ee RR -— VÖOU 7 oo a
ersätta ÅAbrengrens rättegångskostnad, som Hof
rätten dömt dem att utgifva med Tretiiotre Rdr
16 sk. bko.
De sista Fransyska bladen innehålla nedan-
stående berättelse, hvilken innefsttar flere såbe-
drande drag för menskligheten, och serskild:
för den nation, bland hvilken händesen passe-
rat, att vi ej tveka, att medela den åt våra
läsare:
Den 4 Juli detta år dog i Mauriac, vid 84
års ålder, i ytterst knappa omständigheter, en
qvinna, hvars hela lif framställer en tafla af de
mest sällsynta dygder och de ädlaste handlingar.
Hon hette Catharina Jarriges, men är mera be-
kant under namn af Cathinou-Menette, såsom
folket kallade henne, och hvilket namn följde
henne till grafven.
Underverk af menniskokärlek och välgörande
omtalas efter denna qvinna. Mer än sextio år
af sin lefoad använde hon att hjelpa och bistå
olyckliga, att vaka vid deras sjuksäng, och att
sprida tröst öfverallt, der hon fann lidande och
smärta. Född fattig, och utan andra tillgån-
gar än hvad hon kunde förtjena genom sitt ar-
bete, förmådde hon af sig sjelf föga, och lik-
väl var hennes hand alltid full för den behöf-
vande; ty genom sin ringa, men dock så ak-
tade stämma, förstod hon att röra de rikas hjer-
tan, och aldrig höjdes hennes bön till dem för-
gäfves för den fattige. Hon åtnöjde sig icke
ensamt med att göra godt; hennes ädla
natur hade någonting som smittade, som gaf
henne det lyckliga privilegium att förmå andra
till välgörenhet. De olycklige ensamt känna
med hvilken ihärdighet, med hvilken adel vär-
ma hon begagnade sig deraf ända till sin si-
sta stund.
Om det vore tillåtet attingå i detaljer, och
anföra omständigheter, som ligga utom grän-
serna för en tidning, så skulle ingen, vid be-
rättelsen om hvad Catharina Jarriges gjort och
verkat, kunna undgå att intagas af en känsla af
vördnad och bsundran för en lefoad så ren,
så helig, så nytigt använd ända till dess sista
stund.
?Det var denna känsla, som lifvade de för-
nämste invånarne i staden Mauriac, då de för
omkring tveane år sedan föllo på den tankan
att föreslå denna värdiga qvinna till erhållande
af det pris för ädla handlingar, som blifvit
stiftadt af Hr de Monthyon. En bsrättelse om
hennes förhållande uppsattes och inskickades
till Fransyska akademien, åtföljd af de mest
smickrande intyg. Prester och läkare, som så
ofta träffat henne vid sjuksängarne, vittnade
högt om det biträde de rönt af henne, och
uppgåfvo en mängd handlingar, den ena mera
hedrande än den andra för de fattigas vän
och outtröttliga välgörarinna. Underprefekten,
domstolens ledamöter, mären och hans adjunk-
ter, municipal-embetsmännen, och officerarne af
nationalgardet, professorerne och andra embets-
män, med ett ord, alla menniskor ville tekna
under skriften. Det var en taflan om hvem
som skulle hafva något hittills okändt faktum
att uppenbara, någon ädel handling att göra
bekant, hvem som skulle säga mest godt om
Cathrina Jarriges.
Under tiden fortfor hon att besöka nödlidande
sjuka; hon sökte att gissa dolda behof, hemliga
olyckor, för att skynda till deras bjelp. — Slut-
ligen fick hon veta hvad som var henne tilläm-
nadt. Men långtifrån att bry sig derom, eller
blifva stolt deröfver, yttrade hon blott till den
person, som underrättade henne om förhållan-
det: J ären alltför goda, som tron, att man
i Paris frågar efter en failig stackare som Ca-
thinou-Menette. Om man bara ville skicka
mig litet penningar att köpa ett par skor för
till Påsk ; men det är detsamma, jag väntar in-
genting. Lyckliga och sanna lefnadsvishet!
hon hade rätt då hon sade: fattig stackare.
Andra hade utan tvifvel gjort sig mera förtjenta
af priset än hon; ty hon fick ingenting, icke
en gång, för att begagna hennes eget naiva ut-
tryck, penningar till ett par skor.
Man känner anekdoten om den ÅAthenien-
sen, som då han vid en allmän omröstning såg