Sr
nat tiga med sin ljufva hemlighet, man har svu-
rit hvarandra trogen kärlek i lifoch död. O-
lyckligtvis är vagen till Hymens altare ofta nog
rätt knagglig och fatal, och för våra tvenne äl-
skande ligger verkligen mer än en stötesten i
vägen. Den första stenen är en herr pappa till
vår löjtnant, en välbeställd kapten för ett kom-
pani tullbevakande gränsjägare, en kaarrig oeh
omedgörlig figur, en skräck och fasa för allt
hvad lurendrejare heter, och ingalunda en tref.
nadens och fiidens engel hemma i sitt hus.
Den andra stenen är en: gnmmal tant, i hvars
hus den sköna Mina hålles så godt som fängs-
lad, en fröken af det inest romaneska lynne i
verlden, som från: morgon vll qväll aldrig avnat
gör, än läser och återläser den store sokändes
romaner, genom denna lektyr utbildst sig til
Idea mest afgjorda beundrare af allt hvad djertt,
äfsentyrligt ech poctiskt fisnss såsom stmys-
handlares idrotter, Zigenares lefnadssätt, o. s. v.
joch således eyer en naturlig antiparhi mot den
I prosaiska kaptenen, samt för öfrigt, hvad bland
I gamla fröknar icke lärer vara så ovarligt, om-
ger sig med en nimbus af den strängaste jung-
fruliga sed-samhet, och vakar öfver sim nitet
med oafisthga Argusblickar. Att kringg eller
öfverhoppa dessa obstakler, är i sanning ingen
lätt sak; men en lycka i olyckan har äksom enkom
för det älskande paret be sällt tvenne bjelpare och
tjenstear dar af det sinsemellan mest olika, men
hvar sim stad ganska kniosa slag. Den ena är
en herr kontroilör, förslagen iutrigor, som har
sin lust i att trassla hop och vända opp och
ner, tor a!tsedan ega det oskatthara nöjet att
1 osynlig mått: leda spelet aller i allsköns rose
på hvad allt detta, lemnadt åt sig sjelft, månde
taga för lag. Den andra är en herr Figaro i
ljusblå frack, strumpor och skor, hög hvit halsduk
och ofantliga kragar, inom hvilka mannens be-
la fysionomi leker blindbock, lurfsig peruk, och
messingsbäcken under armen, en högst komik
personnage, tafatt, eafaldlg, inbilsk, spökrädd.
Denna kontrollör är den häfvande kraften, den-
na barberare är häfstången, som skall rödja un-
dan de fatala stötestensrna, såsom läsaren får se
af det följande.
Den romaneska tanten promenerar en afton,
efter slutad lektyr i den store obekante, uti
sin trädgård. De mest poetiska fantasier upp-
fylla hennes sinne. Bäst hon vandrar, öfverra-
skas hon hör af — hvem skulle ha anat det?
— en ung zigenerska. Redan bloita åsynen af
en så intressant varelse, den pittoreska drägten,
de barbariska karaktererna rundiomkring kläd-
ningsfållen , skulle väl kunna förtjusa afven en
mindre poelisk själ än var nådiga frökens. Hon
ger sig i samtal med zigenarflickan ; denna för-
väljer hurusom eu trupp af det vandrande fol-
ket befinner sig i grannskapet, utmiålar dras
vilda lefnadssätt, huru de sofva på marken jem-
te räfvea och orren. Oh! jemte räfven och
orren! det är gudomligt! tanten blir alldeles
utom sig. Åvnu samma natt skall det bli en
bröllopshögtid i zigenarlägret. Hvem kan un-
dra på att den goda fröken brinrer af längtan
alt bivista en så romanesk fest? När tidens
tunga nio gånger kysst kopparens läppar be-
slutar hon at! infiona sig vid kattstenen inne
i skogen, der hon enligt zigenaflickans löfte
skall finna en ledsagare, för at föra henne vi-
dare till tattarnesläger. — Bravo! det lyckas öt
ver all förväntan! så kan man då vera trygg,
alt åtminstone på en eller annen timme ha den
försmädliga tanten med argusögonen bortifrån
hus och hem! ty zigenarflickan år ingen an-
nan, än löjtnantens syster, som för sin goda
brors skuld lånat sig åt kontvoilörens intrig.
Och tidens tunga kysser nio gånger koppa-
rens läppar, det vill säga, klockan är nio.
Vår nådiga fröken befinner sig redan på ort
och ställe. Hvilken oskaubar högtid förestår
henne icke! helst hon med skäl kan vänta sig
att bli emottagen såsom en beskyddarinna och
mor, då hon verk!igen nyss förut, full af god-
het och sympathi för det arma nomadfolket,
lemnat fristad i sitt hus åt en ung zigenare af
detta band, hvilken sett sig tvungen att under
de förföljande g:änsjägarne kasta sig in i den
välborna damens trägård. Men hvar bar hon
sin ledsagare? Utan tvifve! är det derna bizar-
ra figur i blåa rocken, som smyger sig fram
mellan träden! men ser jag rätt? är det icke
vår hederlige Figaro? . . . Det är verkligen
han; men i all verldens narcn hvad har han
här att göra? saken är, oss emellan sagdt, den,
att mannen har ett litet rendez-vous . . . ett
YA, SA Tr -. 2 Pp