karlar, åt hvilka han passat opp. Ve perate
Stockbolmsherrarne Han utdelade presenter tilll
höger och venster. At fadren skänkte han kon-
tanta peoningar. Skärpspännen, Zaminar, po-
mada och dylikt ansåg han sig ej he ler böra
mycket hålla på. Man måste väl ge sig en viss
air i landsorten!
Men hvem kommer der så gravitetisk och
frågar med bister min efter de fremmande gä-
sterna? Aj aj! det är Länsmannen, som fått nys
om saken och nu vill göra sig närmare under-
rättad. De stackars gossarne! Pengar och dyr-
barheier hade de väl, men inga pass. Vet ni
hvad det vill säga att råka ut för Länsmannen
och intet ha sina papper i ordning? Det hjel-
per intet att bedyra sin ärlighet; inga tårar,
inga böner, och aldra minst motstånd eller upp-
studsighet, ty
Fogden ar en mäktig man;
Den Prosten intet tukta kan,
Den tuktar han.
De begge ynglingarne måste åter packa in
sina saker, och med kronoskjuts färdas tillbaka
till Stockholm. Här väntade dem dock det
värsta. Icke mindre än sex serskilda personer
gjorde anspråk på deras medförde effekter, som
blifvit stulne, dels med, dels utan inbrott, i
olika delar af staden. De måste ännu en gång
förnya bekantskapen med Polisen, och göra re-
da för. hvarifrån de bekommit allt detta.
Ingendera hade begått stöld, det var natur-
ligt. Penningarne, som tillhörde Snygg enskildt,
hade han förtjent på biljettförsäljning, hvarmed
han biträdt så väl Kongl. Theater-direktionen,
då Den Stumma från Portici eller andra begär-
liga skådespel skulle ges ), som de resp. re-
cettagare, hvilka ej hade alltför stora preten-
tioner hemma hos sig. Kläderne, nipperne,
med ett ord, allt det öfriga hade han hittat i
en båt under Sutthoffsbro vid Stadsgården, der
någon enfaldig tjuf gömt undan sin kappsäck.
Berg hade sedermera fått underrättelse härom
och delat fångsten. Sådant hade de likväl ej
vågat omtala i Odensala, af fruktan att ej bli
trodde. Skulle då Polisen och Domstolarne i
Stockholm vara mera lättrogne? Utgången visa-
de motsatsen, ty både Snygg och Berg dömdes
genom utslag den 5 Juli att stå tjufsrätt för in-
nehatvande af det stulna godset. Snyggs för-
äldrar ansågos deremot ej förvunne att hafva
egt kännedom om stölden, eller sökt undandölja
det stulna. ,Icke bör man heller undra, om
föräldrar, äfven i fall de skulle finna något
misstänkt, ej gerna uppträda såsom angifvare
emot sme egne barn.
Emeliertid hade en f. d. pionnier vid namn j
Gustaf Erik Östlund bhfvit, såsom misstänkt
för åtskillige stölder, inmanad i häkte. Denne
var ej heller benägen att söka genom ånger och
en uppriktig bekännelse förminska sin brotts-
lighet. Han hade redan förut en gång gjort
försök att skylla ifrån sig en tjufnad af några
silfverskedar, på en annan stackars arressant vid
namn Åberg, hvilken Östlund i häktet, enligt
hvad Åberg sjelf tillstått, genoms hotelser att
mörda honom, skrämt att erkäuna sig hafva be-
gått Östlunds hrott. Detta förhållande hade Å-
berg dock ej vågat yppa, förr än han erhållit
domstolens försäkran att ej vidare blifva insatt
i samma arrestrum med Östlund. Ibland
annat hade bemälde Östlund vid sitt arre-
sterande funnits innehafva ett silfverur, stulet
från en Bagare Beckman, boende vid Hollän-
daregatan. Då polisbetjeningen anhöll honom i
Skeppsbrohamnen, kastade han ifrån sig uret, i
tydlig afsigt att få det i sjön, men det föll ty
värr i en båt och bief bergadt. Sådant oak-
tadt var Östlund nog oförskämd att påstå, att
han på det ärligaste sätt i verlden fått det i
4
sina händer, och hans fångesman var ingen an-
naua än — gossen Berg. Denne ville i bör-
jan låta påskina, att han hittat klockan på ett
pöblikt ställe, der man vanligtvis ej lemnar ur
efter sig, men erkände omsider, att han stulit
detsamma och sedermera anförtrott det till för-
säljning åt Östlund, som vore alldeles okunnig
om tillgreppet. — Slatligt utslag meddelades i
går (den 1 Aug.). Att Berg nu dömdes för
denna ytterligare af honom erkända stöld, föll
af sig sjelf, men äfven Ostlund, så oskyldig han
än ville synas, fälldes, såsom delaktig och med-
vetande af stölden, att stå tjufsrätt tillika med
Berg, och var, emot all förmodan, fullkomligt
nöjd med sakens utgång, hvilket på en gång
synes bevisa, att domstolen ej misstagit sig vid
bedömandet af saken, och att Östlund, äfven
hö oo JaseAa