a RV
den I kväl ull ingentivy gagnande, då her fan vara
säker, att åtmirstone denna ezenskap aldrig hringar
honom hvad man kallar högt upp i verlder, äfven om
han lyckades, att göra henne bemärkt hos syselser.
Helt annorlunda är deremot förhållavdet om den of-
vannäminde ringare tjenstemannen råker Vaa of adelig
börd. Det blir riksdag, och han imtager sit sie på
Riddarhuset. Han är till och med bland de tfld:e ät-
tern; blir ut kotts-ledarsoi och tanhända sjeifskrilven
Ordförande i Utskottet eller någon af dess afdelningar.
Han är då en person f betydenhet, på hvilsen stysel-
sens bhekar ovi!lkorligt måste fösa sig, som kan göra
henne väsentliga tjenster eller otjvnuster, och hvilk:n bon
måste önska att draga i sitt intresse, eller åtminstone
att ej hafva till motståndare. - En sådan man har då
sitt öde 1 egua händer, och det beror st bocom sjelf,
att bestamma dess rikwinog. Han ken uppiråda bleud
oppositionen, och så populariteten: väg till hofgun er
eller välja den direkta vägen dit genom villtrighet för
styrelsens önskmrgar. Han kan då nästan hålla tre mot
ett, att vägen skal iöra till det åsyftade målet, och fö-
ra. dit ganska snart, utan att behötva tråka gercom em-
betsmanna-hierarkiens nångfaldiga grader. Att en Rytt-
mästare, en Häradshöfåing, eller dessas veceilikar på
rangordnin;en äro bestämda till en hög förtroende- post,
till ett diplomatiskt värf, till en Statsråds taburett, är
så naturligt, att hvar och en finner det ej anzvorlanda,
än som det bör vara - om pemlaen person.n är adels-
man. Är han deremot ofrälse, så öfverlemva vi åt vå-
ra läsare, att 1 sitt minne afgöra om någonsin ett dy-
likt språng kommit till deras kumskap. Vi för vår åel
förmå icke eriora. oss något sådant, och om det skett,
hör, det åtminstone till sällsyntbeterna, hvaremot det inom
frälseståmdet hörer till hvardagshändelserna. i
Tag bort adelns wuvarande sjelfskrifoa representations-
rätt, såsom privilegierad kast, och denna dess prepon-
derens, dess flytande ofranvpå i allt, skall mäckeligen,
förändra sig. Öppna representationen för den ofrölse
medelklassen. för dess talanger, dess skicklighet, dess ä-
relystnad, och adeln skall icke biott få en midtäflare,
som blir för heuve äfvyentyrlig nog, utan äfven landet
och styrelsen ena mängd kandidater till de:s embeten,
bland hvilka den kan välja, och der utan tvilvel mån-
ga val af värde med tiden skola Llifsa ant göra. Adeis-
mannen skall då icke ensam bli den, styrelsen behöf-
ver vinna, för att vinna inflytelse på represettationen; hon
skall äfven behötva göraafseende på den ofrälse mannen,
och denne skall fi en anledning att utbilda sig för de hö-
gre värfven, som han nu sakvar, och skall cetså mycket
mer, då äfven han kan gå en sjelfständig bana, och
ver, att han på rågot sätt kan skapa sunt öde. Adels-
mannen skall åter å sÖn sida känna, att det icke är
nog att eudsst vara den äldsta ef sin ätt, eler kunpa
skaffa sig fullmakt af något familjehufvud, för att vinna
en betydenhet, som den personliga dugpligheien ej ski lle
kunna skänka; han skall nödgas vinnlägga sig om andra
förtjenster, än Riksdagsmannens stundom nagot Vvetydi-
ga meriter, och ban skall, om han har Just och faller
het för nå:ingsiifvet, icke nödgas afmå derifiån, emedan
han af sjelfva födelsen är kalad ull embetsmannaifvet.
En annan och motsatt fruktan, som man hört yltas
af motståndarna tll en rep:eseutalions-refurmn, är, att
Adeln genom en sådan skulle helt och hillet uitiän-
gas från all delaktighet i den nya sambälsbyggvadens
vårdande. Detta symes oss emeelertid allcees icke att
befara. Represevtantvalen komma nat rligtvis art be-
stämmas af förtroendet, ech detta att fästa sig vid tven-
ne grunder derför, som aldrig skola sakra sin vigt:
dughgheten. ech föormögenheten. Att den Svenska aden
eger dessa båda egenskaper i jemförelsevis åtminstone
lika stor dei, som de öfriga stånden, lärer icke falla
någon in att bestrida. Den utgör en ingrediens ef den
bildade klasten; den har till en stor del egnat sig it
statens emketen; den innehar en ansenlig del fast förmö-
genhet; är det då troligt, att icke månsa af dess leda-
möter skulle anses som ganska förtjenia kandidater till
riksdagsmanna-kallet, och an:es kanhända mer än
nu, då ingen möjlig stånds-afund, ingen kastskil-
nad kunde blanda sira orena bevekelsexgrunder i den
alimänna eller enskilda sinnesstämningen? Långt ifrån, -
att en förbättrad representation skulle medföra någon
nedsättning af adelrs anseevde och betydenhet, tro vi.
således tvertom, att den skulle vara ett medel till upp-
hjelpande deraf. Dess existens sisom privilegiersd kor-
poration skulle visserligen försvagas, med tidin till och
med alldeles försvinna; men dess välstånd, såsom en
klass individer, såsom en medlem af den stora samhöäl!s-
kroppen, skulle deremot förkofras, emedan den komme
ej att bli en parasit-växt derpå, hvilket den nu till
någon del är, utan en ingrediens deri, stark, frisk och