ionom sitt manuskript. Men denne såg sig, efer någon vägran, af rätten tvungen att lemna let åt en af rättens betjenter. Hr Bonjour, len andre advokaten, ville tala, men Alibaud orböd honom det, Härpaå tog general-prokuatorn ordet. Han ville i Hr Ledrus yttrande ippvädra elt doidt försvar för konuvgamord. Vi hade sagt — skrek han — att den antlasade mäste ingifva alla menniskor djup afsky; ch man har i försvarstalet pratat för eder om politiska villfarelser; man har till och med våat söga, att em person, som begått ett sådant orott, -kväl kunde vara en aktoingsvärd menniska. Sådane läror får man icke låta oantastele passera, under den demoralisation, som benäktigat sig så många sinnen, i syngerhet ungdomens. Konungsmord — jag upprepar det — ir det afskyvärdaste broit. Tjufven, förfalskaren hafva ännu något anspråk på medlidande; de:as bevekelsegrunder kunna möjl:gen i någon mån tala till deras urskuldande. Men konungamördaren är din fegaste bland alla mördare. Och bvad betyds väl några förmenta goda drag ur Alibauds ungdomslif, vid frågsn om et sådan! konungamord, som det af honom tillämnade Sedan Hr Martin en stund tala: i denna ton, vände sig presidenten ull Alibaud, och anmärkte att har forbjudit bocom fortsätta sitt tal, emedan de var uppenbart, att han derigenom blott skull: förvärra sin belägezhet. Men hade han ånnt någonting ytterhgare att andraga till sitt. försvar så kunde han nu framlägga det för domstolen — Alibaud begärte silt manuskript tillbaka och förklarade att han skulle usesluta de frase i början, som tycktes misshaga domstolen Men knappt hade han återfått manuskrip!et förän han med höjd, tragisk stämma, åter bör jade fortsätta på det förra viset. ?Tron ick micva Herrar! att jag vill göra mig enära af ko nungamord. Mord är ett bedröfligt medel at vinna ryktbarhet. Det ar J, J är det, son gjort mig till förbrytare! Jag hade aila anla att blifva en dygdig menniska. Men de stora högmod och konungarnes tyranni hafva sat dolken i min hand! — — Presidenten afbrö åter den anklagade, som dock framsade änn några fraser, hvilka väckte knot hos domstolen och presidenten förböd bonom att vidare tala — Det är icke min skuld — sade Alibaud — om sanningen är obeqväm för vissa öron. — Sedan Alibauds försvarare blifvit tillfrågade, or de ännu hade någonting att tillägga, och d dertill svarat nej, förklarades saken vara utage rad. Municipalgardisterne bortforde Alibaud och domstolen afträdde till öfverläggning kl 12 z. KI. 2 inkommo Pärerne åter i domsto len, då Presidenten uppläste domen, hvars in nehåll redan är läsaren bekant genom vårt går dagsblad.