NÄ BR IR 0 HAR IRI Re ven enn a nodig, aktningsvärd ung mar, som blott frukade att såra andra, blot: var bekymrad öfverd tt icke kunna vedergälla den godhet, undra vi jä at honom. Omsider får han en anstälningh nen snart förlorar han den åter, emedan hanjb väg ar att afläågga ett mot sanningen stridande t: Så har då åer en berömvärd hand d i m i elände! — Då jag ov vän(hb attentatet, kan det visserj A att vilja rättfärd:ga en ik c ; Lr vittnesmål. ling bragt honv der mig till sjelfva ligen icke falla mig in, sådan handliog; men jag får också ej dölja, att! Al:bauds själ icke var fri, att honom felades s ett klart medvetande af den tillämnsde handlingens natur, såsom Hr general-prokuratorn sjelf erkänt i anklagelse akten. — Foörnti-j dens historia visar oss mån af utmärkt själsstorhet Ir och den högsta ädelhet , som begått eller gillat! handlingar, hvilka mora!en ej kan annat än för-! döma Brutus mördar sin välgörare, och Cicero berömmer honom för denna handling! Mord, !1 mina Herrar! kan under vissa omständigheter i! visa sig för de renaste sinnen såsom eu rätltwäI tig handling, såsom uppfyllandet af en oeftergflig pligt. Blott en fullkomnad insigt är det I gifvet, att genomskåda det bedrägliga, det halt-!1 lösa i sådane irriga föreställningar. — Inför e-! der domstol mina Herrar! är det mig tillåtet framställa en synpunkt, som jag icke skulle haf5 va kunnat göra gällande inför något annat triI bunal. J bilden en politisk domstol, eder måste det alltså stå fritt att bedöma om, i före-lå varande fall, icke nåd torde böra gå framför sträng rättvisa. Då jag i nattcns still et tänkte efter hvad jag skulle kunna säga inför eder, tilllfördel för Alibaud, föll mig Corneilles herrliga! sorgespel Cimna i händerne. Jag läste denl! rörande scenen, der Augustus förlåter Cinna, sedan han förebrått honom hans brortsliga an—J slag mot sin välgörare. Jag kan misstaga mig, I men jag måste willstå, att Augusti handlingssätt förefalht mig lika klokt som högsinnadt. — Betänken, mina Herrar, att det endast är nåd som kan utrota den politiska fanatismen, eller åtminstone göra den oskadlig. Faller Alibands hufvud på schavotten, så skall derigenom sannerligeu icke de frön till slika brott utdö, som gro i liksinaades tankar. Skulle ej en handling af nåd vara egnad att aiväpna dylika förvirrade idger? Jag har inga vanliga argumenter att au! föra för Alibaud; men väl vet jag att i edert I ställe skulle jag fråga mig sjelf, hvartill det! kunde gagna, att Alibauds sex och tjugaåra Lif förblödde under bödelns hand. Den orubbliga ! fasta hållning, hvarmed Ahbaud uppträder in; a AA in 1 för er, bör icke stämma eder afsvigt emot houom. Han vill ju dö! De fem sist förflutna åren af kans lefnad utgöra egentligen blott ett fortsatt försök till sjelfmord. Viljen J genom en dödsdom göra er medbrottslige till detta sjelfmord? Jag slutar med att anropa er mensklighet om den nåd för den skyldige, som han ej sjelf vill begära. — !Då Hr Ledru slutat, uppstod Alibaud hastigt och begärde ordet. Han erhöll det, och började med kraftfull ståmma uppläsa en skrift, som han höll i handen: Aldrig har jag haft i sinnet att försvara mitt hufvud. En konspiratör måste vinna sitt syfte, eller dö. Jag har icke en gång gjort något försök att rädda mig, och om jag försökt att afhända mig lifvet, var det endast för att slippa inställa mig inför eder. Men då jag nu står här, så vill jag försvara min och in familjs heder; och synes det mig, som om äfven andra vore af samma tanka som jag, ait general-prokuratorn icke bordt begagna sig af så småaktiga medel till mitt nedsättande. Före 1832 hade jag ännu aldrig hyst de sedan hos mig uppkomna afsigter, Men som jag då såg, buru Filip ensam regerade, trodde jag mig rädda Frankrike derigenom, att jag fälide det enda hufvud, som stod i vägen för Frankrikes välfärd. Mot Filip hade jag mera rätten på min sida ån Brutus hade mot Cesar, den han, under samiidens och efterverldens pris, bragte om nf vet. Konungamordär den enda rätt, som med framgång kan sättas mot det råa våldet. — Här förklarade presidenten, att han icke längre kunde tillåta uppläsande af denna skrift, likväl lyckades det Alibaud att ännu uttala följande ord. Det synes som konungablod, straffande utgjuiet af det till sjelfmedvetande vaknade folket, skulle ingifva er stort medlidande, då strömmar af folkens blod, uppoffradt åt konungarnes egennyttiga in tressen, deremot förgältves söka efter en tår a! medlidande — Presidenten förböd Alibaud att