då man antagit som lag, att blott en konung
skulle regera i Svea och Götha land, så upp-
häfde partierna än den ena och än den andra
väll konung, och lyckan och svärdet afgjorde,
huru länge han fick behålla sitt välde, så vide
han ej blef lönnmördad, som oftast hände.
Under all denna oreds, tillegnade sig de förni-
ma i landet den största delen af konungamak-
ten och uteslöto allmogen från sitt fordna del-
agande i rikets ärender. De fordna folkför-
samlingarne, eller Allshärjartingen, upphörde,
och i stället kommo herredagar, som utgjordes
af konungens råd och biskoparne jemte dem aj
adeln, som undfått konungens bref eller bud.
Att allmogen led på detta, var gifvet; förs
beröfvade man dem rätu heten att bära vapen,
och sedermera upptog man lagmännen, som
hittills varit ellmogens mpaturlige försvarare, -
Rådet, hvarigenom de kommo att höra till de
storas: parti. Det lyckligaste ståndet var de
andliga. De voro fria från alla skatter oct
utskylder. Ingen vågade att angripa deras per-
son eller egendom under krigen, och besiän-
digt öfverhopades de med gålvor. På sitt sät
gjorde de nytta för dessa förmåner genom den
omsorg de drogo om landets uppodliag. De
införde twädgårdsskötsel, vattenqvarnar, saltkok-
ning och ett förbättradt bergsbruk, samt upp-
muntrade folket, genom löften om synderna:
förlåtelse, till anläggande af vägar och broar.
Då så få städer funnos, fanus uti Sverige ännt
ej något egentligt borgarestånd. Städerna be-
boddes mest utaf handtverkare. Handeln tilltog
men var ännu ganska inskränkt, och bestoe
hufvudsakligen uti byte, emedan penningar vor
sällsynta. De Tyska handlande hbitförde salt
humle, vin, öl och kläden, och wlibytte sig
stället Sveriges trävaror och metaller. Det enkic
lefoadssätt, som man då förde, gjorde att mar
ej behöfde många utländska varor, utom på sin
höjd i några förnämares hus Allmogen va
nöjd, då den fick salt och humle. Den kläd-
de sig i sitt vadmal, och lefde af sin jagt
sitt åkerbruk, sin boskapsskötsel och sitt hem
bryggda öl.
(Forts. följer.)