ej kunnat förmå dem att låta göra sig till adelsmän. Dylika händelser hafva dessutom varit vida mindre sällsynta i fordna dagar, afven då adeln i opinionen innehade en betydenhet, hvarifrån hon längesedan nedsjunkit. Men då man icke kan bestrida detta factum, återstör det, att undersöka dess orsak Hvar och en torde medgifva, att lagen. icke befallt det, si hon tvertom bjuder allas jemlika anspråk inför henne till befordrsn, i mon af skicklighet och förtjenst, hvarjerate man icke torde vilja påstå, att denna sk cklighet oca fortjenst förhåller sig hos Adeln mot de ofiä!se som 100 vil 1. Man skall kanske säga, att det beror på den styrande personligheten och dess större benägenhet för adeln än för de ofrälse. Härom kusna vi naturligtvis ingenting yltra, emedan vi ej ega rätt att känna det. Men om äfven så. vore till eu del, så blir deck hufvudorsaken, enligt vår tenka, att söka vida djupare, och upptäckes i sjelfva de representativa formerna. I en konstitutioneil stat, der representationer . utgör den ena statsmakten, der styrelsen således ouvphörhgt behöfver dess välvilliga ucderstöd for sina önskningars framgång, för sjelfva machimens gång, kan regeringen naturligtvis icke ställa sig isolerad från denna representation, som hvarje ögonblick ar af så stor vigt för hebne, och på hvilken bon, enligt sjelfva det konstitutionella systemets natur, måste utöfva ett visst inflytsnde. I alla konstitutionella stater är derföre inträdet 1 representationen detsamma som inträdet i det verksamma siatshlvet. En medlem i Underhuset eller Deputerade kammaren har väger för sig öppen till statens embe. en och befattniugar. Genom den uppmärksambet han måste egna åt allmänna äremder, initieras han 1 stmslifvet, måste taga kunskap om dess serskilda detaljer och förhållsnden och får en öfyersigt deraf, sem ban på sin enskilda, obemärkta plats ej kunnat vivna; hans langer och skicklighet biifva kända af både hans landsmän och styrelsen, och steget från kammaen till kabinettet eller tll regeringsmachiveriete högre drifhjal är så lätt, så enkelt och naturligt, att det nästan: föranleder sig sjelf och ingen förvånas deröfver. Utgången från folket, har medborgaren kunskap om dess behof, om sia orts förhållanden, om ömskningarna och åsigterna inom gin märmaste krets. Som representant utbildar han denna loksl-kanskap till en allmän och nationell, och som iecamwt al styrelsen etler en af dess organer, satter han 1 utöfning hvad ban vet. På detta sätt stå regering och representalion i en Yrxelveckan till hvarandra och i ett samband med folket, soma gör statskrafternes. utveckling möjlig, och befordrar lifvet i dess högre betydelse, inom den omätliga kroppen. Hos oss existerar detta förbållavde blott till en oändligt ringa del. Våra tre ofrälse stånd hafva liten eller ingen jemförlighet med andra länders Depuierude kanemare. Deras ledamöter — det förstås, undantag:n 0oberäknade — haf;a endast lokalkunskaper och kunna ej aspirera, att ingå i staten; tjenst och mottaga vården at något bland dess högre värf. De hafva dels eertill icke de förberedande kunskaperne, dels är deras lefnadsbana redan bestämd, och de hafva egnat sig åt ett yrke, som de ej kunna ötfrergifva. Bonden, Handtverkarerx, Köpmannen eller Presten, är i allmänhet icke någon kandidat till högre platser inom statsbestyret, och den blend dessa stånd, som skulle vilja bortbyta sin förra ställoing mot en ringare plats inom administrationen, vore troligen hvarken någon förlust för det stånd han ofvergaf, eller någon vinst för det, hvarpå han inympades. Opinionen har derföre icke serdeles gynnsamt uttalat sig öfver de fa!l af sådan art, som stundom tilldragit sig inom vår representation. Helt annorlunda är förhållandet med Aden. Detta stånd är det enda, som erbjuder något slags likhet med andra länders representanikamrar. Riddarhuset omfattar någorlunda alla samfurdsklasser och utislar alla intressen Köpmannens och fabrikantens yrken äro icke alldeles fråremande för dess meclemmar; jordhiukarens ingår i sjelfva Adelns tillvaro, och isynverhet äro embetsmannalifvets alla detaljer det fält, hvarinom den hufvudsakligen rör sig. Dess medlemmar afgifva kandidater till alla statens funkiioner, och ärelystnaden har således här ett så mycket lifligare spelrum, som dess bana är koncentrerad inem den trånga kretsen af Riddarhusets murar. Löjtnanten, Notariew, Kanslisten, som i och för sig sjelf är en ringa tjen teman, på nvilken styrelsns uppmärksamhet ej kan tästas, blir deremot en person af heit olika betydenbet, om han råkar vara adelsman. Är han ofra!se, så avancerar hen i sin tur till kapten, möjbgtris Major, Häradshöfding och på sin höjd Råd i ett koilegium, och vet på förband, att han icke ens hin. a .