rd a s. k. föreningea skedde; — ty 1 samma mån det sednare alltid måste göra en nation stolt, i samma mån blir der skygg och ömtålig om en oavaid besittning al sina ayförvärfvade rättighete, — men vi beklage döck inaerligen detta förhållande, hvilket aflägsnar, i stället för att förena de begge folkslagen — och vi äro färdige tro, att om Norrmännea haft samma föriroende och anhänglighet till Svenskarne, som de sednare till. dem, så bade föreningeus följder äfven för Sverge måhända kunnat blifva lika vigtiga och vä!görande, som de nu varit och äro af fördel och betydelse, snart sagdt endast för Norge. Vi aafva med flit earterat något längre än det mååända kunde anses erforderligt, för att icke göra oss skyldiga till ensidighet. Den punkt hvårpå vi egentligen velat fästa läsarens uppmärksamhet, är uttrycket om Norges otacksamhet emot Sverge och dess Konung , som gjort Norge till ett sjelistandigt rike i stället för en eröfrad provins. I siutet af artikeln repeteras detta ännu en gång i form af önskan, att Norrmännen måtte aflägga alli misstroende emot Svenskarne, och erindra sig att det blott är dem och deras Konung, som Norrmännen hafva att tacka för sw sjelfständighet. Vi hafva ännu icke hört någon frisinnad man, som ej villigt erkänt, att det var en stor, vacker och ännu mera, en klok handling af dåvaraade Kronprinsen, vår nuvarande Konung, aär han, år 1814 ingick på det hufvudsakliga af den konstitutioa Norrmännen upprättat i Eidsvold, i stället att ytterligare utdraga kriget, och söka intaga hela Norge med väpnad hand. Han förvärfvade sig derigenom ett rättvist anspråk på Norrmännens. tillgifvenhet både för honom sjelf och haas minne ännu i en aflägsen framtid, i stäldet att de annars endast hade blifvit kufvade feuder, hvilkas hat till Syenskarne och deras anförare de påföljande 23 åren svårligen hade mäktat alldeles utsläcka. Men kan man väl derföre med någon urskillning påstå, att Norrmännen hafva att tacka Svenskarna för sin sjell-ständighet? Afträddes icke Norge genom freden i Kiel till Sverge på de förenade makternas beslut, likasom man säljer eller skiftar varor, utan att det Norska folket hade någon röst att afgifva i: frågan om sitt blifvande öde? Om Norrmännen. hade underkastat sig denna för en hel nation så förödmjukande handel, och icke i fa-: rans ögonblick egt män mom sig, som tänkte, på deras sjel:ständighet och sågo in i framtiden, hvem vet då icke att Nörge i denna stund, aldrig hade haft det statsskick, hvarom Norr; männen med skäl äro så ömtåliga, emedan det: utgör deras stolthet och lycka? Och låtom oss, antaga, att kriget blifvit fortsatt. Utan tvifvel är det mer än sannolikt, att Norge slutligen blifvit intaget och den öfvervunne måst lyda segrarens vilkor; men hvem kan väl så noggrant beräkna, huru länge det kunnat draga ut; på tiden, innan en nation, som hade sin frihet att i försvara och sina fjellar till fästningsverk, slutligen underkastat sig, och huru många millione; ett sex eler åtta månaders ytterbgare fälttåg kunnat-kosta den Svenska Statskassan och den 5 venska. nationen, som aldrig haft öfverflöd på penningar, och hvilket intryck detta jemte förlusten af en mängd af landets söner kunnat göra på sinnes stämningen i Sverige? Allt detta insåg utan tvifvel då varande Kronprinsen, hvilken både då och efteråt visat, att han under krigets mödor lärt sig att uppskatta fridens välsignelser. Om man I tager i betraktande allt detta, är det icke då obetänksamt att påstå, det Norrmännen hafva att tacka Svenskarne för en sjelfständighet, som i de sjelfve grundlagt, sjelfve försvarat och fått) genom en formlig traktat bekräftad? En annan anmärkning är, att Aliehanda påstår, att i RiksRätten mot Statsministern Löwenskjöold, samma personer äro på en gång parter och domare. Det är likväl icke Storthingets,! atan endast Lagtingets ledamöter, tillika ; med Höjeste Ret, som utgöra RiksRätten, och Odelsthinget som är åklagare. Som dessutom frågan i RiksBätten icke är om någoni Storthingets åtgärd eller handling, utan; om en Statsministers handiing i Rådkammaren, så kunna väl Ledamöterne i RiksRät-: ten omöjligen anses för parter i saken, och för-; slaget, att uppskjuta sakens afdömande till nästa Storthing, med bibehållande under den tid af samma Statsminister, förekommer nog eget, hvad opinion man än må hysa om sjelfva beslutet af RiksRättens anställande.