unio-
nen; huru småaktigt och barnsligt än detta yr-
kande vid första anblicken kan förefalla dem;
som ha den vanan att aldrig se på sjelfva grun-
den och väsendet af sakerna invan de rusa åstad
att yttra sig. Betraktar man. åter. saken i sitt
sammanhang och i sitt .väsende, så är den all-
deles icke så obetydlig; ty både ha Norrmän-
nen rått att fordra, att dep fullkomliga jemnlik-
het, som, genom Fördragen och Riksakten, är
dem formligen tillerkänd de jure, äfven de factö
i de yttre symbolerne af deras national:exisien5
respekteras och erkärines; och för det andra
måste alla Europas folk; hvilka icke känna hvar-
ken Kounventionernaä; Norska Grundlagen eller
Riksakten;, . utan endåst ha tillfälle att se sym-
bolerne eller unionsflaggan och Norska myntet,
deraf ledas till den föreställning att Norge be-
finner sig vill: Sverge i en subordinerad: position
såsom ett slags lydland; och ingen lärer undra
på att denna föreställning är sårande och hu-
milierande för Norrmänven, då traktaterne. för-
säkrat Norge rangen af ett sjelfständigt och obe-
roende rike.
På ett annat ställe utvecklas samma sats, an-
gående föreningens beskaffenbet, med historiska
exempel:
T Sverges historia saknas icke exempel af Unio-
ner, analoga och i det närmaste lika med den
Umon som 1814 tillvägabragtes emellan Sverge
och Norge. Emellan Sverge och Polen existe-
rade till ex. under Sigismund en slik Union, så
att begge rikena hade samma Konung, ehuru
de i allt öfrigt voro fal;komligt åtski!jda och
oberoende af hvarandra. Och emellan Sverge
och Hessen, unoder Fredrik den I, egde likaså
en dylik förenieg rum, eller att Laudtgrefven
af Hessen och Konungen af Sverge vero före-
nade i en person, men att Hessen och Sverge
voro ingenting mindre än förenade. Med detta
slags Union har ock den så kallade Föreningen
emellan Sverge och Norge 1814 den närmaste
likhet. Ty denna Förening bestod egentligen
deruti att Konungen af Sverge också blef Ko-
nung i Norge; men sjelfva Staterna eller Folken
kunna visst icke sägas ha derigenom blifvit för-
enade; tvertom bibehållas de genom fördragen
fullkomligt separerade och oberoende af hvar-
andra.
Denna jemförelse är upplysande, ehuru ej full-
komligt adequat, och vi hafve derföre ansett den,
tillika med det ofvan anförda, förtjena att citeras ur
Argus, afskildt från det öfriga, hvaruti Argus
på ett icke otydligt sätt låter framskymta, att
han anser föreningen, sådan den är, för snart
sagdt ett oting, och mera för en metafysisk
idge, än något verkligt samband mellan de
båda folken. - Man bör dock ej glömma, att
ganska många gemensamma iatressen finnas,
och att ett mäktigt ömsesidigt stöd för bådas
sjelfständighet ligger deruti, att båda rikena i
försvaret mot vttre fiender utgöra ett helt; och
