NÄ BR IR 0 HAR IRI Re ven enn a
nodig, aktningsvärd ung mar, som blott fruk-
ade att såra andra, blot: var bekymrad öfverd
tt icke kunna vedergälla den godhet, undra vi jä
at honom. Omsider får han en anstälningh
nen snart förlorar han den åter, emedan hanjb
väg ar att afläågga ett mot sanningen stridande t:
Så har då åer en berömvärd hand- d
i
m i elände! — Då jag ov vän- (hb
attentatet, kan det visser- j A
att vilja rättfärd:ga en ik
c
;
Lr
vittnesmål.
ling bragt honv
der mig till sjelfva
ligen icke falla mig in,
sådan handliog; men jag får också ej dölja, att!
Al:bauds själ icke var fri, att honom felades s
ett klart medvetande af den tillämnsde
handlingens natur, såsom Hr general-prokura-
torn sjelf erkänt i anklagelse akten. — Foörnti-j
dens historia visar oss mån af utmärkt själsstorhet Ir
och den högsta ädelhet , som begått eller gillat!
handlingar, hvilka mora!en ej kan annat än för-!
döma Brutus mördar sin välgörare, och Cicero
berömmer honom för denna handling! Mord, !1
mina Herrar! kan under vissa omständigheter i!
visa sig för de renaste sinnen såsom eu rätltwä- I
tig handling, såsom uppfyllandet af en oefter-
gflig pligt. Blott en fullkomnad insigt är det I
gifvet, att genomskåda det bedrägliga, det halt-!1
lösa i sådane irriga föreställningar. — Inför e-!
der domstol mina Herrar! är det mig tillåtet
framställa en synpunkt, som jag icke skulle haf- 5
va kunnat göra gällande inför något annat tri- I
bunal. J bilden en politisk domstol, eder må-
ste det alltså stå fritt att bedöma om, i före-lå
varande fall, icke nåd torde böra gå framför
sträng rättvisa. Då jag i nattcns still et tänkte
efter hvad jag skulle kunna säga inför eder, tilll-
fördel för Alibaud, föll mig Corneilles herrliga!
sorgespel Cimna i händerne. Jag läste denl!
rörande scenen, der Augustus förlåter Cinna,
sedan han förebrått honom hans brortsliga an—J
slag mot sin välgörare. Jag kan misstaga mig, I
men jag måste willstå, att Augusti handlingssätt
förefalht mig lika klokt som högsinnadt. — Be-
tänken, mina Herrar, att det endast är nåd som
kan utrota den politiska fanatismen, eller åt-
minstone göra den oskadlig. Faller Alibands
hufvud på schavotten, så skall derigenom san-
nerligeu icke de frön till slika brott utdö, som
gro i liksinaades tankar. Skulle ej en handling
af nåd vara egnad att aiväpna dylika förvirrade
idger? Jag har inga vanliga argumenter att au!
föra för Alibaud; men väl vet jag att i edert I
ställe skulle jag fråga mig sjelf, hvartill det!
kunde gagna, att Alibauds sex och tjugaåra Lif
förblödde under bödelns hand. Den orubbliga !
fasta hållning, hvarmed Ahbaud uppträder in-
;
a AA
in
1
för er, bör icke stämma eder afsvigt emot ho-
uom. Han vill ju dö! De fem sist för-
flutna åren af kans lefnad utgöra egentligen
blott ett fortsatt försök till sjelfmord. Viljen J
genom en dödsdom göra er medbrottslige till
detta sjelfmord? Jag slutar med att anropa er
mensklighet om den nåd för den skyldige, som
han ej sjelf vill begära. — !Då Hr Ledru
slutat, uppstod Alibaud hastigt och begärde
ordet. Han erhöll det, och började med kraft-
full ståmma uppläsa en skrift, som han höll i
handen: Aldrig har jag haft i sinnet att för-
svara mitt hufvud. En konspiratör måste vin-
na sitt syfte, eller dö. Jag har icke en gång
gjort något försök att rädda mig, och om jag
försökt att afhända mig lifvet, var det endast
för att slippa inställa mig inför eder. Men då
jag nu står här, så vill jag försvara min och
in familjs heder; och synes det mig, som om
äfven andra vore af samma tanka som jag, ait
general-prokuratorn icke bordt begagna sig af så
småaktiga medel till mitt nedsättande. Före
1832 hade jag ännu aldrig hyst de sedan hos
mig uppkomna afsigter, Men som jag då såg,
buru Filip ensam regerade, trodde jag mig räd-
da Frankrike derigenom, att jag fälide det enda
hufvud, som stod i vägen för Frankrikes väl-
färd. Mot Filip hade jag mera rätten på min
sida ån Brutus hade mot Cesar, den han, under
samiidens och efterverldens pris, bragte om nf
vet. Konungamordär den enda rätt, som med
framgång kan sättas mot det råa våldet. — Här
förklarade presidenten, att han icke längre kunde
tillåta uppläsande af denna skrift, likväl lyckades
det Alibaud att ännu uttala följande ord. Det
synes som konungablod, straffande utgjuiet af det
till sjelfmedvetande vaknade folket, skulle ingifva
er stort medlidande, då strömmar af folkens
blod, uppoffradt åt konungarnes egennyttiga in
tressen, deremot förgältves söka efter en tår a!
medlidande — Presidenten förböd Alibaud att