Detta rycktes oss en Akademi bör lemna å!
enskild. författare; hon stode på en högre
punkt och skulle blott föreskrifva allmänna la-
gar, ur hvilka sedermera vore tillfälle att hemtsz
till hvardagsbruk och piltars upptuktelse.
Vår mening är visst icke, att man bordt gö-
ra en filosofi öfver Svenska språket, så vida
med filosofi skulle menas endast den tyskater-
minologi, som hos mängden af dem, hvilka
sjelfva med så mycken arrogans, tala om, att de
äro vetenskapsmän, oftast ty värr får ersät-
ta tankar. Men man kan filosofera rätt betyd-
rigt ulan dylikt ordkram; man kan distingue-
ra och söka tingens grunder (hvilket de gam-
te kallade filosofi) och genom analogier och för-
nuftsslut bilda sig systemer och enhet i många af
vetandets utgremingar, utan att omgifra sig med
ordkram och töcken.
I sitt företal antyder akademien temligen öp-
pet, att hon kunnat sjelfmyndigt fastställa reg -
1or, om hon velat, hvilket bon dock icke gjort,
utan i vissa frågor afvaktat brukets närmamde
Mill öfverensstammelse. Detta är på visst sätt
rätt, på visst sätt orätt: rätt i så måtto, att
fullkomligt godtycke, stiftande af språkreg-
lor efter blott Ahugskott, hade tjenat till
ingenting, emedan nationer icke hade underka-
stat sig det; orätt åter i så måtto, att un-
der tiden har detta brukets närmande till
öfverensstämmelse 1 gamska många fall blifvit
ett missbrukens närmande till öfverensstämmel-
se, hvarigenom en ännu större förbistring upp-
stått och de tillhårdnade utvexterne blifvit mån-
ga gånger svårare att undanrödja. För detta a-
kademiens temporiserande ligger till grund just
precist samma fega betänklighet, hvilken afhål-
ler så mången från att våga gripa in i den ci-
vila lagstiftningen och ställa den på en mera
konsequent och nmationel grund: man skall Jåta
allmänna tankesättet utveckla sig — man skall
icke röra vid hvad som är helgadt genom gam-
mal häfd och folket: seder — man skall, med
ett ord, på sm höjd plåstra och lappa och
tråckla fast här och der klutar af nytt tyg på
de gamla trasorna — men för all del icke vå-
ga göra ett helt, ett system, om än stödt i all-
mänhet på de gamla nationella begreppens och
sedernas grundval. Sålunda låter man släpa sig
bakefter de oförklarliga nycker, hvarmed det
så kallade allmänna bruket hka ofta är be-
häftadt, som enväldet. Man skriker emot för-
störelselust, under det man sjelf förstör säkrare,
fast något långsamare, än den ilsknaste mord-
brännare — flickar in en eller annan ny, god
stock i det murkna rucklet, som Aan ändock
icke ensam kan i längden uppehålla, då det
deremot vore lätt att, om det sker i tid, om-
timra hela huset, med bibehållande af det mesta
gamla virket och tillåggaade blott af något nytt,
hvarigenom ett fullkomligt godt och trefligt hus
kan uppföras — en symmetrisk byggaad, som
det skulle fröjda ens hjerta att lefva uti, i stäl-
let för ett mångfärgadt, utanpå smetadt hyhbble,
likt f. d. Indebetowska huset eller Långa Raden
vid Rörstrand.
Hvad vi icke begripa, är att Ak. väntade blott
dessa femtio åren; hadehon väntat feratio till, så
hade bruket ännu mera närmat sig till öfverens-
stämmelse, eller kanske ock tilliörhistring —
såsom fallet varit redan på detta halfva seklet.
Sådan är alltid följden, då man går och afvak-
tar, med kors!agda händer, hvad af sig sjelft
komma skall: ett och anonat godt kommer, men
lika många försvinna; ett och annat ondt nötes
bort, men lika många, om icke flera, uppstå i
stället. Detta skäl tll, akademiens dröjsmål är
således lika futtigt, som alla andra, hvarmed
man vill bemantla overksamhet, t. ex. att tån-
kesättet skall utbilda eller uttala sig, att folket
skall mogna för vissa institutiouer Oo. s. V.
Eho som inser, hvad göras bör, och känner
med sig kraft att verksamt gripa in i sakernas
gång, må då icke lägga armarna i kors och
vänta på tecken, som aldrig skola komma (eme-
dan, som vi sagt, om ett förändrar sig tll för-
del för det nödvändiga godas framgång, förän-
dras deremot lika mycket, ja vanligen mer, till
hinder derför); han må, med ett ord, icke ar-
beta dem i händer, som med vett och vilja sö-
ka hindra all förändring till ett bättre och,
framför allt, all reg!ering och fastställande af
menskliga förhållanden efter system och det o-
förvillade förnuftets eviga lagar. Detta fruktar
man mera än allt annat; detta kallar man egent-
ligen revolution och omstörtning. Ännu är man
icke rädd för förändringar, äfveni de våldsama-