Detta rycktes oss en Akademi bör lemna å! enskild. författare; hon stode på en högre punkt och skulle blott föreskrifva allmänna lagar, ur hvilka sedermera vore tillfälle att hemtsz till hvardagsbruk och piltars upptuktelse. Vår mening är visst icke, att man bordt göra en filosofi öfver Svenska språket, så vida med filosofi skulle menas endast den tyskaterminologi, som hos mängden af dem, hvilka sjelfva med så mycken arrogans, tala om, att de äro vetenskapsmän, oftast ty värr får ersätta tankar. Men man kan filosofera rätt betydrigt ulan dylikt ordkram; man kan distinguera och söka tingens grunder (hvilket de gamte kallade filosofi) och genom analogier och förnuftsslut bilda sig systemer och enhet i många af vetandets utgremingar, utan att omgifra sig med ordkram och töcken. I sitt företal antyder akademien temligen öppet, att hon kunnat sjelfmyndigt fastställa reg 1or, om hon velat, hvilket bon dock icke gjort, utan i vissa frågor afvaktat brukets närmamde Mill öfverensstammelse. Detta är på visst sätt rätt, på visst sätt orätt: rätt i så måtto, att fullkomligt godtycke, stiftande af språkreglor efter blott Ahugskott, hade tjenat till ingenting, emedan nationer icke hade underkastat sig det; orätt åter i så måtto, att under tiden har detta brukets närmande till öfverensstämmelse 1 gamska många fall blifvit ett missbrukens närmande till öfverensstämmelse, hvarigenom en ännu större förbistring uppstått och de tillhårdnade utvexterne blifvit många gånger svårare att undanrödja. För detta akademiens temporiserande ligger till grund just precist samma fega betänklighet, hvilken afhåller så mången från att våga gripa in i den civila lagstiftningen och ställa den på en mera konsequent och nmationel grund: man skall Jåta allmänna tankesättet utveckla sig — man skall icke röra vid hvad som är helgadt genom gammal häfd och folket: seder — man skall, med ett ord, på sm höjd plåstra och lappa och tråckla fast här och der klutar af nytt tyg på de gamla trasorna — men för all del icke våga göra ett helt, ett system, om än stödt i allmänhet på de gamla nationella begreppens och sedernas grundval. Sålunda låter man släpa sig bakefter de oförklarliga nycker, hvarmed det så kallade allmänna bruket hka ofta är behäftadt, som enväldet. Man skriker emot förstörelselust, under det man sjelf förstör säkrare, fast något långsamare, än den ilsknaste mordbrännare — flickar in en eller annan ny, god stock i det murkna rucklet, som Aan ändock icke ensam kan i längden uppehålla, då det deremot vore lätt att, om det sker i tid, omtimra hela huset, med bibehållande af det mesta gamla virket och tillåggaade blott af något nytt, hvarigenom ett fullkomligt godt och trefligt hus kan uppföras — en symmetrisk byggaad, som det skulle fröjda ens hjerta att lefva uti, i stället för ett mångfärgadt, utanpå smetadt hyhbble, likt f. d. Indebetowska huset eller Långa Raden vid Rörstrand. Hvad vi icke begripa, är att Ak. väntade blott dessa femtio åren; hadehon väntat feratio till, så hade bruket ännu mera närmat sig till öfverensstämmelse, eller kanske ock tilliörhistring — såsom fallet varit redan på detta halfva seklet. Sådan är alltid följden, då man går och afvaktar, med kors!agda händer, hvad af sig sjelft komma skall: ett och anonat godt kommer, men lika många försvinna; ett och annat ondt nötes bort, men lika många, om icke flera, uppstå i stället. Detta skäl tll, akademiens dröjsmål är således lika futtigt, som alla andra, hvarmed man vill bemantla overksamhet, t. ex. att tånkesättet skall utbilda eller uttala sig, att folket skall mogna för vissa institutiouer Oo. s. V. Eho som inser, hvad göras bör, och känner med sig kraft att verksamt gripa in i sakernas gång, må då icke lägga armarna i kors och vänta på tecken, som aldrig skola komma (emedan, som vi sagt, om ett förändrar sig tll fördel för det nödvändiga godas framgång, förändras deremot lika mycket, ja vanligen mer, till hinder derför); han må, med ett ord, icke arbeta dem i händer, som med vett och vilja söka hindra all förändring till ett bättre och, framför allt, all reg!ering och fastställande af menskliga förhållanden efter system och det oförvillade förnuftets eviga lagar. Detta fruktar man mera än allt annat; detta kallar man egentligen revolution och omstörtning. Ännu är man icke rädd för förändringar, äfveni de våldsama