ej kunnat förmå dem att låta göra sig till adelsmän.
Dylika händelser hafva dessutom varit vida mindre
sällsynta i fordna dagar, afven då adeln i opinionen
innehade en betydenhet, hvarifrån hon längesedan ned-
sjunkit.
Men då man icke kan bestrida detta factum, åter-
stör det, att undersöka dess orsak Hvar och en tor-
de medgifva, att lagen. icke befallt det, si hon tvert-
om bjuder allas jemlika anspråk inför henne till befor-
drsn, i mon af skicklighet och förtjenst, hvarjerate
man icke torde vilja påstå, att denna sk cklighet oca
fortjenst förhåller sig hos Adeln mot de ofiä!se som
100 vil 1. Man skall kanske säga, att det beror på
den styrande personligheten och dess större benägen-
het för adeln än för de ofrälse. Härom kusna vi na-
turligtvis ingenting yltra, emedan vi ej ega rätt att
känna det. Men om äfven så. vore till eu del, så blir
deck hufvudorsaken, enligt vår tenka, att söka vida
djupare, och upptäckes i sjelfva de representativa
formerna.
I en konstitutioneil stat, der representationer . utgör
den ena statsmakten, der styrelsen således ouvphörhgt
behöfver dess välvilliga ucderstöd for sina önskningars
framgång, för sjelfva machimens gång, kan regeringen
naturligtvis icke ställa sig isolerad från denna represen-
tation, som hvarje ögonblick ar af så stor vigt för heb-
ne, och på hvilken bon, enligt sjelfva det konstitutio-
nella systemets natur, måste utöfva ett visst inflytsnde.
I alla konstitutionella stater är derföre inträdet 1 re-
presentationen detsamma som inträdet i det verksamma
siatshlvet. En medlem i Underhuset eller Deputerade
kammaren har väger för sig öppen till statens embe. en
och befattniugar. Genom den uppmärksambet han må-
ste egna åt allmänna äremder, initieras han 1 stmslifvet,
måste taga kunskap om dess serskilda detaljer och för-
hållsnden och får en öfyersigt deraf, sem ban på sin
enskilda, obemärkta plats ej kunnat vivna; hans lan-
ger och skicklighet biifva kända af både hans landsmän
och styrelsen, och steget från kammaen till kabinettet
eller tll regeringsmachiveriete högre drifhjal är så lätt,
så enkelt och naturligt, att det nästan: föranleder sig
sjelf och ingen förvånas deröfver. - Utgången från fol-
ket, har medborgaren kunskap om dess behof, om sia
orts förhållanden, om ömskningarna och åsigterna inom
gin märmaste krets. Som representant utbildar han den-
na loksl-kanskap till en allmän och nationell, och som
iecamwt al styrelsen etler en af dess organer, satter han
1 utöfning hvad ban vet. På detta sätt stå regering och
representalion i en Yrxelveckan till hvarandra och i ett
samband med folket, soma gör statskrafternes. utveckling
möjlig, och befordrar lifvet i dess högre betydelse, inom
den omätliga kroppen.
Hos oss existerar detta förbållavde blott till en oänd-
ligt ringa del. Våra tre ofrälse stånd hafva liten eller
ingen jemförlighet med andra länders Depuierude kane-
mare. Deras ledamöter — det förstås, undantag:n 0o-
beräknade — haf;a endast lokalkunskaper och kunna
ej aspirera, att ingå i staten; tjenst och mottaga vården
at något bland dess högre värf. De hafva dels eertill
icke de förberedande kunskaperne, dels är deras lef-
nadsbana redan bestämd, och de hafva egnat sig åt ett
yrke, som de ej kunna ötfrergifva. Bonden, Handtver-
karerx, Köpmannen eller Presten, är i allmänhet icke
någon kandidat till högre platser inom statsbestyret, och
den blend dessa stånd, som skulle vilja bortbyta sin
förra ställoing mot en ringare plats inom administratio-
nen, vore troligen hvarken någon förlust för det stånd
han ofvergaf, eller någon vinst för det, hvarpå han in-
ympades. Opinionen har derföre icke serdeles gynnsamt
uttalat sig öfver de fa!l af sådan art, som stundom till-
dragit sig inom vår representation.
Helt annorlunda är förhållandet med Aden. Detta
stånd är det enda, som erbjuder något slags likhet
med andra länders representanikamrar. Riddarhuset
omfattar någorlunda alla samfurdsklasser och utislar
alla intressen - Köpmannens och fabrikantens yrken äro
icke alldeles fråremande för dess meclemmar; jordhiu-
karens ingår i sjelfva Adelns tillvaro, och isynverhet
äro embetsmannalifvets alla detaljer det fält, hvarinom den
hufvudsakligen rör sig. Dess medlemmar afgifva kandidater
till alla statens funkiioner, och ärelystnaden har således här
ett så mycket lifligare spelrum, som dess bana är kon-
centrerad inem den trånga kretsen af Riddarhusets mu-
rar. Löjtnanten, Notariew, Kanslisten, som i och för
sig sjelf är en ringa tjen teman, på nvilken styrelsns
uppmärksamhet ej kan tästas, blir deremot en person
af heit olika betydenbet, om han råkar vara adelsman.
Är han ofra!se, så avancerar hen i sin tur till kapten,
möjbgtris Major, Häradshöfding och på sin höjd Råd i
ett koilegium, och vet på förband, att han icke ens hin-
. a .