ie varor, hon der iörtar, Avllka måste säljas för godt piis, men som tillika måste bära ella de tyngder, hvarmed röreisen är belastad, kunna sällan blifva goda, och e:sättningen för den mindre smakliga maten, måste sökas i en så mycket större qvantitet bränvin, helst som det firska, ännu icke uljästa Jrickat, hvilket på dy lika ställea hålles ull sslu, hverken är välsmakligt eller helsosamt. Blott några få, mera lyckligt lottade, som hafva egna tillgångar, som ej behölva byra sina rättigheter, och som ej börja med en skuldsättning, hvilket eljest är fsllet med de flesta, göra härifrån ett undantag, både i de varor de försälja, och i sin mera oberoende ställning. Jag hade deii lyckan, att höra till dessas antal sårom hustru och numera enka åt en embetsman i statens tjenst, samt sjelf arf vioge till en liten förmögenhet; jag sökte, så vidt det var möjligt, att efterkomma forfattniu gens föreskrifter, och såg nig ej behöfva geInom andra medel köpa mig vederbörandes välI vilja. Det öde, som träffat mig. torde gifva E. Maj:t ett begrepp om dejaäringidkandes allmänna belägenhet, och den bekandling, de erfara af polisen. Upkallad derstädes den 4 dennes for ett serskildt mål, en skorstenseld i en annan mig tillhörig egendem än den jag bebor, fick jag sedan detta mål var afgjordt, alldeles oberedd, höra en rapport uppläsas af Polisuppsynivgs männen Winater och Lundell, hvari jag anklagades för, att Lördagen förut den 2 Juli kl. 6 e. m. hafva haft inne på min krog tvenne gäster, som mot kontant betalning förtärt bränvin och dricka, för hvilket polisbetjenterna påstodos hafva uppkallat mig att der!ör stå till ansvar. Denna uppgift var, från början till slut, dels en oformlighet, dels en fullkomlig osanning. Jag var icke uppkallad för detta ärende; jag visste icke derom, förr än rapporten för mi? upplästes. De båda gästerna hade ej förjärt något bränvin, polis-betjenterna hade ej sett dem erlägga någon betalning, och kunde således icke veta förhållandet dermed. De voro icke mer än 2 personer, följakteligen en angifvare och blott ett vitine; de tvenne vittnen jag unde, åberopa, gästerna, ingo ej höras; min bortovaro hemifrån, när förbrytelsen skulle hafva skett, ansågs ej förtjena något afseer de, lika litet som mitt bestridande af uppgifternas riktighet, utan tvärtom innehåller protokollet att jag erkänt riktigheten af dessa uppgifter, hvilket är, likasom de, stridande mot sanningen. Man eftersåg nu i Policzns anteckningar, och det befanns, att jag 2:ne gånger nerrl. d. 15 Febr. 1817, således 5 månader före författningens utfärdande, hvilken författving likväl åberopas i utslaget d. 135 Juli 1830 olifvit pliktfälld, för det jag å förbuden tid haft gäster på min krog, hvarföre jag dömdes min näringsrätt förlustig. Nu torde E. M. nådigst tillåta mig anmärka, att författnivgen i detta hänseen-. de under de sista tiderna, nästan helt vch hållic fallit i glömska; att de flesta krogar opåtalt i hållas öppna dagen igenom, det förstås med vederbörandes goda minne, men att dess icke återkallande ännu gör den ganska beqväm, som en snara, att fånga den oförsigtige, hvilken ej vet att draga deita goda minne på sin sida. Tillämpad efter bokstafven, skulle den i ett ö-) gonblick beröfva alla närings-idkare sin rörelse; med en slumrande verkställighet, men satt i användning när man så vill, är det en verklig lag för tillfället, hvars offer jag blifvit, helst dens person, som under min bortovaro eftersåg krogen icke kunde ana, att hvad com på många månader icke varit farligt, skulle vara det just den stunden. Indragningen af min krogsedel är en förlust, som jag möjligtvis kan bära. De flesta andra näringsidkare kunna det likväl icke, och det ör derföre mera för misa van:ottade likars skull, än för min egen, som jag önskade få fästa E. M. nådiga uppmärksamket på detta förhållande. Om det ej existerade, om krogrörelsen wore fri, om kontrollerna derå inskränkte sig till att beifra verkliga oordningar och förbrytelser, om näringsidkarna fingo såsem andra medborgare, åtnjuta skydd af allmän lag och allmän rättegångsordning, så skulle personer, med någon EE het och hyfsnjng, kanhända egnas deråt; de fattigare klasserne skulle förses med bättre varor, de skulle icke behöfva taga till bränvinet, såsom det enda njutbara; det skulle för dem sakna retelsen af den förbjudna frukten, rär det fick köpas och förtäras opåtaldt, och när en skuld, åsamkad för dess förtäring, kunde lagsökas svm an