a RV den I kväl ull ingentivy gagnande, då her fan vara säker, att åtmirstone denna ezenskap aldrig hringar honom hvad man kallar högt upp i verlder, äfven om han lyckades, att göra henne bemärkt hos syselser. Helt annorlunda är deremot förhållavdet om den ofvannäminde ringare tjenstemannen råker Vaa of adelig börd. Det blir riksdag, och han imtager sit sie på Riddarhuset. Han är till och med bland de tfld:e ättern; blir ut kotts-ledarsoi och tanhända sjeifskrilven Ordförande i Utskottet eller någon af dess afdelningar. Han är då en person f betydenhet, på hvilsen styselsens bhekar ovi!lkorligt måste fösa sig, som kan göra henne väsentliga tjenster eller otjvnuster, och hvilk:n bon måste önska att draga i sitt intresse, eller åtminstone att ej hafva till motståndare. En sådan man har då sitt öde 1 egua händer, och det beror st bocom sjelf, att bestamma dess rikwinog. Han ken uppiråda bleud oppositionen, och så populariteten: väg till hofgun er eller välja den direkta vägen dit genom villtrighet för styrelsens önskmrgar. Han kan då nästan hålla tre mot ett, att vägen skal iöra till det åsyftade målet, och föra. dit ganska snart, utan att behötva tråka gercom embetsmanna-hierarkiens nångfaldiga grader. Att en Ryttmästare, en Häradshöfåing, eller dessas veceilikar på rangordnin;en äro bestämda till en hög förtroendepost, till ett diplomatiskt värf, till en Statsråds taburett, är så naturligt, att hvar och en finner det ej anzvorlanda, än som det bör vara om pemlaen person.n är adelsman. Är han deremot ofrälse, så öfverlemva vi åt våra läsare, att 1 sitt minne afgöra om någonsin ett dylikt språng kommit till deras kumskap. Vi för vår åel förmå icke eriora. oss något sådant, och om det skett, hör, det åtminstone till sällsyntbeterna, hvaremot det inom frälseståmdet hörer till hvardagshändelserna. i Tag bort adelns wuvarande sjelfskrifoa representationsrätt, såsom privilegierad kast, och denna dess preponderens, dess flytande ofranvpå i allt, skall mäckeligen, förändra sig. Öppna representationen för den ofrölse medelklassen. för dess talanger, dess skicklighet, dess ärelystnad, och adeln skall icke biott få en midtäflare, som blir för heuve äfvyentyrlig nog, utan äfven landet och styrelsen ena mängd kandidater till de:s embeten, bland hvilka den kan välja, och der utan tvilvel många val af värde med tiden skola Llifsa ant göra. Adeismannen skall då icke ensam bli den, styrelsen behöfver vinna, för att vinna inflytelse på represettationen; hon skall äfven behötva göraafseende på den ofrälse mannen, och denne skall fi en anledning att utbilda sig för de högre värfven, som han nu sakvar, och skall cetså mycket mer, då äfven han kan gå en sjelfständig bana, och ver, att han på rågot sätt kan skapa sunt öde. Adelsmannen skall åter å sÖn sida känna, att det icke är nog att eudsst vara den äldsta ef sin ätt, eler kunpa skaffa sig fullmakt af något familjehufvud, för att vinna en betydenhet, som den personliga dugpligheien ej ski lle kunna skänka; han skall nödgas vinnlägga sig om andra förtjenster, än Riksdagsmannens stundom nagot Vvetydiga meriter, och ban skall, om han har Just och faller het för nå:ingsiifvet, icke nödgas afmå derifiån, emedan han af sjelfva födelsen är kalad ull embetsmannaifvet. En annan och motsatt fruktan, som man hört yltas af motståndarna tll en rep:eseutalions-refurmn, är, att Adeln genom en sådan skulle helt och hillet uitiängas från all delaktighet i den nya sambälsbyggvadens vårdande. Detta symes oss emeelertid allcees icke att befara. Represevtantvalen komma nat rligtvis art bestämmas af förtroendet, ech detta att fästa sig vid tvenne grunder derför, som aldrig skola sakra sin vigt: dughgheten. ech föormögenheten. Att den Svenska aden eger dessa båda egenskaper i jemförelsevis åtminstone lika stor dei, som de öfriga stånden, lärer icke falla någon in att bestrida. Den utgör en ingrediens ef den bildade klasten; den har till en stor del egnat sig it statens emketen; den innehar en ansenlig del fast förmögenhet; är det då troligt, att icke månsa af dess ledamöter skulle anses som ganska förtjenia kandidater till riksdagsmanna-kallet, och an:es kanhända mer än nu, då ingen möjlig stånds-afund, ingen kastskilnad kunde blanda sira orena bevekelsexgrunder i den alimänna eller enskilda sinnesstämningen? Långt ifrån, att en förbättrad representation skulle medföra någon nedsättning af adelrs anseevde och betydenhet, tro vi. således tvertom, att den skulle vara ett medel till upphjelpande deraf. Dess existens sisom privilegiersd korporation skulle visserligen försvagas, med tidin till och med alldeles försvinna; men dess välstånd, såsom en klass individer, såsom en medlem af den stora samhöäl!skroppen, skulle deremot förkofras, emedan den komme ej att bli en parasit-växt derpå, hvilket den nu till någon del är, utan en ingrediens deri, stark, frisk och