hänseende; hvilken åsigt af några kögt biträddes, kom mig att frukta, det jag misstagit mig i mitt eget omdöme, samt det dessutom var för mig af yttersta vigt, att känna, huru min höga Chef, hvars Adjutant jag är, ansett denna affär (hvarom jag var i okunnighet, ända tills några timmar efter sammankomsten den 7:de); innan jag gaf mitt bestämda beslut tillkänna, så yttrade jag, efter moget öfvervägande, att jag behöfde tid, innan jag fattade något bestämdt beslut. Om vår höge Chef ansett mitt behandlande af denna ifrågavarande transaktions-affären vara af så agraverande beskaffenhet, som här vid sammanträdet den 7:de yttrades; så hade min afgång deraf blifvit en ovilkorlig följd; äfvenså hade förhållandet blifvit, i den händelse kamraterne inom Korpsen biträdt den yttrade åsigten. Nu, mine Herrar, sedan jag af vår Höge Chef blifvit frikänd, såsom jag förut haft äran nämna, och då jag vunnit den fullkomliga visshet, att nästan ingen af mina förmän, eller de så kallade Regements-Officerarne, äfvensom flere af mina äldre kamrater, inom graden, icke biträda den mening, som här vid sammankomsten den 7.de dennes gjorde sig gällande; så är. jag skyldig dessa mina Förmäns och kamraters åsigt, lika mycken differens, som jag bör visa Herrarnes bedömande. Och det är nu, sedan jag, genom detta sent omsider inträffade sammanträde, blifvit satt i tillfälle meddela kamraterne mitt bestämda beslut i denna sak, som jag härmed högtidligen förklarar, att, så länge Hans Ma:jt Konungen och vår Höge Chef äro med min tjenstebefauning nöjde, så länge fortfar jag dermed. ÅAfvenledes får jag här den äran förklara, att hvad nu mera i denna affär kan, på ett eller annat sält, åvägabringas mot mig, blir af mig behandladt, såsom vore det personligen mot mig riktadt; och är jag till denna nu uttalade åsigt, så mycket mera befogad, att låna mitt omdöme, som den af en Hög person lärer blifvit uttalad, då denna affär för honom framsiälldes, nemigen: att det vore att anse såsom fullkomlig persekution, om dermed vidare någon befattning vid; toges. Hr Amiralen Grefve Cronstedt ingaf en så lydande skrift: Sedan Krigs-Rätten, uppå ej mindre Krigsfiskalens än den tillförordnade serskildta Actorns yrkanden, genom beslut den 20:de Maj förklarat mig såsom part uti det af Premier-Löjtnanten von Schantz emot åtskilliga dess kamrater anhängigt gjorda mål, så anser jag mig böra anföra följande: Enär afsigter, vore de än ostridiga, hvilka icke emanerat 1 någon brottslig handling, aldrig varit och, jag hoppas det, aldrig skola bli föremål för någon judiciell bestraffning i Sverige, så lärer, i juridiskt hänseende, denna sak vara af föga betydenhet. Deremot torde densamma äga desto större moralisk betydelse för hvar och en, som icke gjort sig lös och ledig från den stränga rätts-känsla, hvilken hittills utmärkt Svenska Nationen framför de flesta andra. I vissa främmande länder har man länge sett, hurusom åtskilligt folk sökt och lyckats att begagna lagen till skydd för hvarjehanda oredliga företag, men så länge redlighet och ärlighet utgöra ett allmänt karaktersdrag hos vår Nation, skall det visserligen icke lyckas någon, att, vid Svensk Domstol, komma ifrån en åtagen förbindelse, på det sätt ew i detta mål edeligen afhördt vittne föreslagit, och hvarföre, i följd af en sådan tanke, jag beklagar att detta vittne tillhör den korps, hvars medlemmar vida mera än andra sina landsmän komma i beröring med menniskor på alla jordens delar, der de föreställa den Nation, till hvilken de höra. Till de många exempel af motsägelser och inkonseqvens , vår närvarande tid företer, torde man få räkna Hr von Schantz förhållande i hela denna sak, der han å ena sidan visat sig så litet öm om uppfyllandet af en heders-förbindelse, att han icke tvekat att för egna behof använda de penningar, som han af Premier-Löjtnant Gosselman mottagit, och hvilka bordt lemnas till Konsul Bergemann; men å den andra sidan ådagalagt en sådan ömtålighet om sin medborgerliga existimation, att han, uti sina kamraters ogillande om-dome öfver ett sådant hans uppförande och förhållande, velat finna ett brott mot den lag, hvars förnämsta ändamål är, att hindra förgripelser mot andras heder, samt goda namn och rykte, men icke att lemna skydd åt penninge-vinglerier å utländsk ort, vanryktände för