ee RR -— VÖOU 7 oo a ersätta ÅAbrengrens rättegångskostnad, som Hof rätten dömt dem att utgifva med Tretiiotre Rdr 16 sk. bko. De sista Fransyska bladen innehålla nedanstående berättelse, hvilken innefsttar flere såbedrande drag för menskligheten, och serskild: för den nation, bland hvilken händesen passerat, att vi ej tveka, att medela den åt våra läsare: Den 4 Juli detta år dog i Mauriac, vid 84 års ålder, i ytterst knappa omständigheter, en qvinna, hvars hela lif framställer en tafla af de mest sällsynta dygder och de ädlaste handlingar. Hon hette Catharina Jarriges, men är mera bekant under namn af Cathinou-Menette, såsom folket kallade henne, och hvilket namn följde henne till grafven. Underverk af menniskokärlek och välgörande omtalas efter denna qvinna. Mer än sextio år af sin lefoad använde hon att hjelpa och bistå olyckliga, att vaka vid deras sjuksäng, och att sprida tröst öfverallt, der hon fann lidande och smärta. Född fattig, och utan andra tillgångar än hvad hon kunde förtjena genom sitt arbete, förmådde hon af sig sjelf föga, och likväl var hennes hand alltid full för den behöfvande; ty genom sin ringa, men dock så aktade stämma, förstod hon att röra de rikas hjertan, och aldrig höjdes hennes bön till dem förgäfves för den fattige. Hon åtnöjde sig icke ensamt med att göra godt; hennes ädla natur hade någonting som smittade, som gaf henne det lyckliga privilegium att förmå andra till välgörenhet. De olycklige ensamt känna med hvilken ihärdighet, med hvilken adel värma hon begagnade sig deraf ända till sin sista stund. Om det vore tillåtet attingå i detaljer, och anföra omständigheter, som ligga utom gränserna för en tidning, så skulle ingen, vid berättelsen om hvad Catharina Jarriges gjort och verkat, kunna undgå att intagas af en känsla af vördnad och bsundran för en lefoad så ren, så helig, så nytigt använd ända till dess sista stund. ?Det var denna känsla, som lifvade de förnämste invånarne i staden Mauriac, då de för omkring tveane år sedan föllo på den tankan att föreslå denna värdiga qvinna till erhållande af det pris för ädla handlingar, som blifvit stiftadt af Hr de Monthyon. En bsrättelse om hennes förhållande uppsattes och inskickades till Fransyska akademien, åtföljd af de mest smickrande intyg. Prester och läkare, som så ofta träffat henne vid sjuksängarne, vittnade högt om det biträde de rönt af henne, och uppgåfvo en mängd handlingar, den ena mera hedrande än den andra för de fattigas vän och outtröttliga välgörarinna. Underprefekten, domstolens ledamöter, mären och hans adjunkter, municipal-embetsmännen, och officerarne af nationalgardet, professorerne och andra embetsmän, med ett ord, alla menniskor ville tekna under skriften. Det var en taflan om hvem som skulle hafva något hittills okändt faktum att uppenbara, någon ädel handling att göra bekant, hvem som skulle säga mest godt om Cathrina Jarriges. Under tiden fortfor hon att besöka nödlidande sjuka; hon sökte att gissa dolda behof, hemliga olyckor, för att skynda till deras bjelp. — Slutligen fick hon veta hvad som var henne tillämnadt. Men långtifrån att bry sig derom, eller blifva stolt deröfver, yttrade hon blott till den person, som underrättade henne om förhållandet: J ären alltför goda, som tron, att man i Paris frågar efter en failig stackare som Cathinou-Menette. Om man bara ville skicka mig litet penningar att köpa ett par skor för till Påsk ; men det är detsamma, jag väntar ingenting. Lyckliga och sanna lefnadsvishet! hon hade rätt då hon sade: fattig stackare. Andra hade utan tvifvel gjort sig mera förtjenta af priset än hon; ty hon fick ingenting, icke en gång, för att begagna hennes eget naiva uttryck, penningar till ett par skor. Man känner anekdoten om den ÅAtheniensen, som då han vid en allmän omröstning såg