HOJER, AVISKaAGCE Han NYyarendra 1 orat 1 tvSstnet, att konuvgen var oförmögen till äktenskap, och bortgift sin drottning till geefve Munk för at erhålla en thronarfvinge. Dessutom vidtog Gusiaf en myutförrändring, som kanske var nöd. vändig, men sedermera förorsakade ett stor! missnöje. Klingande mynt hade så godt som helt och hållet försvunnit ur landet, och bankosedlarne hade sjunkit ned till hälf:en utaf sit! värde, så alt en riksdaler gällde blott en haif. Kopparmynt var jemte sedlarne det enda som var i rörelse. Nu lät Gustaf inlösa alla kopparmyntssedlarne till ett värde af fyra och en half million riksdaler, och satte guld och silfvermynt åter i rörelse, så att blanka riksdalrar ofver allt funnos i landet. Men denna skenbara rikedom kunde han icke erhålla, utan derigenom, att han lånt i Holland fyra och en half milioner klingande mynt; en skuld som sedermera endast kunde ersättas, sntingen genom förskott ur banken, eller nya utlagor på folket. Baron Liljencrantz, en klok och uti penningeärender erfaren man, varnade konungen och sade, alt han i framtiden kunde komma att-behöfva eu ny penningehjelp af banken. Men Gustaf, som var glad, att för ögonblicket komma ur sin penningekvipa, svarade nej, och banken måste efierskänka inemot 5 millioner af de 15, den hade att fordra af kronen, och återlemna alla inkomsser, som voro pantsaita hos den. På åtskilliga andra vägar sokte Gustaf äfvenledes att föröka sina inkomster, till exempel genom inrättningen af assistansen och nummer-lotteriet. — Emedlertid använde han högsta flit, att satta den under fiiketstiden så förfallna landtarmen och i synnerhet flottan i behörigt stånd; ty han kände genska väl, att både Ryssland och Danmark voro missnöjda med hans regements-forändring. Ryssland var till en början upptaget utaf Turkiska kriget, så att Kejsarinnan Catharina ej vågsde angripa Sverige; men Danmark deremot drog troppar tillsamman i Norrige, mot vintren mellan 1772 och 1773, och hotade med infall i Sverige. Gustaf deremot skyndade tlll gränsen, i spetsen för nio regementer, och lät hela den öfriga hären hålla sig stridsfärdig, hvarpå alla fiendtligheterna afstannade, genom hans morbrors, konung Fredriks i Preussen bemedling. Men missnöjet fortfor oupphörligt mellan dessa trenne makter, och en stor fruktan uppkom i Sverige för krig år 1776, då Ryssland utrustade en del af sin skärgårdsflotta. Gustaf försökte väl, att sluta ovänskapen genom tvenne besök, som han år 1776 och 1783 aflade hos kejsaringan Catharina uti Petersburg; men, ehuru han der blef emotiagen med all möjlig artighet, så lyckades det honom hvarken, att förmå Ryska kejsarinnan att godkänna hans regeringsform, eller att öfvertala henne, att upplösa förbundet med Danmark och hjelpa Gustaf att eröfra Norrige. Det säges för öfrigt, att Norriges eröfring lätt skulle kunnat verkställas år 1773, om Gustaf velat samtycka till de Norrmäns begäran, som då voro hos honom, och ville undergifva sig Sverige, blott han ville gifva Norrige en fri regeringsform. Men Gustaf, som alltjemt längtade efter en oinskränkt makt, kuade ej samtycka dertill. Om Gustaf Adolfs förhållande till sin gemål berättas följande, för mången troligen obekanta anekdot: Den unga Drottningen var emellertid ej bestämd till mycken glädje, ty Gustaf Adolf var stolt och envis, och förklarade redan för henne i brudkammaren, derigenom att han framtog bibeln och läste historien om Wasti Esther och Ahasverus, att han ville vara herre i sitt hus. (Slut e. a. g-)