då man antagit som lag, att blott en konung skulle regera i Svea och Götha land, så upphäfde partierna än den ena och än den andra väll konung, och lyckan och svärdet afgjorde, huru länge han fick behålla sitt välde, så vide han ej blef lönnmördad, som oftast hände. Under all denna oreds, tillegnade sig de förnima i landet den största delen af konungamakten och uteslöto allmogen från sitt fordna delagande i rikets ärender. De fordna folkförsamlingarne, eller Allshärjartingen, upphörde, och i stället kommo herredagar, som utgjordes af konungens råd och biskoparne jemte dem aj adeln, som undfått konungens bref eller bud. Att allmogen led på detta, var gifvet; förs beröfvade man dem rätu heten att bära vapen, och sedermera upptog man lagmännen, som hittills varit ellmogens mpaturlige försvarare, Rådet, hvarigenom de kommo att höra till de storas: parti. Det lyckligaste ståndet var de andliga. De voro fria från alla skatter oct utskylder. Ingen vågade att angripa deras person eller egendom under krigen, och besiändigt öfverhopades de med gålvor. På sitt sät gjorde de nytta för dessa förmåner genom den omsorg de drogo om landets uppodliag. De införde twädgårdsskötsel, vattenqvarnar, saltkokning och ett förbättradt bergsbruk, samt uppmuntrade folket, genom löften om synderna: förlåtelse, till anläggande af vägar och broar. Då så få städer funnos, fanus uti Sverige ännt ej något egentligt borgarestånd. Städerna beboddes mest utaf handtverkare. Handeln tilltog men var ännu ganska inskränkt, och bestoe hufvudsakligen uti byte, emedan penningar vor sällsynta. De Tyska handlande hbitförde salt humle, vin, öl och kläden, och wlibytte sig stället Sveriges trävaror och metaller. Det enkic lefoadssätt, som man då förde, gjorde att mar ej behöfde många utländska varor, utom på sin höjd i några förnämares hus Allmogen va nöjd, då den fick salt och humle. Den klädde sig i sitt vadmal, och lefde af sin jagt sitt åkerbruk, sin boskapsskötsel och sitt hem bryggda öl. (Forts. följer.)