es RV
ker sig) drygsel, hyarom det nu grasserande
officiella språket icke, har någon gning. Man
behöfver blott lägga 1834 års lagbok eller en
författning från 1770 och en från 1830:talet
bredvid hvaraudra, för alt göra en dylik jemfö-
relse, som Hamlet gör emellan de båda porträt-
terna. Alla de förut gjorda försöken att nyttja
språket till mera än ekonomiska behof, bade nä-
Istan stadnat vid joller (och Bellman ansåg sjelf
siaa poemer derför, hvarföre det ej var under-
ligt, om andra gjorde så m-d). Lagerbrings och
Dalins historier hafva intet synnerligt värde, i
fråga o.a stil; Botins historia eger en nästan
oöfverträffelig stil; men den ligger icke i det
yttre, i språket; den framträder likaväl i hans
lika ypperliga bok om Svenska hemman, fåd.
v. s. i den officielia kollegiistilen, mästerlig så-
som den var i de tiderna. tr
Af edt sådant språk, som - Svenskan dål: var,
outslitet, oförvridet, kraftfullt, gr ammatikaliskt be-
stämdt, och så, till råga på allt, med en ovan-
lig förmåga att utvecklas ur sig sjelft — eller, som
är detsamma, ur sitt stamspråk — hvad kunde ic-
ke hafva gjorts! Man hade visserligen redan begynt
bortfuska dess egenheter, dess käller till styrka,
korthet och bindlighet; man hade begynt för-
störa t. ex. deklinationerna och således öppnat
dörren för dessa kossacker i språkverlden, den-
na har af partiklar, som vanställa och försvaga
de moderna språken, i jemförelse med de anti-
ka; man hade redan hållit en reduktion med
verberna och utmästrat deras uttrycksfullaste fle-
xioner; och det är sannerligen underligt, att vi
fått behålla ens vårt passivum på s, som lika
väl kunnat försvimna och ett passif bildas med
vara och blifva, efter fransk lappsalfvareme-
thod, som den vackra dativen försvann; och ett
surrogat hopsmordes med åt och till, och Gud
vet allt, hvad det heter.
Nu är det för sent att hjelpa dessa härjnin-
gar, och det af det enkla skäl, att de, som
bordt och kunnat hafva någon auktoritet, icke
brukat den, medan tid var, utan dagtingat
med gatspråket eller (hvad ieke bättre är), sa-
longspråket: d, v. s. afvaktat brukets närman-
de till öfverensstimmelse? och imedlertid låtit
olärda och halflärda, hvar och en efter sitt pund
och sitt tycke, grassera med vårt sköna språk
och tillröra åt oss, hvad vi nu hafva, i stället
för ett organiskt, ur sig sjelf utveckleligt, homo-
gent ämne till beklädnad för den djupa tanken
eller den gnistrande fantasibilden.
Man säger oss, att hvarken akademien eller
någon annan hade kunnat, hade eps bordt sät-
ta, som man säger, pampen uti och befalla,
I hvad göras skulle, eller förbjuda, hvad icke fick
ske, i afseende på språkets utbildning; detta är
fritt om någonting är det. Vi neka visst icke
riktigheten af detta ivkast i allmänhet; men vi
kunna ej heller dölja för oss, att det ändock är
på auktoritet, eller åtminstone på ens initiatif,
som ett språk utvecklas, förbättras eller försäm-
ras. Och således återstår blott den frågan:
I hAvem har denna auktoritet, detta initiatif? Då
de, som förstå saken, icke befatta sig dermed,
så begynna de, hvilka icke förstå, att styra och
ställa. Om akademien i allmänhet hörde till
den första eller sista af dessa kategoner, -
vi icke säga; Kellgren, Botin, Celsius, Edel-
crantz, v. Hermanson voro dock med i första
uppsättningen, och således fanns åtminstone en
blandning af den första kategorien.
Vid siftelsen och en rätt lång tid derefter
hade akademien stort iaflytande, hade ett nästan
obestridt välde öfver Svenska nationen, i fråga
om språk och vitterhet. Hennes domar vörda-
des; hennes pris emottogos med förtjusning och
voro mål för ifrig ärelystnad; att vara bemärkt
af SMenne var en säker pollett att blifva det
äfven annorstädes; politiska tänkesätt stodo då
ännu i andra rummet, och akademien, fastän
undergifven, var det dock icke i den krassa ori-
entaliska stilen, och frågade i första rummet efter
skicklighet. — Häraf kom det förtroende, den
aktning, som hade kunnat uträtta stora ting för
hennes ändamål, om hon klart sett detta och
allvar varit.
Politiken tog sedan mera öfverhand, osktadt
under tiden den förändring föregått, att de, som
lågo djupast i poitiken eller stodo högsti mnåd,
ej mera stodo så högt i litteraturen som förut.
Dertill kom den ledsamheten, att åsigterne i lin
teraturen begynte förändra och vidga sig, utan
att akademien förmådde följa med. - Hona blef
ensidig, hvilket bon ej förut kunde vara, då
blott en sida fanns. Till slut begrep hon, att!