te 1 hela Mauriac. Utan ofverdrift kan mar
säga, att den ansågs för en vigtig händelse
Under de sista dagarne af hennes sjukdom va
den låga boning, der hon nu sköttes af den ali
männa välgörenheten, uppfylld af personer, son
ville se om henne. Efter hennes död stred ma?
om bennes kläder och strån af hennes hår; oc
folket yttrade sin sakvad och smärta genon
dessa så enkla och uttrycksfulla ord: den bä
sta qvionan i Mauriac år död.
Begrafningen var ganska högtidhg. Ena mång
prester officierade dervid, kyrkan var svartklädt
ch dekorerad som vid de högidligeste tllfäl
len. Liket var uppstäldt på en katafalk. Al
la klasser af stadens befolkning togo, blandad
om hvarandra, del i processionen, hvari äfve
sågos de förnämsta auktoriteterne. Men det
som utgjorde dess skönaste prydnad, var de fat
lige, hvilka för första gången icke mera had
någon välgerning att emottaga af hennes hand
och hvilkas snyftningar tillräckligt bevittnad
hvilken förlust de gjort. Tvenne liktal höllos
det ena från predikstolen, det andra på kyrko
gården; båda fullkomligt passande för tillfälle
ätergåfvo troget de känslor, som lefde i alla
hjertan, och ökade, om möjligt, ånnu mer
den allmänna rörelsen.
Man älskar att dröja vid ett sådant fenomen
som detta, emedan det konstrasterar mel de
många omoraliska handlingar, hvilka i dess:
sednaste tider insifvit allvarliga farhågor för sam-
hällets framtid. Man kan säga med någon för-
tröstan och någon stolthet: dessa utmärkta he-
dersbevisningar åt en qvinna, så fattig, så ringa
men som fört ett så ädelt lif; denna sorg ho:
en hel befolkning, som med så mycken vörd-
nad följde denna enkla oprydda likkista; denn:
allmänna hyllning, frivilligt egnad åt dygden,
ger en vigtig lexa, och visar en djup moralisk
känsla, som förtjenar att blifva bemärkt. Det
är detta tröstande skådespel, som varit upp-
bofvet till denna nekrolog, ämnad att hedra
ett obemärkt namn. Det är möjligt att den på
afstånd i någon mån kan förefalla öfverdrifven;
men för alla dem, som på nära håll sett Ca-
tharina Jarriges, eller som varit närvarande vid
hennes begrafning, skall den ganska säkert sy-
vas nedanom sanningen.
Ibland de beskyllningar man flitigast ser debi-
terade emot den nuvarande tiden, af ultraspar-
tiets organer och de sig så kallande historiske,
ar den om en tilltagande immoralitet, och der
likgiltighet som visas för allt upphöjdt, ädel
och stort inom nationerna. De som varit värst
ansatte af sådana fruktansvärda makters straft-
domar, som Minervas och Samlarens m. fl., äro
naturligtvis Fransmännen; och hvarföre? jo:
derföre, att det är ibland dem, som reformerna
gått längst här i Europa, och att de afskaffat
statskult, adel och alla dylika inrättningar, å!
hvilka desse vise gifva det första rummet i
samhället. Det är sant, att ingenting kan vara
mer orättvist eller stridande mot sanningen, än
den sednare af de tillvitelser vi här ofvan an-
fört, eller den, om likgiltigheten för natio-
nella storheter. Det finnes knappt något folk,
som upprest så många minnesvårdar åt sina
utmärktheter, vare sig i militäriskt, veten-
skapligt eller litterärt hänseende, och intet,
hvars store män både ifrån en förfluten och en
närvarande tid, så i ordets egentliga bemärkelse
fortlefva i folkets minne, det vill säga, hvarest
mängden af nationen så känner och värderar
demy, som hos Fransmännen. Dylika omsltän-
digheter hafva hkväl ännu aldrig legat i vägen
för det äkta ultraspartiet; och om man tusen
gånger med skäl och bevis öfvertygade dem
om deras villfarelse, så skulle de, vare sig af
illslughet eller fanatism, ändå framkomma der-
med för det tusendeförsta. Detta är emedler-
tid just hvad som enligt vår tanka bör kallas
immoralitet i handligssätt. Att deremot beskyll-
ningen för demoralisation hos massan i Frank-
rike — ett thema hvartill isynnerhet Svenska Mi-
nerva ofia med synbar förkärlek återkommer, —
är lika ogrundad, som tillvitelsen om missakt-
ning för nationens stora minnen, det viscs i
bland annat af sådana drag som det vi här of-
van citerat. Att en dylik händelse skulle
kunna tilldraga sig i Sverige; att en qvinna,
obemedlad , lefvande af sina händers ar-
bete och utan börd eller andra an-
språk på utmärkelse än en beundrans-
värdt dygdig vandel,ihär skulle blifva hedrad med
sådana ärebetygelser vid sin graf, sem vederforos
datta RKrnancvecka fruntimmer. är nåsat sam hvar