strafflöst får förspilla den enda säkerhet han har att bjuda det allmänna för detta förtroende — sin heder; att en officer, hvilken, hedrad med sin konungs förtroende på det sätt, som von Schantz var, då den oftanämnda penninge-transaktionen ingicks, genom att värdslöst bryta sitt löfte, satt skugga på sin karakter, och upplöst det band, som förenar honom med sina kamrater. Om nu en oflicer, som bör känna, att det enda vilkoret för att, i det yrke han valt, kunna gagna sin konung och fäderneslandet, är den rena karakter, hvilken endast kan berättiga honom till den aktning, han så inom som utom fåderneslandet måste äga, för att kunna motsvara de fordringar, samhället med rätta gör på hans tjenst, i dess ställe nedlåter sig till ett handlingssätt, som ej endast beröfvar honom enskilt denna ställning, utan äfven kan hafva ett menligt inflytande på hans kamrater, genom uppoffring af anseendet af den uniform, för hvilken de äfven i främmande land måste fordra aktning; så tveka vi ej heller att påstå, det en sådan person gjort sig förtjent af ett omdöme, öfverensstämmande med vår, till följd af von Schantz framställda fråga, gifna förklaring. I det mål Höglofl. Kongl. Krigs-Hofrätten nu har att afgöra, gäller det att pröfva, om heder skall anses för hvad den fordom varit, och om denna känsla skall aktas såsom det ädlaste inom krigarens bröst. Lika litet som vi kunna tvifia på utslaget häröfver, lika tydligt tro vi ossy genom den förklaring vi nu afgifvit, hafva ådagalagt obehörigheten af det påstående af von Schantz, att vår åsigt om hans handlingssätt varit för närmande, samt att, om han anser sin heder kränkt, det ej är oss han derför bör anklaga. Stockholm den 31 Mars 1836. A. Knorring. Carl Fr. Coyet. C. Meister. A. Gosselman. C. E. Cederström. A. G. Oxchufvud. J. Engelhart. BB. von Platen. H. von Steijern. Otto Aug. Castegren. SS. I. Ilasselberg. Till Kongl. Maj:ts och Rikets Höglofl. KommerceKollegium i Stockholm. Konsulatet i Stettin den 27 November 1835. Jag ser mig nödsakad, att hos Höglofl. Kongl. KommerceKollegium anhålla om benägen hjelp och bistånd i följande angelägenhet: Herr von Schantz, Ordonnance-officer hos H. M. Konungen, Adjutant hos H. K. H. Kronprinsen, hitkom såsom beledsagande Heders-officer på Gylfe, tillika med Hans Höghet Prins Max af Leuchtenberg, hvilken jag bade den äran tt emottaga. Herr von Schantz framställde till mig den begäran, att jag måtte försträcka honom 150 RB:dr Pr. C:t under det vilkor, att, såsom afskriften af skuldsedeln utvisar (vid min återkomst) återställa desamma till herrar Tottie Arfvidson i Stockholm. Jag har icke velat afslå denna begäran af det skäl, att jag derigenom trodde mig såra en officer af Kongl. Maj:ts svit och Adjutant hos H. K. H. Kronprinsen, i hans ställning såsom hederskavaljer, och Hr von Schantz äfven lät märka att han icke ville skilja sig från sine (utländska) reda penningar och uttryckligen ville förbinda sig, att vid sin återkomst till Stockholm, som efter hvad kändt är, inträffade på 48 timmar, återställa dessa penningar till Hrr Tottie Arvidson till min disposition. Derefter äro nu nära trenne månader förflutne, Hr von Schantz har ej allenast icke betalt, utan uppehållit Hrr Tottie Arfvidsson med löfte, att han utur Kongl. Hofstatens Kassa har att förvänta detta belopp och att återbetalningen måste anstå tills sådant skedt, således helt och hållet stridande emot det gifna skrifteliga löftet. Det förargligaste och för mig förödmjukande vid denna sak är likväl, att Hr von Schantz endast användt en del deraf, men antingen direkte eller indirekte, lika mycket, kontant medtagit till Stockholm den större delen 110 R:dr 15 sk. gr. och nu vägrar att återställa mig dessa af mig kontant emottagne penningar. Hr von Schantz har nemligen af mine penningar och i min närvaro till Hr Gosselmån kontant utbetalt ofvannämnde summa af 110 R:dr 15 sk. gr. Pr. C:r och denna har beräknat och tillställt mig densamma såsom betalning för Gylfes förnödenheter. Redan denna vändning förekom mig obehaglig, men huru skulle jag kunnat sätta misstroende till en hederskavaljers gifna löfte. Emellertid vtll jag hafva saken afgjord, och har jag derföre hos Hans Excellence Ministern Grefve af Wetterstedt anmält denna händelse samt anhållit, att hos Hans Korgl. Höghet Kronprinsen, och om så nödigt blifver, bos Hans Maj:t Konungen anmäla detta förlopp, emedan jag lefver i den förhoppning, att Konungen allerhögst icke skall tillåta att af denna händelse någon kränkning tillfogas mig. Hos Höglofl. Kongl. KommerceKollegium sanhåller jag ödmjukast på det enträgnaste, att hos Hans Excellence Ministern Grefve af Wetterstedt benäget och på det enträgnaste understödja min ansökning och äfven, 2 un PP ee LÄ dan av ARR ee