es RV ker sig) drygsel, hyarom det nu grasserande officiella språket icke, har någon gning. Man behöfver blott lägga 1834 års lagbok eller en författning från 1770 och en från 1830:talet bredvid hvaraudra, för alt göra en dylik jemförelse, som Hamlet gör emellan de båda porträtterna. Alla de förut gjorda försöken att nyttja språket till mera än ekonomiska behof, bade näIstan stadnat vid joller (och Bellman ansåg sjelf siaa poemer derför, hvarföre det ej var underligt, om andra gjorde så m-d). Lagerbrings och Dalins historier hafva intet synnerligt värde, i fråga o.a stil; Botins historia eger en nästan oöfverträffelig stil; men den ligger icke i det yttre, i språket; den framträder likaväl i hans lika ypperliga bok om Svenska hemman, fåd. v. s. i den officielia kollegiistilen, mästerlig såsom den var i de tiderna. tr Af edt sådant språk, som Svenskan dål: var, outslitet, oförvridet, kraftfullt, gr ammatikaliskt bestämdt, och så, till råga på allt, med en ovanlig förmåga att utvecklas ur sig sjelft — eller, som är detsamma, ur sitt stamspråk — hvad kunde icke hafva gjorts! Man hade visserligen redan begynt bortfuska dess egenheter, dess käller till styrka, korthet och bindlighet; man hade begynt förstöra t. ex. deklinationerna och således öppnat dörren för dessa kossacker i språkverlden, denna har af partiklar, som vanställa och försvaga de moderna språken, i jemförelse med de antika; man hade redan hållit en reduktion med verberna och utmästrat deras uttrycksfullaste flexioner; och det är sannerligen underligt, att vi fått behålla ens vårt passivum på s, som lika väl kunnat försvimna och ett passif bildas med vara och blifva, efter fransk lappsalfvaremethod, som den vackra dativen försvann; och ett surrogat hopsmordes med åt och till, och Gud vet allt, hvad det heter. Nu är det för sent att hjelpa dessa härjningar, och det af det enkla skäl, att de, som bordt och kunnat hafva någon auktoritet, icke brukat den, medan tid var, utan dagtingat med gatspråket eller (hvad ieke bättre är), salongspråket: d, v. s. afvaktat brukets närmande till öfverensstimmelse? och imedlertid låtit olärda och halflärda, hvar och en efter sitt pund och sitt tycke, grassera med vårt sköna språk och tillröra åt oss, hvad vi nu hafva, i stället för ett organiskt, ur sig sjelf utveckleligt, homogent ämne till beklädnad för den djupa tanken eller den gnistrande fantasibilden. Man säger oss, att hvarken akademien eller någon annan hade kunnat, hade eps bordt sätta, som man säger, pampen uti och befalla, I hvad göras skulle, eller förbjuda, hvad icke fick ske, i afseende på språkets utbildning; detta är fritt om någonting är det. Vi neka visst icke riktigheten af detta ivkast i allmänhet; men vi kunna ej heller dölja för oss, att det ändock är på auktoritet, eller åtminstone på ens initiatif, som ett språk utvecklas, förbättras eller försämras. Och således återstår blott den frågan: I hAvem har denna auktoritet, detta initiatif? Då de, som förstå saken, icke befatta sig dermed, så begynna de, hvilka icke förstå, att styra och ställa. Om akademien i allmänhet hörde till den första eller sista af dessa kategoner, vi icke säga; Kellgren, Botin, Celsius, Edelcrantz, v. Hermanson voro dock med i första uppsättningen, och således fanns åtminstone en blandning af den första kategorien. Vid siftelsen och en rätt lång tid derefter hade akademien stort iaflytande, hade ett nästan obestridt välde öfver Svenska nationen, i fråga om språk och vitterhet. Hennes domar vördades; hennes pris emottogos med förtjusning och voro mål för ifrig ärelystnad; att vara bemärkt af SMenne var en säker pollett att blifva det äfven annorstädes; politiska tänkesätt stodo då ännu i andra rummet, och akademien, fastän undergifven, var det dock icke i den krassa orientaliska stilen, och frågade i första rummet efter skicklighet. — Häraf kom det förtroende, den aktning, som hade kunnat uträtta stora ting för hennes ändamål, om hon klart sett detta och allvar varit. Politiken tog sedan mera öfverhand, osktadt under tiden den förändring föregått, att de, som lågo djupast i poitiken eller stodo högsti mnåd, ej mera stodo så högt i litteraturen som förut. Dertill kom den ledsamheten, att åsigterne i lin teraturen begynte förändra och vidga sig, utan att akademien förmådde följa med. Hona blef ensidig, hvilket bon ej förut kunde vara, då blott en sida fanns. Till slut begrep hon, att!