do, som fodt honom fem barn, och blef sedermera förmäld med Infantinnan. Jag har derunder aldrig, icke ens med en aflägsen sannolikhet, sett de svåra anklagelser för högförräderi, eller andra mindre förbrytelser, .dem man lagt honom till last, på något sått bekräftade, utan har tvärtom, med åtskilliga andra, ehuru icke många, alltid hållit honom for en god, ärlig, mot sin herre och sitt fädernesland välsinnad menniska, ur stånd till hvarje förräderi, grymhet eller ogerning; och man har aldrig, ens med sken af trovärdighet, kunnat bevisa honom något dyhkt. I allmänhet ansåg man honom, såsom han också var, för föga bildad, svag till talanger och icke vuxen sin post; men han bibehöll sig lik val derpå, och redan detta talar för honom, ty den, som på en hög plats icke vet att stå, han måste falla och det snart. Han stod iikväl fast ända till slutet; följakteligen måste han icke varit utan hufvud, utan resurser inom sig sjelf, och 1 sim karakter hafva egt ett surrogat för bristen på vetenskaplig bildning. Godoys memoirer hafva mycket öfverraskat mig; de visa tydligen, att han sjelf och ensam skrifvit dem; och äfven genom de tvenne öfversättningarna deraf 1genkänner jag en förträfflig Spansk stil, en klarhet i framställningen, som jag ej tilltrott honom, och framför allt sanning, der hedern tillät att säga henne. Derur framlyser alltigenom karakteren af en äkta fornspansk Caballero, och jag räknar honom till förtjenst och heder, att han icke ens tillåtit sig den aflägsnaste åsyfminvg på sitt förhållande till Drottning Maria Louisa, eller öfverhafvud på sin bonne fortune hos fruntimren. Hans ankiagare och belackare, samt historieskrifvarna å la Thiers, Foy m. fl. framstå i ett ofördelaktigt ljus emot hans utsagor, hvilka hafva vigten af en med full magt handlende förste minister. — Det är alldeles riktigt, att han stod vida högre och fastare i Carl IV:s gunst, än i dess gemäls, ty denna sednare skul!e, om hon förmått, flera gånger af svartsjuka krossat honom; men Konungen upprätthöll sin Manuel emut Drottningens vrede. Uppgiften i den Fransyska öfversättarens inledming, att han börjat sm bana som simpel soldat vid gardet, är en förvillelse på ord. Don Manuel var Guardia de cuerpo, d. v. s. en af Konungens livakt, hvilken, likasom Ostertkiska kejsarens Ungerska och Tyska lifvakt, bestod af en korps, hvari endast adelsmän med tillräckliga anor upptogos, och hvari den simple Guardian icke blott hade officersrang, utan var verklig Under-Löjtnant i armcen och kunde som sådan, när han ville, ingå vid ett regemente. Korporalerne voro kaptener i armdten, Underoflicerarne (Lxentos) stabsofficerare, Löjtnanterne och Kaptenerne Generaler och Fältmarskalker, och Konungen sjelf var Ösfverste. Hela korpsen bestod af 4 kompagnier, hvardera 200 man till häst, och indelad efter 4 nationer, neml. den första la Compannia Espanola; den andra !a Comp. Flaminca; den tredje la Comp. Italiana och den fjerde la Comp. Americana. De eskorterade till häst Konungen, Drottningen, Kronprinsen och Infanterna, så snart dessa foro ut, och bestridde till fots vaktgorinngen i det inre af palatset, utanför de höga personernas boningsrum och sängkammare. Konungens eskorterande var ett verkligt halsbrytande arb:te, ty han for ständigt ventre a terre, den Spanska leguan på 10 till 11 minuter; 24 man, 1 Exento vid högra vagnsdörren, 1 Caballerijo de Campo vid den venstra, var den dagliga sviten; och om resan gick längre, så ombyttes på hvarje legua en ny piket, äfvensom friska mulåsnor för Drottningens vagn. Den yttre tjenstgörningen förrättades af Spanska och Wallonska garderna; manskapet dervid var soldater, men utvalda, och officerarna hade en högre grad än deras vederlikar 1 den öfriga armen, NA nn 0, dn fr fran Ar 5 Tr 55 nrn nn rr rr rr Hvad serskildt dessa memoirer angår, så bör man icke förgäta att betrakta dem under synpunkten af nödtvunget försvar, hvars offentliggörande först blifvit möjligt genom Carls och des gemåls död. Foörföfrigt bör jag anmärka, att titeln af Fredsfurste, (Principe de la Pax), som tillades honom för den i Basel afslutade freden, väckte mycken förtrytelse både bland folket och vid hofvet. På det sistnämnda stället sade man, att det icke fanns i Spanier mer än en enda Prins, den af Asturien, och bland folket fann man det oskickligt, att en benämning, Princeps Pacis, som i Litanian tilläggas Frälsaren, gifvits åt Drottningens favarit. — !