Le höet I AVI UL BILLY AL Idade a CE KPRER jo LÄ RSES BREAKING
icke gripit till vapen, så hade de med visshet
laldrig i denna stund haft sin nuvarande kon-
Istitution. Hvem hade de väl då att tacka för
densamma ?
Jo, säger Dagligt A!lehanda, Svenskarne och
deras konung, emedan Sverge hade makten
i händerna, att göra den lagliga rätten, folk-
rätten, statsrätten, m. m., gällande emot
dem. Vi kunna icke bhjelpa, att vår känsla
lalltid är på vägen att koka öfver af harm, när
vi höra någon åberopa styrkans rätt, såsom en
rättighet, och att vi icke kunna betrakta ett
högsinnadt folk, som om än fattigt och med 1å.
Iresurser, samt öfvergifvet af alla, ändock i fa-
rans stund med sjeltkäns!a tänker på sin Srihet,
Ifullt ut så subhmt som någon segrares ädel-
I mod. Allehanda tyckes för denna gången icke vara
af samma tanka, utan anse Norrmännen som några
fattga stackare, hvilka hade nödgats taga, hvad
som hjudits dem. Hur vet Allehanda detta?
Gåfvo Norrmännen sig på nåd och onåd, eller
var Norge redan så eröfradt, att ingenting hade
åte stått att försvara när konventionen i Moss
inträffade? — Sjelfva Statstidningen har i denna
punkt synts oss vida mera liberalt sinnad, då
den i förrgår genom aftryckande af Rikets Stän-
ders adress år 1815 till konung Carl XIII och
dåvarande Kronprinsen, fästade uppmärksamhe-
ten på följande märkliga uttryck :
Vid första anledningen till fredliga tänkesätt,
fuono Norges inbyggare mildhet och försonlig-
het: E. K, M:s och H. K. Höghets hjertan.
Verkan deraf blef, sådan den hos ädla sinnen
berde blifva, och E. K. M. njöt för andra
gången, den största och äfven mest förtjenta ä-
ra, den ätt frivilligt hälsas för et fritt folks
lagliga konung.
Denna adress afgafs vid första tillfälle efter för-
eningen, då Rikets Ständer voro tillsammans.
Den måste således nödvändigt anses såsom en
typ för den synpunkt, hvarunder den då be-
traktades af den Svenska Statsmakten. Norr-
männen kallas deruti ett ädelt folk ; det visas icke
något begär till supremati öfver dem, eller något
anspråk på tacksamhet för någon erhållen
skänk, utan begagnas tvertom, en ordställning
som visar, att serskild vigt blifvit lagd derpå,
uttrycken frivilligt och ett fritt (således icke
ett kufvadt eller aft-ädt, mot hvilket man hade
någon folkrätt att göra gällande) folt. Hela den-
na basis för och mening med föreningen bekräftas
också genom de noga bestämda föreskrifterna i
Riksakten, för de händelserna attkonungen i de
båda Rikena skulle dö medan thronföljaren är
omyndig, då Regeringen samfäldt skall föras af
lika många Norska och Svenska Stats-Råd,
och de båda Justitie-ministrarna draga lott, an-
tingen den Svenske eller Norske skall börja
föra ordet, samt derefter alternera hvarannan Vvec-
ka.
Dagligt Allehanda bedyrar skrytsamt, att det
icke hört en enda, vän eller motståndare, som icke
varit ense med dess tänkesätt, och ansett Afton-
bladets method att kommentera D.: A:s upsatser,
bedrägligt. Vi taga oss friheten försäkra,
med äfventyr att cxponera oss för all den
dementi, som deraf kan följa, att Allehanda
då icke inhemtat de förstå digares och me a
sansades tankar.
Hvad är emedlertid effekten af sådana ar-
tiklar, som dessa i Dagligt Allehanda? Jo!
att Norrmännen, som förut väl veta, att
det finnes ett parti 1 Sverge, hvilket än-
nu ieke kan komma ifrin den wmbillnin-
gen, att freden i Kiel utgör den egentli:a
grunden till föreningen mellan Sverge och Norge,
och att personer ur de högsta kretsarna yttra
sig i den mest bestämda öfversitiareton om Nor-
ge i öppna samqväm och på allmänna stäHen,
samt till och med låta böra att hela felet var
att Norrmännen icke fingo stryk nog, och fle-
re lika väl öfvertänkta kraftord, hvarpå man
har färska exempel; att Norrmännen, säga vi,
när de få se dyhka utflykter som Allehandas
anse denna jargon, mot hvilken Allehanda förgäf-
ves skall. uppleta något motsvarande i Norska
skrifter, utgöra den stora allmänhetens. Det är
S
för sanningens och rättvisans skull, och för att
) Dagl. Allehanda talar om, att Norrmännen
kalla Svenskarna de Sveaske hunde.? Det-
ta uttryck: torde kunna qvittas mot Norr-
baggarna, så framt ej ena hund skall anses
sämre än en bagge; men för öfrigt vet hvar
och en, att båda uttrycken i båda rikena nu-
mera endast någongång höras på skämt och