sägelser, och tillförlitligheten hos de vigtigaste
vittnena, hvilka uppenbarligen voro bestuckna
Det synes nu tydligt och klart att skilsmessar
mellan Hr Norton och hans hustru (hvilker
skilsmessa man hittills allmänt tillskritvit en o-
bebaglig upptäckt i afseende på Lord Melbourne
blott var följden af en vanlig familjetvist. San-
nohkt trodde Nortons slägtingar, att då det er
gång -Kömnmit så långt, så vore en fullkomlig
skilsmessa det bästa, och en sådan kan, som
bekart är, i England icke tillvägabringas på an-
nat sätt, än att ena maken blivit öfverbevi-
sad om otrohet. Om man nu trodde sig lät-
tast kunna åstadkomma ett sådant bevis i afse-
ex.de på Lo:d Melbourne, eller om alltsammans
från? början var en politisk komplott, torde väl
ej vara så lätt att få reda på; men att politiska
passioner och hat bemäktigade sig denna olyck-
liga amiljeangelägenhet, för att derigenom gifve
ministören ett hugg, måste hefva visat sig för
hvarje läsare af våra Torytidningar under de
sista7sex veckorna. Jag will dock icke påstå,
att andra Tories än medlemmar af Nortonrs fa-
smilj,och i symnerhet klagandens broder Lord
Gvrantley, kafvit sin hand med i processens be-
drifvande ; ty om också Lord Wynfords namn
inflör i vittnesförhören, så blef dock ingenting
emot honom bevist. Nog af, man genomsökte
stad öch land efter alla afskedade tjenstehjon,
hörde sig före hos dem, hvad de skulle vilja
berätta, förde flere af dem med hustru och barn
till Lord Grantleys landtgård, lät dem der flere
veckor göra ingenting och må väl, lät dem der-
efter :kollationera sina roler med hvarandra, och
sedan man tömt giftet ur denna gröna pung
(man -påminne sig Drottning Carolinas process)
öfver landet, måste till och med de häftigaste
Toryjurveler tillstå, att ingenting annat blilvi:
bevist mot den ädle Lorden, än att han för 3
å 4 år sedan nästan hvarje dag plägade prata
bort ett. par timmar mea en vacker snillrik fru
(hvilket hennes man likväl wvisste af). Detta
vilja de visserligen lägga honom till last, såsom
en stor? förbrytelse, och påstå fariseiskt, ait en
mjnister icke har. rättighet att på det sättet jollra
bort tiden, för hvilken landet dyrt betalar ho-
nom. Men här kan Lord Melbourne dristigt
träda fram och säga till alla föregående och
ruvaratide statstjenare: Den, som vet sig fri
från skulden att hafva användt ett par timmar
hvarje dag till annat än ersbetsgöromål, han
kaste första stenen på mig. Derjemie vil-
ja dessa jornaler icke tillstå, att man gjort
det till en partisak, och taga isynnerhet gan-
ska illa, att general-advokaten, i sitt försvarstal
inför juryn, kallade det en pohtisk samman-
gaddning; svaret härpå är dock redan gifvet.
Harvid: måste jag dock anmärka, att general-ad-
vckaten icke å tjenstens vägnar, utan (hvad som
mästan kan förstås af sig sjelft, då det handla-
de om en privat angelågenhet) såsom klagandens
jundiska biträde förde hans försvarstalan och
följaktligen äfven uttalade denna tanka såsom
sin personliga åsigt. Såvida man emellertid
genom chefens fällande tänkte störta ministeren,
står den nu blott desto fastare.