rd a
s. k. föreningea skedde; — ty 1 samma mån
det sednare alltid måste göra en nation stolt, i
samma mån blir der skygg och ömtålig om en
oavaid besittning al sina ayförvärfvade rättighe-
te, — men vi beklage döck inaerligen detta för-
hållande, hvilket aflägsnar, i stället för att före-
na de begge folkslagen — och vi äro färdige
tro, att om Norrmännea haft samma föriroende
och anhänglighet till Svenskarne, som de sed-
nare till. dem, så bade föreningeus följder äfven
för Sverge måhända kunnat blifva lika vigtiga
och vä!görande, som de nu varit och äro af
fördel och betydelse, snart sagdt endast för
Norge.
Vi aafva med flit earterat något längre än det
mååända kunde anses erforderligt, för att icke
göra oss skyldiga till ensidighet. Den punkt
hvårpå vi egentligen velat fästa läsarens upp-
märksamhet, är uttrycket om Norges otacksam-
het emot Sverge och dess Konung , som gjort
Norge till ett sjelistandigt rike i stället för en
eröfrad provins. I siutet af artikeln repeteras
detta ännu en gång i form af önskan, att Norr-
männen måtte aflägga alli misstroende emot
Svenskarne, och erindra sig att det blott är
dem och deras Konung, som Norrmännen haf-
va att tacka för sw sjelfständighet.
Vi hafva ännu icke hört någon frisinnad man,
som ej villigt erkänt, att det var en stor, vac-
ker och ännu mera, en klok handling af dåva-
raade Kronprinsen, vår nuvarande Konung, aär
han, år 1814 ingick på det hufvudsakliga af den
konstitutioa Norrmännen upprättat i Eidsvold,
i stället att ytterligare utdraga kriget, och söka
intaga hela Norge med väpnad hand. Han förvärf-
vade sig derigenom ett rättvist anspråk på Norr-
männens. tillgifvenhet både för honom sjelf och
haas minne ännu i en aflägsen framtid, i stäl-
det att de annars endast hade blifvit kufvade
feuder, hvilkas hat till Syenskarne och deras
anförare de påföljande 23 åren svårligen hade
mäktat alldeles utsläcka. - Men kan man väl
derföre med någon urskillning påstå, att Norr-
männen hafva att tacka Svenskarna för sin sjell--
ständighet? Afträddes icke Norge genom freden i
Kiel till Sverge på de förenade makternas beslut,
likasom man säljer eller skiftar varor, utan att
det Norska folket hade någon röst att afgifva i:
frågan om sitt blifvande öde? Om Norrmän-
nen. hade underkastat sig denna för en hel na-
tion så förödmjukande handel, och icke i fa-:
rans ögonblick egt män mom sig, som tänkte,
på deras sjel:ständighet och sågo in i framti-
den, hvem vet då icke att Nörge i denna stund,
aldrig hade haft det statsskick, hvarom Norr- ;
männen med skäl äro så ömtåliga, emedan det:
utgör deras stolthet och lycka? Och låtom oss,
antaga, att kriget blifvit fortsatt. Utan tvifvel
är det mer än sannolikt, att Norge slutligen
blifvit intaget och den öfvervunne måst lyda
segrarens vilkor; men hvem kan väl så nog-
grant beräkna, huru länge det kunnat draga ut;
på tiden, innan en nation, som hade sin frihet att i
försvara och sina fjellar till fästningsverk, slutligen
underkastat sig, och huru många millione; ett
sex eler åtta månaders ytterbgare fälttåg kun-
nat-kosta den Svenska Statskassan och den 5 ven-
ska. nationen, som aldrig haft öfverflöd på pen-
ningar, och hvilket intryck detta jemte förlusten
af en mängd af landets söner kunnat göra på sinnes
stämningen i Sverige? Allt detta insåg utan tvifvel
då varande Kronprinsen, hvilken både då och
efteråt visat, att han under krigets mödor lärt
sig att uppskatta fridens välsignelser. Om man I
tager i betraktande allt detta, är det icke då
obetänksamt att påstå, det Norrmännen hafva
att tacka Svenskarne för en sjelfständighet, som
i
de sjelfve grundlagt, sjelfve försvarat och fått)
genom en formlig traktat bekräftad?
En annan anmärkning är, att Aliehanda på-
står, att i RiksRätten mot Statsministern Lö-
wenskjöold, samma personer äro på en gång par-
ter och domare. Det är likväl icke Storthin-
gets,! atan endast Lagtingets ledamöter, tillika ;
med Höjeste Ret, som utgöra RiksRätten,
och Odelsthinget som är åklagare. Som dess-
utom frågan i RiksBätten icke är om någoni
Storthingets åtgärd eller handling, utan;
om en Statsministers handiing i Rådkam-
maren, så kunna väl Ledamöterne i RiksRät-:
ten omöjligen anses för parter i saken, och för-;
slaget, att uppskjuta sakens afdömande till nä-
sta Storthing, med bibehållande under den tid
af samma Statsminister, förekommer nog eget,
hvad opinion man än må hysa om sjelfva be-
slutet af RiksRättens anställande.