ie varor, hon der iörtar, Avllka måste säljas för
godt piis, men som tillika måste bära ella de
tyngder, hvarmed röreisen är belastad, kunna
sällan blifva goda, och e:sättningen för den
mindre smakliga maten, måste sökas i en så
mycket större qvantitet bränvin, helst som det
firska, ännu icke uljästa Jrickat, hvilket på dy
lika ställea hålles ull sslu, hverken är välsmakligt
eller helsosamt. Blott några få, mera lyckligt
lottade, som hafva egna tillgångar, som ej be-
hölva byra sina rättigheter, och som ej börja
med en skuldsättning, hvilket eljest är fsllet
med de flesta, göra härifrån ett undantag, både
i de varor de försälja, och i sin mera obero-
ende ställning. Jag hade deii lyckan, att höra
till dessas antal sårom hustru och numera enka
åt en embetsman i statens tjenst, samt sjelf arf
vioge till en liten förmögenhet; jag sökte, så
vidt det var möjligt, att efterkomma forfattniu
gens föreskrifter, och såg nig ej behöfva ge-
Inom andra medel köpa mig vederbörandes väl-
I vilja. Det öde, som träffat mig. torde gifva E.
Maj:t ett begrepp om dejaäringidkandes allmän-
na belägenhet, och den bekandling, de erfara
af polisen.
Upkallad derstädes den 4 dennes for ett ser-
skildt mål, en skorstenseld i en annan mig till-
hörig egendem än den jag bebor, fick jag se-
dan detta mål var afgjordt, alldeles oberedd,
höra en rapport uppläsas af Polisuppsynivgs
männen Winater och Lundell, hvari jag ankla-
gades för, att Lördagen förut den 2 Juli kl. 6
e. m. hafva haft inne på min krog tvenne gä-
ster, som mot kontant betalning förtärt bränvin
och dricka, för hvilket polisbetjenterna påsto-
dos hafva uppkallat mig att der!ör stå till an-
svar. Denna uppgift var, från början till slut,
dels en oformlighet, dels en fullkomlig osan-
ning. Jag var icke uppkallad för detta ären-
de; jag visste icke derom, förr än rapporten för
mi? upplästes. De båda gästerna hade ej för-
järt något bränvin, polis-betjenterna hade
ej sett dem erlägga någon betalning, och
kunde således icke veta förhållandet der-
med. De voro icke mer än 2 personer,
följakteligen en angifvare och blott ett vitine; de
tvenne vittnen jag unde, åberopa, gästerna, ingo
ej höras; min bortovaro hemifrån, när förbrytel-
sen skulle hafva skett, ansågs ej förtjena något
afseer de, lika litet som mitt bestridande af upp-
gifternas riktighet, utan tvärtom innehåller pro-
tokollet att jag erkänt riktigheten af dessa upp-
gifter, hvilket är, likasom de, stridande mot san-
ningen. Man eftersåg nu i Policzns antecknin-
gar, och det befanns, att jag 2:ne gånger nerrl.
d. 15 Febr. 1817, således 5 månader före för-
fattningens utfärdande, hvilken författving lik-
väl åberopas i utslaget d. 135 Juli 1830 olifvit
pliktfälld, för det jag å förbuden tid haft gäster
på min krog, hvarföre jag dömdes min närings-
rätt förlustig. Nu torde E. M. nådigst tillåta
mig anmärka, att författnivgen i detta hänseen-.
de under de sista tiderna, nästan helt vch hål-
lic fallit i glömska; att de flesta krogar opåtalt i
hållas öppna dagen igenom, det förstås med ve-
derbörandes goda minne, men att dess icke å-
terkallande ännu gör den ganska beqväm, som
en snara, att fånga den oförsigtige, hvilken ej
vet att draga deita goda minne på sin sida.
Tillämpad efter bokstafven, skulle den i ett ö-)
gonblick beröfva alla närings-idkare sin rörelse;
med en slumrande verkställighet, men satt i an-
vändning när man så vill, är det en verklig lag
för tillfället, hvars offer jag blifvit, helst dens
person, som under min bortovaro eftersåg kro-
gen icke kunde ana, att hvad com på många må-
nader icke varit farligt, skulle vara det just den
stunden.
Indragningen af min krogsedel är en förlust,
som jag möjligtvis kan bära. De flesta andra
näringsidkare kunna det likväl icke, och det ör
derföre mera för misa van:ottade likars skull,
än för min egen, som jag önskade få fästa E. M.
nådiga uppmärksamket på detta förhållande. Om
det ej existerade, om krogrörelsen wore fri, om
kontrollerna derå inskränkte sig till att beifra
verkliga oordningar och förbrytelser, om närings-
idkarna fingo såsem andra medborgare, åtnjuta
skydd af allmän lag och allmän rättegångsord-
ning, så skulle personer, med någon EE
het och hyfsnjng, kanhända egnas deråt; de fat-
tigare klasserne skulle förses med bättre varor,
de skulle icke behöfva taga till bränvinet, såsom
det enda njutbara; det skulle för dem sakna re-
telsen af den förbjudna frukten, rär det fick kö-
pas och förtäras opåtaldt, och när en skuld, åsam-
kad för dess förtäring, kunde lagsökas svm an-