ionom sitt manuskript. Men denne såg sig, ef-
er någon vägran, af rätten tvungen att lemna
let åt en af rättens betjenter. Hr Bonjour,
len andre advokaten, ville tala, men Alibaud
orböd honom det, Härpaå tog general-proku-
atorn ordet. Han ville i Hr Ledrus yttrande
ippvädra elt doidt försvar för konuvgamord.
Vi hade sagt — skrek han — att den antla-
sade mäste ingifva alla menniskor djup afsky;
ch man har i försvarstalet pratat för eder om
politiska villfarelser; man har till och med vå-
at söga, att em person, som begått ett sådant
orott, -kväl kunde vara en aktoingsvärd men-
niska. Sådane läror får man icke låta oantaste-
le passera, under den demoralisation, som be-
näktigat sig så många sinnen, i syngerhet ung-
domens. Konungsmord — jag upprepar det —
ir det afskyvärdaste broit. Tjufven, förfalskaren
hafva ännu något anspråk på medlidande; de:as
bevekelsegrunder kunna möjl:gen i någon mån
tala till deras urskuldande. Men konungamör-
daren är din fegaste bland alla mördare. Och
bvad betyds väl några förmenta goda drag ur
Alibauds ungdomslif, vid frågsn om et sådan!
konungamord, som det af honom tillämnade
Sedan Hr Martin en stund tala: i denna ton, vände
sig presidenten ull Alibaud, och anmärkte att har
forbjudit bocom fortsätta sitt tal, emedan de
var uppenbart, att han derigenom blott skull:
förvärra sin belägezhet. Men hade han ånnt
någonting ytterhgare att andraga till sitt. försvar
så kunde han nu framlägga det för domstolen
— Alibaud begärte silt manuskript tillbaka
och förklarade att han skulle usesluta de frase
i början, som tycktes misshaga domstolen
Men knappt hade han återfått manuskrip!et
förän han med höjd, tragisk stämma, åter bör
jade fortsätta på det förra viset. ?Tron ick
micva Herrar! att jag vill göra mig enära af ko
nungamord. Mord är ett bedröfligt medel at
vinna ryktbarhet. Det ar J, J är det, son
gjort mig till förbrytare! Jag hade aila anla
att blifva en dygdig menniska. Men de stora
högmod och konungarnes tyranni hafva sat
dolken i min hand! — — Presidenten afbrö
åter den anklagade, som dock framsade änn
några fraser, hvilka väckte knot hos domstolen
och presidenten förböd bonom att vidare tala
— Det är icke min skuld — sade Alibaud —
om sanningen är obeqväm för vissa öron. —
Sedan Alibauds försvarare blifvit tillfrågade, or
de ännu hade någonting att tillägga, och d
dertill svarat nej, förklarades saken vara utage
rad. Municipalgardisterne bortforde Alibaud
och domstolen afträdde till öfverläggning kl
12 z. KI. 2 inkommo Pärerne åter i domsto
len, då Presidenten uppläste domen, hvars in
nehåll redan är läsaren bekant genom vårt går
dagsblad.