Sr nat tiga med sin ljufva hemlighet, man har svurit hvarandra trogen kärlek i lifoch död. Olyckligtvis är vagen till Hymens altare ofta nog rätt knagglig och fatal, och för våra tvenne älskande ligger verkligen mer än en stötesten i vägen. Den första stenen är en herr pappa till vår löjtnant, en välbeställd kapten för ett kompani tullbevakande gränsjägare, en kaarrig oeh omedgörlig figur, en skräck och fasa för allt hvad lurendrejare heter, och ingalunda en tref. nadens och fiidens engel hemma i sitt hus. Den andra stenen är en: gnmmal tant, i hvars hus den sköna Mina hålles så godt som fängslad, en fröken af det inest romaneska lynne i verlden, som från: morgon vll qväll aldrig avnat gör, än läser och återläser den store sokändes romaner, genom denna lektyr utbildst sig til Idea mest afgjorda beundrare af allt hvad djertt, äfsentyrligt ech poctiskt fisnss såsom stmyshandlares idrotter, Zigenares lefnadssätt, o. s. v. joch således eyer en naturlig antiparhi mot den I prosaiska kaptenen, samt för öfrigt, hvad bland I gamla fröknar icke lärer vara så ovarligt, omger sig med en nimbus af den strängaste jungfruliga sed-samhet, och vakar öfver sim nitet med oafisthga Argusblickar. Att kringg eller öfverhoppa dessa obstakler, är i sanning ingen lätt sak; men en lycka i olyckan har äksom enkom för det älskande paret be sällt tvenne bjelpare och tjenstear dar af det sinsemellan mest olika, men hvar sim stad ganska kniosa slag. Den ena är en herr kontroilör, förslagen iutrigor, som har sin lust i att trassla hop och vända opp och ner, tor a!tsedan ega det oskatthara nöjet att 1 osynlig mått: leda spelet aller i allsköns rose på hvad allt detta, lemnadt åt sig sjelft, månde taga för lag. Den andra är en herr Figaro i ljusblå frack, strumpor och skor, hög hvit halsduk och ofantliga kragar, inom hvilka mannens bela fysionomi leker blindbock, lurfsig peruk, och messingsbäcken under armen, en högst komik personnage, tafatt, eafaldlg, inbilsk, spökrädd. Denna kontrollör är den häfvande kraften, denna barberare är häfstången, som skall rödja undan de fatala stötestensrna, såsom läsaren får se af det följande. Den romaneska tanten promenerar en afton, efter slutad lektyr i den store obekante, uti sin trädgård. De mest poetiska fantasier uppfylla hennes sinne. Bäst hon vandrar, öfverraskas hon hör af — hvem skulle ha anat det? — en ung zigenerska. Redan bloita åsynen af en så intressant varelse, den pittoreska drägten, de barbariska karaktererna rundiomkring klädningsfållen , skulle väl kunna förtjusa afven en mindre poelisk själ än var nådiga frökens. Hon ger sig i samtal med zigenarflickan ; denna förväljer hurusom eu trupp af det vandrande folket befinner sig i grannskapet, utmiålar dras vilda lefnadssätt, huru de sofva på marken jemte räfvea och orren. Oh! jemte räfven och orren! det är gudomligt! tanten blir alldeles utom sig. Åvnu samma natt skall det bli en bröllopshögtid i zigenarlägret. Hvem kan undra på att den goda fröken brinrer af längtan alt bivista en så romanesk fest? När tidens tunga nio gånger kysst kopparens läppar beslutar hon at! infiona sig vid kattstenen inne i skogen, der hon enligt zigenaflickans löfte skall finna en ledsagare, för at föra henne vidare till tattarnesläger. — Bravo! det lyckas öt ver all förväntan! så kan man då vera trygg, alt åtminstone på en eller annen timme ha den försmädliga tanten med argusögonen bortifrån hus och hem! ty zigenarflickan år ingen annan, än löjtnantens syster, som för sin goda brors skuld lånat sig åt kontvoilörens intrig. Och tidens tunga kysser nio gånger kopparens läppar, det vill säga, klockan är nio. Vår nådiga fröken befinner sig redan på ort och ställe. Hvilken oskaubar högtid förestår henne icke! helst hon med skäl kan vänta sig att bli emottagen såsom en beskyddarinna och mor, då hon verk!igen nyss förut, full af godhet och sympathi för det arma nomadfolket, lemnat fristad i sitt hus åt en ung zigenare af detta band, hvilken sett sig tvungen att under de förföljande g:änsjägarne kasta sig in i den välborna damens trägård. Men hvar bar hon sin ledsagare? Utan tvifve! är det derna bizarra figur i blåa rocken, som smyger sig fram mellan träden! men ser jag rätt? är det icke vår hederlige Figaro? . . . Det är verkligen han; men i all verldens narcn hvad har han här att göra? saken är, oss emellan sagdt, den, att mannen har ett litet rendez-vous . . . ett YA, SA Tr -. 2 Pp