te 1 hela Mauriac. Utan ofverdrift kan mar säga, att den ansågs för en vigtig händelse Under de sista dagarne af hennes sjukdom va den låga boning, der hon nu sköttes af den ali männa välgörenheten, uppfylld af personer, son ville se om henne. Efter hennes död stred ma? om bennes kläder och strån af hennes hår; oc folket yttrade sin sakvad och smärta genon dessa så enkla och uttrycksfulla ord: den bä sta qvionan i Mauriac år död. Begrafningen var ganska högtidhg. Ena mång prester officierade dervid, kyrkan var svartklädt ch dekorerad som vid de högidligeste tllfäl len. Liket var uppstäldt på en katafalk. Al la klasser af stadens befolkning togo, blandad om hvarandra, del i processionen, hvari äfve sågos de förnämsta auktoriteterne. Men det som utgjorde dess skönaste prydnad, var de fat lige, hvilka för första gången icke mera had någon välgerning att emottaga af hennes hand och hvilkas snyftningar tillräckligt bevittnad hvilken förlust de gjort. Tvenne liktal höllos det ena från predikstolen, det andra på kyrko gården; båda fullkomligt passande för tillfälle ätergåfvo troget de känslor, som lefde i alla hjertan, och ökade, om möjligt, ånnu mer den allmänna rörelsen. Man älskar att dröja vid ett sådant fenomen som detta, emedan det konstrasterar mel de många omoraliska handlingar, hvilka i dess: sednaste tider insifvit allvarliga farhågor för samhällets framtid. Man kan säga med någon förtröstan och någon stolthet: dessa utmärkta hedersbevisningar åt en qvinna, så fattig, så ringa men som fört ett så ädelt lif; denna sorg ho: en hel befolkning, som med så mycken vördnad följde denna enkla oprydda likkista; denn: allmänna hyllning, frivilligt egnad åt dygden, ger en vigtig lexa, och visar en djup moralisk känsla, som förtjenar att blifva bemärkt. Det är detta tröstande skådespel, som varit uppbofvet till denna nekrolog, ämnad att hedra ett obemärkt namn. Det är möjligt att den på afstånd i någon mån kan förefalla öfverdrifven; men för alla dem, som på nära håll sett Catharina Jarriges, eller som varit närvarande vid hennes begrafning, skall den ganska säkert syvas nedanom sanningen. Ibland de beskyllningar man flitigast ser debiterade emot den nuvarande tiden, af ultraspartiets organer och de sig så kallande historiske, ar den om en tilltagande immoralitet, och der likgiltighet som visas för allt upphöjdt, ädel och stort inom nationerna. De som varit värst ansatte af sådana fruktansvärda makters straftdomar, som Minervas och Samlarens m. fl., äro naturligtvis Fransmännen; och hvarföre? jo: derföre, att det är ibland dem, som reformerna gått längst här i Europa, och att de afskaffat statskult, adel och alla dylika inrättningar, å! hvilka desse vise gifva det första rummet i samhället. Det är sant, att ingenting kan vara mer orättvist eller stridande mot sanningen, än den sednare af de tillvitelser vi här ofvan anfört, eller den, om likgiltigheten för nationella storheter. Det finnes knappt något folk, som upprest så många minnesvårdar åt sina utmärktheter, vare sig i militäriskt, vetenskapligt eller litterärt hänseende, och intet, hvars store män både ifrån en förfluten och en närvarande tid, så i ordets egentliga bemärkelse fortlefva i folkets minne, det vill säga, hvarest mängden af nationen så känner och värderar demy, som hos Fransmännen. Dylika omsltändigheter hafva hkväl ännu aldrig legat i vägen för det äkta ultraspartiet; och om man tusen gånger med skäl och bevis öfvertygade dem om deras villfarelse, så skulle de, vare sig af illslughet eller fanatism, ändå framkomma dermed för det tusendeförsta. Detta är emedlertid just hvad som enligt vår tanka bör kallas immoralitet i handligssätt. Att deremot beskyllningen för demoralisation hos massan i Frankrike — ett thema hvartill isynnerhet Svenska Minerva ofia med synbar förkärlek återkommer, — är lika ogrundad, som tillvitelsen om missaktning för nationens stora minnen, det viscs i bland annat af sådana drag som det vi här ofvan citerat. Att en dylik händelse skulle kunna tilldraga sig i Sverige; att en qvinna, obemedlad , lefvande af sina händers arbete och utan börd eller andra anspråk på utmärkelse än en beundransvärdt dygdig vandel,ihär skulle blifva hedrad med sådana ärebetygelser vid sin graf, sem vederforos datta RKrnancvecka fruntimmer. är nåsat sam hvar