adeln, om han sålunda upphöjes till samma för-
månsrätt, som är det privilegierade ståndet be-
skärd, så måste han, med få undantag, förs
genom ett-adelsdiplom initieras i de--invigdas
mysterier, måste skudda af sig det borgerliga
stoftet, för att få hetrada det innersta af helge-
domen, hvarifrån makt och glans och förmå-
ner utskiftas. Detta factum är så bestämdt, art
den, som möjligen kunde tvifla derpå, endast
behöfver slå upp Statskalendern för att öfverty-
gas om dess sanning. Han skall då se Adels-
män — födda eller upphöjda dertill — innehai-
va, icke blott de höga embetena, utan al-
la af någon betydenhet, och vissa korpser äro
till och med nästan uteslutande egnade åt
dem, t. ex. kabinettet, åtskilliga rangregementer
0. S. Vv. De ofälse deremot hafva i allmänhet
sig förbehållen arbetsbienas värf inom: stztens
bikupa. Dem förunnas -att draga lasset i kol-
legier och domstolar, att tjena i de lägre gra-
derna vid regementerna, att predika Guds ord
för memgheten och att bilda och undervisa den
klass, som är kallad, att styra henne och dem.
Man har, såsom undantag, citerat, att på de 27
år, som vår konstitution funnits, hafva tvenne
ofrälse: personer blifvit upphöjda på Statsråds-
taburetter, och ett par andra fått en Presidents-
fårölj åt sig upplåten. Dessa exempel utgöra
likval snarare en anklagelse, än ett försvar, äåf-
ven om det icke vore en allmänt bekani sak,
att desse män förblifvit ofrälse endast derföre,
att man ej: kunnat förmå dem att låta göra sig
till adelsmän. Dylika händelser hafva dessutom
varit vida mindre sällsynta i fordna dagar, äfven
då adeln i opiuiomen inuehade en betydenhet,
hvarifrån hon längesedan nedsjunkit.
Men då man icke kan bestrida detta factum,
återstår det, att undersöka dess orsak. Hvar
och en torde medgifva, attlagen icke befallt det,
att hen tvertom bjuder allas jemlika anspråk
inför henne till befordran, i mon af skicklighet
och förtjenst, hvarjemte man icke terde vilja
påstå, att denna skicklighet och förtjenst förhål-
ler sig hos Ad-ln mot de ofrälse som 100 till
1. Man skall kanske säga, att det beror på
den styrande personligheten och dess större be-
nägenhet för adeln än för de ofrälse. Härom
kunna vi naturligtvis ingenting yttra, emedan vi
ej ega rätt att kanna det. Men om äfven så
vore till en del, så blir dock hufvudorsaken,
enligt vår tanka, att söka vida djupare, .öch upp-
täckes i sjelfva de representativa formerna.
I en konstitutionell stat, der representationen
utgör den ena statsmakten, der styrelsen således
oupphörligt behöfver dess välvilliga understöd
för sina önskningars framgång, for sjelfva ma-
chinens gång, kan regeringen naturhgtvis icke
ställa sig isolerad från denna representation,
som hvarje ögonblick är af så stor vigt för hen-
ne, och på hvilken hon, enligt sjelfva det kon-
stitutionella - systemets natur, måste utöfva ett.
visst inflytande. I alla konstitutionella stater I
är derföre inträdet i representationen detsamma
som inträdet i det verksamma statslifvet.. En
medlem i Underhuset eller Deputerade-kamma-
ren har vägen för sig öppen till statens embeten
och befattningar. Genom den uppmärksamhet
han måste egna åt allmänna ärender, initieras:
han i statslifvet, måste taga kunskap om dess!
serskilda detaljer och förhållanden och får en
öfversigt deraf, som han på sin enskilda, obe-
märkta plats ej kunnat vinna; hans talanger och
skicklighet blifva kända af både hans landsmän
och styrelsen, och steget från kammaren till ka-
bimettet eller till regerings-machineriets högre
drifbjul är så lätt, så enkelt och naturligt, att
det nästan föranleder sig sjelf och ingen förvå-
nas deröfver. Utgången från folket, har med-
borgaren kunskap om dess behof, om sin orts
förhållanden , oem önskningarna och åsigterna
inom sin närmaste krets. Som representant ut-
bildar han denna lokal-kunskap till en allmän
och nationell, och som ledamot af styrelsen el-
ler en af dess organer, sätter han i uttömning
hvad han vet. På detta sätt stå regering och
representation i en vexelverkan till hvarandra
och i ett samband med folket, som gör stats-
krafternes utveckling möjlig, och befordrar lif-
vet i dess högre betydelse, inom den omätliga
kroppen.
d
Hos oss existerar detta förhållande blott till
en vändligt ringa del. Våra tre ofrälse stånd
hafva liten eller ingen jemförlighet med. andra
länders Deputerade-kammare. Deras ledamöter
— det förstås, undantagen oberäknade — haf-