Le höet I AVI UL BILLY AL Idade a CE KPRER jo LÄ RSES BREAKING icke gripit till vapen, så hade de med visshet laldrig i denna stund haft sin nuvarande konIstitution. Hvem hade de väl då att tacka för densamma ? Jo, säger Dagligt A!lehanda, Svenskarne och deras konung, emedan Sverge hade makten i händerna, att göra den lagliga rätten, folkrätten, statsrätten, m. m., gällande emot dem. Vi kunna icke bhjelpa, att vår känsla lalltid är på vägen att koka öfver af harm, när vi höra någon åberopa styrkans rätt, såsom en rättighet, och att vi icke kunna betrakta ett högsinnadt folk, som om än fattigt och med 1å. Iresurser, samt öfvergifvet af alla, ändock i farans stund med sjeltkäns!a tänker på sin Srihet, Ifullt ut så subhmt som någon segrares ädelI mod. Allehanda tyckes för denna gången icke vara af samma tanka, utan anse Norrmännen som några fattga stackare, hvilka hade nödgats taga, hvad som hjudits dem. Hur vet Allehanda detta? Gåfvo Norrmännen sig på nåd och onåd, eller var Norge redan så eröfradt, att ingenting hade åte stått att försvara när konventionen i Moss inträffade? — Sjelfva Statstidningen har i denna punkt synts oss vida mera liberalt sinnad, då den i förrgår genom aftryckande af Rikets Ständers adress år 1815 till konung Carl XIII och dåvarande Kronprinsen, fästade uppmärksamheten på följande märkliga uttryck : Vid första anledningen till fredliga tänkesätt, fuono Norges inbyggare mildhet och försonlighet: E. K, M:s och H. K. Höghets hjertan. Verkan deraf blef, sådan den hos ädla sinnen berde blifva, och E. K. M. njöt för andra gången, den största och äfven mest förtjenta ära, den ätt frivilligt hälsas för et fritt folks lagliga konung. Denna adress afgafs vid första tillfälle efter föreningen, då Rikets Ständer voro tillsammans. Den måste således nödvändigt anses såsom en typ för den synpunkt, hvarunder den då betraktades af den Svenska Statsmakten. Norrmännen kallas deruti ett ädelt folk ; det visas icke något begär till supremati öfver dem, eller något anspråk på tacksamhet för någon erhållen skänk, utan begagnas tvertom, en ordställning som visar, att serskild vigt blifvit lagd derpå, uttrycken frivilligt och ett fritt (således icke ett kufvadt eller aft-ädt, mot hvilket man hade någon folkrätt att göra gällande) folt. Hela denna basis för och mening med föreningen bekräftas också genom de noga bestämda föreskrifterna i Riksakten, för de händelserna attkonungen i de båda Rikena skulle dö medan thronföljaren är omyndig, då Regeringen samfäldt skall föras af lika många Norska och Svenska Stats-Råd, och de båda Justitie-ministrarna draga lott, antingen den Svenske eller Norske skall börja föra ordet, samt derefter alternera hvarannan Vvecka. Dagligt Allehanda bedyrar skrytsamt, att det icke hört en enda, vän eller motståndare, som icke varit ense med dess tänkesätt, och ansett Aftonbladets method att kommentera D.: A:s upsatser, bedrägligt. Vi taga oss friheten försäkra, med äfventyr att cxponera oss för all den dementi, som deraf kan följa, att Allehanda då icke inhemtat de förstå digares och me a sansades tankar. Hvad är emedlertid effekten af sådana artiklar, som dessa i Dagligt Allehanda? Jo! att Norrmännen, som förut väl veta, att det finnes ett parti 1 Sverge, hvilket ännu ieke kan komma ifrin den wmbillningen, att freden i Kiel utgör den egentli:a grunden till föreningen mellan Sverge och Norge, och att personer ur de högsta kretsarna yttra sig i den mest bestämda öfversitiareton om Norge i öppna samqväm och på allmänna stäHen, samt till och med låta böra att hela felet var att Norrmännen icke fingo stryk nog, och flere lika väl öfvertänkta kraftord, hvarpå man har färska exempel; att Norrmännen, säga vi, när de få se dyhka utflykter som Allehandas anse denna jargon, mot hvilken Allehanda förgäfves skall. uppleta något motsvarande i Norska skrifter, utgöra den stora allmänhetens. Det är S för sanningens och rättvisans skull, och för att ) Dagl. Allehanda talar om, att Norrmännen kalla Svenskarna de Sveaske hunde.? Detta uttryck: torde kunna qvittas mot Norrbaggarna, så framt ej ena hund skall anses sämre än en bagge; men för öfrigt vet hvar och en, att båda uttrycken i båda rikena numera endast någongång höras på skämt och