do, som fodt honom fem barn, och blef se-
dermera förmäld med Infantinnan. Jag har der-
under aldrig, icke ens med en aflägsen sanno-
likhet, sett de svåra anklagelser för högförräderi,
eller andra mindre förbrytelser, .dem man lagt
honom till last, på något sått bekräftade, utan
har tvärtom, med åtskilliga andra, ehuru icke
många, alltid hållit honom for en god, ärlig,
mot sin herre och sitt fädernesland välsinnad
menniska, ur stånd till hvarje förräderi, grymhet
eller ogerning; och man har aldrig, ens med sken
af trovärdighet, kunnat bevisa honom något dy-
hkt. I allmänhet ansåg man honom, såsom han
också var, för föga bildad, svag till talanger och
icke vuxen sin post; men han bibehöll sig lik
val derpå, och redan detta talar för honom, ty
den, som på en hög plats icke vet att stå, han
måste falla och det snart. Han stod iikväl fast
ända till slutet; följakteligen måste han icke va-
rit utan hufvud, utan resurser inom sig sjelf,
och 1 sim karakter hafva egt ett surrogat för bri-
sten på vetenskaplig bildning.
Godoys memoirer hafva mycket öfverraskat
mig; de visa tydligen, att han sjelf och ensam
skrifvit dem; och äfven genom de tvenne öfver-
sättningarna deraf 1genkänner jag en förträfflig
Spansk stil, en klarhet i framställningen, som
jag ej tilltrott honom, och framför allt sanning,
der hedern tillät att säga henne. Derur fram-
lyser alltigenom karakteren af en äkta forn-
spansk Caballero, och jag räknar honom till
förtjenst och heder, att han icke ens tillåtit sig
den aflägsnaste åsyfminvg på sitt förhållande
till Drottning Maria Louisa, eller öfverhaf-
vud på sin bonne fortune hos fruntimren. Hans
ankiagare och belackare, samt historieskrifvar-
na å la Thiers, Foy m. fl. framstå i ett oför-
delaktigt ljus emot hans utsagor, hvilka hafva
vigten af en med full magt handlende för-
ste minister. — Det är alldeles riktigt, att han
stod vida högre och fastare i Carl IV:s gunst,
än i dess gemäls, ty denna sednare skul!e, om
hon förmått, flera gånger af svartsjuka krossat
honom; men Konungen upprätthöll sin Manuel
emut Drottningens vrede.
Uppgiften i den Fransyska öfversättarens in-
ledming, att han börjat sm bana som simpel
soldat vid gardet, är en förvillelse på ord. Don
Manuel var Guardia de cuerpo, d. v. s. en af
Konungens livakt, hvilken, likasom Ostertki-
ska kejsarens Ungerska och Tyska lifvakt, be-
stod af en korps, hvari endast adelsmän med
tillräckliga anor upptogos, och hvari den sim-
ple Guardian icke blott hade officersrang,
utan var verklig Under-Löjtnant i armcen
och kunde som sådan, när han ville, ingå vid ett
regemente. - Korporalerne voro kaptener i ar-
mdten, Underoflicerarne (Lxentos) stabsofficerare,
Löjtnanterne och Kaptenerne Generaler och Fält-
marskalker, och Konungen sjelf var Ösfverste.
Hela korpsen bestod af 4 kompagnier, hvardera
200 man till häst, och indelad efter 4 nationer,
neml. den första la Compannia Espanola;
den andra !a Comp. Flaminca; den tredje la
Comp. Italiana och den fjerde la Comp.
Americana. De eskorterade till häst Konun-
gen, Drottningen, Kronprinsen och Infanterna,
så snart dessa foro ut, och bestridde till
fots vaktgorinngen i det inre af palatset, utanför
de höga personernas boningsrum och sängkam-
mare. Konungens eskorterande var ett verkligt
halsbrytande arb:te, ty han for ständigt ventre
a terre, den Spanska leguan på 10 till 11 mi-
nuter; 24 man, 1 Exento vid högra vagnsdör-
ren, 1 Caballerijo de Campo vid den venstra,
var den dagliga sviten; och om resan gick
längre, så ombyttes på hvarje legua en ny pi-
ket, äfvensom friska mulåsnor för Drottningens
vagn. Den yttre tjenstgörningen förrättades af
Spanska och Wallonska garderna; manskapet
dervid var soldater, men utvalda, och officerarna
hade en högre grad än deras vederlikar 1 den
öfriga armen,
NA nn 0, dn fr fran Ar 5 Tr 55 nrn nn rr rr rr
Hvad serskildt dessa memoirer angår, så bör
man icke förgäta att betrakta dem under syn-
punkten af nödtvunget försvar, hvars offentlig-
görande först blifvit möjligt genom Carls och
des gemåls död. Foörföfrigt bör jag anmärka,
att titeln af Fredsfurste, (Principe de la Pax),
som tillades honom för den i Basel afslutade
freden, väckte mycken förtrytelse både bland
folket och vid hofvet. På det sistnämnda stäl-
let sade man, att det icke fanns i Spanier mer
än en enda Prins, den af Asturien, och bland
folket fann man det oskickligt, att en benäm-
ning, Princeps Pacis, som i Litanian tilläggas
Frälsaren, gifvits åt Drottningens favarit. — !-